Inatt hade jag svårt att sova, och anledningen var att jag låg och grät. Jag låg och grät över hur oförmögen jag är att ta hand om mig själv och mitt liv, hur jag försummar mig själv. Jag har gått upp väldigt mycket i vikt det senaste året (eller, sedan jag flyttade till Fränsta, så det är väl bortåt ett och ett halvt år) och nu märker jag det mer än någonsin. Jag tror inte att jag någonsin varit så stor som jag är nu och det är väldigt jobbigt. Jag känner mig verkligen tjock och det var det som först fick mig att börja gråta inatt.
För knappt tre år sedan, när jag var tillsammans med Jocke, bestämde jag mig (med Jockes hjälp) för att gå ner i vikt, att jag skulle må bättre av det. Sagt och gjort, jag funderade över vad jag åt mer, jag tränade mer (jag hade tränat innan också, men blev nog lite seriösare nu) och det var faktiskt väldigt lätt att motivera sig själv till att gå ner i vikt. Med tiden tog vårt förhållande slut, jag flyttade till en lägenhet tillsammans med min bror, jag cyklade till skolan, till träningar, till stan. Jag hade aldrig massa onödigheter att äta hemma och jag mådde bra, jag fortsatte i samma banor och mådde riktigt bra.
Jag hamnade på en ganska stadig vikt som var mer än 10 kilo mindre än jag vägt innan jag började gå ner, och jag hade förbättrat min kondition avsevärt.
(Vi hade ett konditionstest på gymnasiet, enkelt räknat kan man förklara det med att man hade olika värden där ju högre var desto bättre. Genomsnitt i min dåvarande ålder (gymnasieålder) var ca 36-37 och elitidrottare hade ofta över 60. När jag började ta mer allvarligt på min vikt och min hälsa hade jag nog runt 23, när jag började gymnaiset kanske 18. När jag tog studenten, för ett och ett halvt år sedan, hade jag runt 36-37.)

Bilden nedan är ganska exakt två år gammal, från december när jag gick i trean på gymnasiet, inte var jag väl så tjock där? Det är inte heller en särskilt snygg bild, men jag fick syn på den härom dagen och insåg att det är ganska stor skillnad mot hut jag ser ut nu. (Jag tänkter inte lägga upp en jämförande bild från nu, de som känner mig vet hur jag ser ut.)


Jag var glad och nöjd och mådde bra, men så flyttade jag till Norrland, de första två veckornas innebandyspelande och brännbollslekande dog väldigt snart ut, vi tröttnade, gympasalen upptogs av dansare och judoträningar, gymmet kändes för långt bort och vi orkade inte simma heller (det hände en gång att jag var dit och simmade). Vi ursäktade oss med att vi hade mycket i skolan och inte tid, vi hade en deadline, det var kallt och så vidare. Vi (ja, jag i alla fall, vilka det här inkluderar i övrigt spelar absolut ingen roll) var lata helt enkelt. Visst hände det att vi tog en promenad någon gång i veckan eller så, men de dagliga kakorna det bjöds på på skolan kompenserades verkligen inte.

Alltså, jag började gå upp i vikt igen, och än har jag inte slutat. Jag väger nog mer nu än jag gjorde innan jag började gå ner (jag vet inte, jag har inte vägt mig på evigheter), jag har säkert en kondition nere på sisådär 12 och jag är världens lataste. Jag äter jättemycket och jag rör mig otroligt lite (för närvarande ursäktar jag det med att jag fortfarande har ont i fötterna sen jag stukade dem).

Det här är faktiskt väldigt jobbigt, jag har nu kommit så långt att jag verkligen känner mig obekväm i mig själv, jag blir andfådd av ingenting, jag är lat och orkar inte göra saker, jag får ont i ryggen när jag diskar och jag känner hur min kropp förfaller. Min kropp mår inte bra, det är ett som är säkert.

Men det slutar inte med det som har med min hälsa och fysik att göra, utan det här handlar minst lika mycket om mitt psyke. Jag mår otroligt dåligt över det här, jag vill helst inte träffa för mycket folk (i alla fall inte personer jag inte redan vet att jag känner mig bekväm med) för att jag skäms över hur jag ser ut. Jag mår otroligt dåligt över att jag gått upp så mycket och de absolut jobbigaste stunderna är när jag ska köpa jeans. Jag har försökt köpa jeans i flera månader, men det slutar bara med att jag ger upp för att jag aldrig hittar några som är snygga och nog stora för att jag ska kunna ha dem. Jag orkar sällan med mer än två par på en dag, men det kan ta musten ur en också, det lovar jag!

Vad är då mitt problem? Varför kan jag inte ta tag i det som jag gjorde för 2-3 år sedan? Jag tror faktiskt att det beror på att jag är här hemma, att jag bor hos mina föräldrar. Det gör mig väldigt lat och eftersom det är såpass långt till allt sträcker sig vardagsmotionen aldrig längre än några turer fram och tillbaka på gården (hemma-jobbet ungefär), vilket kan innebära kanske 100 meter enkel väg.
Bodde jag i en stad hade jag antagligen haft lättare för att ta mig iväg till ett gym, ta en promenad med en kompis och cykla till jobbet eller stan eller vänner. Jag skulle inte heller hitta godis i lådor och småäta som jag gör här hemma. Jag skulle förmodligen inte äta lika mycket heller, då jag själv inte inser att jag äter så mycket att jag inte hade lagat mer mat till mig själv än jag gjort förr.
Jag tror alltså inte att det är alls nyttigt för mig att bo här hemma och jobba här hemma, och det får det hela att kännas ännu jobbigare, det känns som det är en så otroligt mycket större ansträngning att ta tag i det hela. Jag vet att det inte är någon ursäkt, jag har ingen ursäkt mer än att jag är svag och har otroligt dålig självdisciplin.

Men jag hoppas att jag, med hjälp av att jag ändå tagit mod till mig och satt ord på mina känslor och spridit ut dem, kanske kan hitta lite styrka, kanske kan hitta lite motivation, kanske kan få lite stöd någonstans ifrån.
För jag vill inte höra ett ord om att jag inte är stor eller att det inte är så viktigt att gå ner i vikt, för det här handlar om min hälsa och att jag vill må psykiskt bra, det gör jag inte när jag känner mig så tjock som jag gör just nu. Därför vill jag att min omgivning ska vara ärlig, hjälp mig istället för stjälp mig, okej?

Jag känner mig alldeles förföljd av en stark parfymlukt, jag har själv inte använt någon parfym sedan i lördags, och jag har ju (tack och lov) både bytt kläder och duschat sen dess, så jag skulle inte påstå att jag luktar parfym. Nej, problemet är att jag dränkte en annan grej i parfym, bara för att det var roligt, sen la jag den grejen på min säng (så nu luktar sängen parfym) och sen har den legat på mitt skrivbord här på jobbet hela helgen. Så min arbetsplats är som ett stort parfymmoln. Vet någon hur lång tid det tar för parfymlukt att försvinna?
Parfymen jag pratar om är den till vänster, den luktar ju i alla fall väldigt gott, men när den är såhär stark och påträngande blir det ändå lite jobbigt.

Igår hittade jag Blossa 08, årets glögg med smak av blåbär, på systembolaget i Karlstad. Jag kunde självklart inte låta bli att köpa den, jag har varit nyfiken på den ett tag nu och sen jag drack glögg i veckan och blev påminnd om hur gott det är kände jag ännu mer att jag ville få testa den här.

Sagt & gjort, jag köpte glöggen, tog med den till Stockholm och bjöd Per och Stefan. Och, vi var rörande överens om att den inte alls var så god som vi hade hoppats. I själva verket smakade den bara alkohol! Den smakade jättestarkt och någonstans i bakgrunden fanns lite glöggsmak, men absolut ingen blåbärssmak! Jag vet inte om just det egentligen gör mig så mycket eftersom jag inte är så förtjust i blåbär, men jag hade ändå önskat att den inte bara skulle smaka sprit!
Nej, det här var inte årets mest lyckade dryck och absolut inte mitt mest lyckade inköp iår. Den var inte särskilt god alls och vi drack inte ens upp den. Faktiskt var alkoholen så genomträngande att det kändes som man blev alldeles uppfylld av den bara man luktade på glöggen.
Nej, absolut inte en dryck jag rekommenderar för dig som vill sitta hemma och jul-mysa, kanske något att supa sig full på, jag vet inte.

I övrigt, ja jag är ju i Stockholm. Just nu sitter jag i Thomas säng, hemma hos Thomas och Stefan i Blåsut. Ikväll ska vi på inflyttningsfest hos Angelica & Elin. Det blir nog mycket folk, många från skolan som ska bli kul att se igen!

Det är vinter i Stockholm, förresten! Sisådär en decimeter snö, det är jättemysigt & härligt. Förmodligen kommer det kastas lite snöbollar ikväll när alkoholen får säga sitt! Snö ja, det känns att det börjar bli vinter och det är jag glad för! Jag gillar som bekant snö väldigt mycket. Och när Per tittade ut förut och sa "det har snöat" tänkte jag att det kanske bara var lite vitt sådär på marken, men icke! Jag tittade ut som hastigast och såg snö på balkongen, men sen när vi faktiskt gick ut blev jag överraskad att det var såpass mycket snö, faktiskt!
Men snö är fint & mysigt.

Ja, snö är fint & mysigt, jag ska på fest ikväll och så vidare. Så mitt humör fortsätter att vara på topp!

Här är jag & ena "kattungen", han är inte så liten längre, haha!

Nu ska jag:

1. Försöka leta reda på var bilden jag tog på mig själv nyss har tagit vägen.

2. Besluta mig för om jag ska sluta använda mitt guldarmband nu - för att inte rispa upp datorn. 

3. Njuta av hela grejen med att äga världens snyggaste dator. 

4. Börja fixa, installera och organisera, fixa & konfigurera. 

Men först ska jag jobba, för jag är ju faktiskt på jobbet. Jag kan ju inte sluta jobba bara för att jag fått en ny dator, eller? 

Uppdatering 15.45: Jag kommer sitta och fixa och leka massor och det känns meningslöst att skriva massa nya inlägg, så jag kommer nog uppdatera det här lite vartefter närmsta timmen. Jag börjar med att lägga upp en bild från Photo Booth, för ni vet väl att en sån här cool dator har inbyggd cam? 

Uppdatering 17.00: CSN-kortets kundtjänst stängde 16.30, vad är det för galenskaper? Hur kan en kundtjänst stänga så tidigt? Hur ska man folk kunna ringa bara på kontorstid? Tacka vet jag banken som man kan ringa till till 23 på kvällen! 

Ja, det är såhär, va, jag köpte ju en iPod till Kolbjörn också när jag köpte datorn, och med CSN-rabatt kunde man få den billigt, problemet är bara det att man måste ansöka om det hela i efterhand - jag har alltså lagt ut bortåt en tusenlapp som Apple ska betala till mig. 

Och hur gör man för att få tillbaka det här? Jo, man fyller i 20 blanketter, skriver ut fakturor, orderbekräftelser och så vidare. Dessutom ska man skicka in steckkodsetiketterna, alltså de etiketter som finns på produkten, med serienummer och liknande! Problemet är ju bara det att jag kan ju inte hålla på att plocka bort dem från kartongerna, hur ska jag då kunna göra något om jag behöver skicka in någon av produkterna på reparation? Hur ska jag då kunna ha någon rätt i hela världen till någonting? Är det det här som är meningen? 

Jag undrar nu alltså om man kan skicka in en kopia på dessa etiketter? Men hur får jag svar på detta när kundtjänsten är stängd? Fattar ni hur svårt det här är? Jag är fastlåst i ett hörn och måste vänta med att ringa till imorgon. 

Självklart ska allt dessa skickas per post - vilket också innebär att det tar tid. Dessutom ska man "räkna med" att det tar 4-6 veckor att få pengarna efter att de behandlat ansökan. Och hur lång tid kan det ta innan de behandlat ansökan? Kommer jag få pengarna innan februari, tro? Jag är tveksam! 

Dessutom är ju faktiskt det här bara en rabattansökan och jag kan inte alls vara säker på att jag kommer få rabatten bara för att jag ansöker om den, det är galet! 

Jag glömde förresten också att nämna att man måste göra det här inom 30 dagar efter att produkten betalats, vilket är typ två veckor sedan (eftersom leveransen tagit sån tid). 

Summa summarum: det här är otroligt krångligt, det tar tid och jag fattar inte varför sådana här saker alltid ska krånglas till så förskräckligt, kan någon berätta det för mig? Jag har haft problem med Apples kundtjänst förut, och jag kan helt enkelt säga det att Apples service är inte alls vad man kunde önska! Även om det här just nu även har med CSN-kortet att göra så är det ändå till Apple allt ska skickas och från Apple man ska få pengarna. 

Det är sjukt att de kan kräva så mycket av en för att man köper deras produkter, att det är noll service och hjälp samtidigt som man ändå har betalat otroligt mycket och det är ju dessutom extra pengar bara för att det är just Mac. Kan ni förstå min frustration? 

Har ni sett? Kalle har gått och blivit eko! I love eco!

För övrigt tycker jag hela den här grejen med ordvitsandet om ekoreko är väldigt skoj! Jag älskar den här sammankopplingen mellan eko och reko, för vad är mer reko än eko?
Det är lite samma sak som "det är tur att det är kul med kultur", fattar ni hur jag menar?

Den här nya kaviaren finns nu i alla fall i vårt kylskåp, imorgon ska jag testa den, förmodligen är det ingen större smakskillnad, men det ska bli skoj. Det är alltid skoj när såna här stora märken satsar på eko!

Förresten, är inte tuben rätt snygg också? Jag älskar att KRAV-märket är så stort! Och allt det gröna, det bara skriker eko om hela tuben (förutom materialet, då).
För ni vet väl att grönt är lika skönt som eko är reko?

Fattar ni hur illa det är? Vad det här betyder? Har jag inte väntat nog länge, kanske? Vad gör de med min dator som tar så lånt tid? Kan jag inte få datorn NU? Jag vill ha den, jag har väntat i evigheter (eller i alla fall i veckor) och känner att varje dag utan den är som en dag utan syre.

Ge mig min älskade, älskade dator - NU!

Jag menar, ser ni hur snygg den är? Titta bara, hur kan man inte vilja ha den här läckerheten i sängen om kvällarna? Hur kan man inte tycka att det är det vackraste som finns? Hur kan man inte tycka att två dagars försening är som ett slagskott i huvudet? Ja, ni fattar nog min poäng!

min adventsljusstake för två år sedan.
förra året fick jag inte ha någon mossa i den (på skolan), så då var den inte så fin. dessutom vandaliserades den hejvilt!
i år ska det bli en lika fin sånhär igen, det är ett som är säkert!