Idag var det nästan ljust ute när jag gick hem från jobbet, det är nästan det bästa med februari. Så för att avleda mina tankar lite gick jag ut och fotade och började fundera över det här med vad som egentligen är vitt. Eller kanske mer över kamerans vitbalansfunktion. De två översta bilderna är tagna på precis samma sätt fast med olika vitbalans, det är rätt intressant.
För det mesta brukar jag fota i RAW och då kvittar det ju vad man har för vitbalans egentligen, men nu har jag inget Photoshop och det gör det hela en aning mer viktigt att tänka över.

Avleda tankarna ja, det gjorde jag klart ganska fort. Nu är tankarna inte avledda någonstans utan mitt fokus är helt på Uganda. Jag köpte biljetten för kanske en timme sen och det känns alldeles underbart. Sen att jag behandlar pengar ungefär som om de vore monopolpengar och inte heller har mer respekt för dem rör mig inte i ryggen, det är lätt värt 8000 att åka till Uganda en månad! För närmare info om resan så köpte jag biljetten i det här inlägget.

Jag skulle kunna boka den här biljetten i sömnen, så många gånger har jag tittat på den. Förmodligen kommer jag ha köpt den innan den här dagen är slut, jag är alldeles för rädd för att något ska komma i vägen eller för att priset ska gå upp, så det vore otroligt skönt att ha det bokat!

Det är mycket jobb nu, det lämnar lite tid åt bloggande, lite tid åt funderingar men i alla fall en stund om kvällen till gott te. Det här är det senaste nyförvärvet och det var otroligt gott, faktiskt! Smakade verkligen blåbär. Tänk er lite te goes blåbärssoppa, kanske låter skumt, men jag gillade det!

Jag hinner även med att vara lycklig över mitt beslut om Uganda samt att spana massa på flygbiljetter och jag köpte nästan idag, men hade inte allt jag behövde där just då. Så jag ska nog se till att få det gjort imorgon istället, skulle vara så skönt att ha biljetterna, det är ju ett stort steg på vägen! Jag kommer nog vara borta ungefär en månad, förresten.

Bild 1: Gaba Road, Kampala, Bild 2: Julia på en boda på väg mot stan från Kabalagala, Bild 3: Fotbollsplan vid Buganda Road, Bild 4: På väg till Moses workshop i Kampala, Bild 5: Barn i en minibuss under en av alla våra oändliga resor, Bild 6: Utsikt över Nilen, Jinja, Bild 7: På vägen från gorillorna i sydvästra Uganda.


Okej, jag har bestämt mig. Jag åker tillbaka till Uganda i mars. Hur kan man inte sakna stället när man ser bilder som de ovan? Hur kan man inte vilja åka dit hellre än något annat? Jag har bestämt mig för att åka tillbaka, förmodligen köper jag en ombokningsbar biljett som jag kan åka hem på när som helst inom två månader efter avresa.

Jag ska vara ärlig, det här handlar inte så mycket om Uganda som det handlar om kärlek. Jag har alltid varit världens kärlekspessimist, jag har aldrig trott på kärleken, sällan på förhållanden heller, för den delen. Men även jag ska väl falla dit någon gång, och det råkade hända i Uganda. Jag föll pladask och erkänner mig nu förälskad, och jag vet att det är på riktigt och jag vet att jag gör rätt som åker dit och träffar honom. Sen vad det leder till har jag ingen aning, men jag behöver det för att orka fortsätta.

Jag velade väldigt mycket idag, tvekade fram och tillbaka. Det känns ju lite löjligt att åka tillbaka, för några veckor, så snart efter en tremånadersvistelse där, men behövs det så behövs det. Jag har diskuterat med familj och vänner och fått det stöd jag behöver och alla är överens om att det här är det bästa.

Jag gjorde ett test på Facebook och alla vet ju att det som står på Facebook är sant och att man ska ta alla testresultat på största allvar. Men vad är det här? Gnällkärring? Är jag en gnällkärring? På riktigt? Jag fick en chock, jag tittar aldrig på Let's dance! Jag klagar aldrig på några skatter, jag vill jättegärna plugga mer och jag kan bestämma mina arbetstider nästan själv. Röker gör jag väl inte så mycket heller.
Så vad skulle jag då gnälla på? Hur fick jag då det här resultatet? Kan någon försöka sig på en analys? Eller bara berätta för mig om jag verkligen är en gnällkärring eller inte, snälla?



För övrigt hittade jag nyss en flygbiljett till Entebbe för 8000 kr. Ska jag slå till?

Vi firade idag, både min och min mammas födelsedag. Mormor gav mig tre likadana kuvert innehållandes samma summa pengar. Jag undrar om det är något slags virrvarr eller om hon bara tyckte det var roligt. Man vet inte längre med mormor, men jag vet att jag vanligtvis brukar få ungefär den summan ett av kuverten innehöll. Jag tror att det inte bara är jag som tycker att det är bra att jag fyller 22, även farmor gav mig dubbelt så mycket som hon brukar. Jag fick 170 000 Uganda-shilling också, så nu är det väl bara att ge sig iväg? Jag kan ju inte sitta här med massa ugandiska pengar som jag inte har användning för.

Igår firade vi också, eller man kunde i alla fall tro att vi gjorde det. Jag & Julia fick nog i oss sisådär två vinflaskor var och jag kan lova att vi inte var särskilt nyktra när vi la oss vid fyratiden inatt. Vi hade otroligt många smarta idéer, gjorde dealer och skrev guider. Vi hade vinprovning, förresten, och bäst tyckte jag om ett californiskt Zinfandel-vin. Hade jag kommit ihåg vad det hette hade jag kunnat tipsa er, men jag är inte riktigt i vin-mood idag, så det kanske vi tar en annan gång.

Det är vinter. Och bara för att bevisa att jag har fått ny energi av de nya siffrorna så får ni också se på vintern. Men det här är ett tag sen, flera veckor faktiskt, så det är flera decimetrar snö till nu. Det ni!

22, jag känner redan skillnaden. I alla fall betade jag av vad jag hade kvar av Sex and the City igår, så om inte annat känner jag mig ganska fri. Och med massa ny tid, den kanske jag kan använda till att få igång bloggen igen?
Jag skulle dock vilja hävda att SATC inte är den bästa stämningshöjaren när man hittat en man på en annan kontinent. Lite som Carries chock när Big ska till Paris, nivet.

Jag kunde inte sova inatt och skrev ett desperat och osammanhängande inlägg om hur mentalt labil och instabil jag är för tillfället. Hur jag behöver åka till Uganda för att reda ut mina känslor och om hur jag behöver förändring.

Men av någon anledning vägrade blogg.se publicera det och förmodligen var det kanske bara bra, jag kanske inte riktigt behöver visa min mest labila sida på bloggen. Det är väl därför jag bloggat så dåligt på sista tiden. Jag mår inte helt bra, och då har jag helt enkelt ingen lust.

Dock skrev jag också lite hoppfullt om att jag fyller 22 på tisdag och att det sägs vara det bästa året, så jag hoppas sannerligen att det blir lite förändring på tisdag! Blir det det så kanske det märks här i bloggen också, men tills vidare tänker jag nog fortstätta lysa med min frånvaro.

Okej, jag har varit hemma från Stockholm sen i söndags. Helgen förde med sig ett gigantiskt blåmärke, en otroligt mjuk och mysig klänning i ekologisk bomull från Granit som ger mig känslan av att gå runt i nattlinne på jobbet (och glöm då inte att jag dessutom går runt i tofflor), en nästan obefintlig blogglust samt ett återuppväckt beroende av Sex & the City. Och vet ni? Nu är det snart helg igen, det har jag firat med att sätta i mig sisådär 2,5 liter kaffe idag.

Nu är vi i Stockholm, gårdagskvällen bestod av soppa i Sollentuna och en sväng till kära gamla Marie Laveau som jag aldrig riktigt kan förstå varför vi går till, men varför byta ut ett gammalt beprövat koncept? Ja, så skoj är det inte där, och det säger jag varje gång. Nu ska vi dra ut på stan en sväng.

Okej, jag är på bra mycket bättre humör nu, jag har packat och jag har pratat massa med Sara. Det känns skönt att åka iväg lite, Stockholm lockar! Jag är sugen på det mesta just nu - åka, göra saker. Och så såg jag den här bilden som mamma lånade av mig härom dagen för att kanske använda i någon tidningsartikel och saknade sötaste grabbarna jag vet. Och det gjorde självklart att jag blev sugen på att åka till Östersund och hälsa på dem!

På tal om åkande är jag fortfarande sugen på att åka tillbaka till Uganda en sväng. Jag tror inte jag berättat det, men jag funderar på att åka en kort sväng, kanske två veckor eller tre någon gång så snart jag har råd. Dessutom verkar det bli en resa i april, när min bror fyller 30. Så det är ändå en hel del på gång.

På tal om smågrabbarna så blir det för övrigt en liten till som ränner runt här på gården snart! Jag vet inte om jag har berättat det heller, men jag ska bli faster i början av sommaren och det är ju hur roligt som helst!

Jag vet att det varit tyst från mitt håll på sista tiden, men tomheten inom mig skriker inte direkt efter att få blogga. Det känns nästan som att man skulle kunna ropa in i mitt öra och så ekar det. Min hjärna är totalt uppfylld av jobb och mitt eget liv känns som jag tar lite i andra hand. Men nu ska det bli ändring på det, för imorgon är jag ledig och åker till Stockholm över helgen. Ska bli härligt, och vad som återstår är bara att packa. Det förde mig in på mitt nästa problem: vinterjacka! Det finns ingenting (förutom kanske uppfräschning av håret) som jag behöver mer än en vinterjacka just nu. Därför är mina alternativ de två ovan.

Alternativ 1. Varm & skön och härlig. Dock inte något som jag lockas av att gå omkring i en stad med, särskilt inte om det vankas utgång med klackarna i taket - klackar & skidjacka är väl kanske inte bästa kombon? Plus är dock att jag kan ha en mysig halsduk till den!
Alternativ 2. Inte fullt så varm, men lite mer klackvänlig. Drar åt sig allt ludd som finns, så jag kan inte ha en luddig halsduk och därmed utesluts alla tjockare halsdukar jag äger och istället får det bli en halvvarm sjal. Plus är att den är skön och ganska snygg, minus är att jag måste sy i en knapp.


I övrigt lider jag av en annan sorts tystnad, idel tystnad från ett annat håll. Jag vill höra en röst, eller i alla fall ett par ord på skärmen hade suttit fint. Förmodligen kommer det, även om jag vet att jag orsakat lite irritation, men jag vill bli lugnad nu. Känna att allt är bra, att jag inte behöver undra mer.