5 minuter efter att jag skjutsat hem Marielle ikväll blev jag otroligt rastlös, och det känns fortfarande som jag har nån slags lappsjuka. Jag blir knäpp av att inte ha folk runt mig, av att inte göra saker!

Take me out tonight
becasue I want to see people
and I want to see life

Den där låttexten, som alltid återvänder i de mest uttråkade tillstånden. Och på sista tiden har det faktiskt inte hänt så mycket, idag har Marielle som sagt varit här, men vi gjorde inte så mycket, tvättade och åt mat och tog en promenad. Förra helgen var vi på Parksommar i Mariebergsskogen och såg på Säkert!, Salem Al Fakir & Moneybrother, det var upplivande och skojigt, men det hjälper mig inte nu, för det är NU jag vill träffa folk, det är NU jag vill komma ut, det är NU jag vill hitta på något!

Men framöver är det i alla fall lite planer. Närmast, imorgon, ska jag på Hergårdskryss på Alster, melodikryss med tema svensk pop & visa, tillsammans med Marielle. Nästa helg ska jag, pappa & bror på cykeltur, vi ska väl totalt cykla någonstans mellan 15-20 mil på tre dagar, en ganska lagom utflykt och praktiskt att kunna sova en natt i lägenheten och en hos farbror i Molkom (Cykelturen kommer gå hemifrån-Karlstad-Molkom-hem). Helgen därefter är det dags för Way Out West, jag har ingen aning om hur det komemr bli, vem jag ska dit med eller vart jag ska bo, men dit ska jag - det vet jag!

Nu ska jag fortsätta ha tråkigt i min ensamhet, tack & hej!

Jag har egentligen ingenting att skriva, jag har egentligen massor att skriva.
Jag har egentligen inga känslor alls som gör sig påminnda, jag håller egentligen på att svämma över av känslor.
Jag låter det bli vad det blir, denna blandning av allt och inget. Här och nu.


Jag är i grunden en väldigt glad människa, jag ser mig själv som en positiv person och jag tycker att det är jobbigt när andra människor inte är mer glada än de är annat (ja, självklart har väl alla rätt till dåliga dagar och sådär, men de bra bör vara fler). Jag vill tro att det alltid har varit så, när jag var liten hade jag förvisso en väldigt gäll och klagande röst, jag petade i maten och lät folk förstå om jag inte var nöjd, men samtidigt tycker jag att jag var ett glatt barn. Jag menar, jag var ju inte som Anna som grät tio gånger om dagen och jag var ju inte någon som bråkade eller sådär. Så trots att farfar sa "kan ingen stoppa krita i ungen?" när jag var liten och han inte orkade höra på mig & min röst så lever jag i föreställningen om att jag var ett positivt barn.
Jag vet att jag fortfarande kan vara lite klagig och sådär, men ändå lyssnar jag mer på folk som säger saker som "hur orkar du vara så glad jämt?" och "jag blir knäpp på att du alltid tar allt så lätt och alltid är så positiv". För det är sådan jag vill vara och det är så jag ser på mig själv.
Ja, som sagt så har jag också svårt för andra människor som inte är övervägande positiva, och det gäller på många olika sätt. Det jag tänkte ta upp här är den otroligt stora konflikträdsla som präglar hela mitt sinne. Jag är hemskt konflikträdd, är sällan sur på andra och avskyr om någon är sur på mig. Jag försöker vara till lags och om jag inte lyckas, utan någon blir sur/ledsen/besviken eller så på mig, blir jag nedstämd och fattar inte vad som hänt. Jag har lätt för att bara stryka ett streck över saker (fast det betyder ju inte att jag bara glömmer, jag pratar gärna igenom det, men vänskapligt) utan att göra någon större grej av det och om jag vet att någon är sur/ledsen/besviken eller så på mig kan jag bli inställsam och göra en hel del för att vinna tillbaka personens förtroende. Jag vill vara vän med allt och alla, helt enkelt.
Men allra mest sårad blir jag när jag märker att folk inte beter sig mot mig som de gjort tidigare, när man känner i luften att vänskapen inte är vad den varit, men att man samtidigt inte vet varför. När man inte har några ord på varför det är som det är, när man inte vet om människan är glad eller sur, ledsen eller besviken, eller vad det nu kan vara.
Helst av allt vill jag vara vänner, men om nåt kommer mellan vill jag att man ska kunna prata om det och lösa det.
Konflikträdd, som jag är.


För övrigt är jag sjuk - igen! Jag vet inte vad som hänt med mitt immunförsvar, men det senaste halvåret har jag nog varit sjuk en gång i månaden i genomsnitt (jag, som brukar vara sjuk kanske en gång om året!), och det har inte varit småförkylningar heller, det har varit bihåleinflammation och feberyra, jag har varit totalt utmattad och sängliggande flera dagar i sträck och jag har varit nästan på vippen att svimma, med blodrycksfall och många andra attribut.
Jobbar gör jag dagarna i ända och inte gör det mig friskare, men i alla fall något rikare. Imorgon ska här planteras salladskål och idag har jag skördat 70 kilo dill och 230 kg vitkål.
Tack för mig och tack och hej.

Jag hörde på radio när jag jobbade idag, programmet för stunden var Christer i P3, och de pratade bland annat om vad som var det värsta sommarjobbet, och tog upp exempel som lyssnare berättat om. Det var allt från att plantera granar till att jobba på en sopstation till att sitta och klistra papper. Jag tänkte att mitt jobb är rätt bra ändå. Det tycker jag alltid, när jag inte behöver rensa ogräs och när jag inte behöver tänka på tidiga morgnar. Men så slog tanken mig att jag måste i alla fall ha ett smutsigare jobb än många andra. Just när jag hörde detta radioprogram stod jag nere på åkern och tvättade morötter. Det innebär mycket vatten och med den sortens jord som vi har här, sandjord, blir leran liksom lite lerigare än annan lera. Men även lite trevligare. Det blev så mycket lera att jag hade lera upp till knäna, fötterna sjönk ner och ibland fastnade jag även och det var nära några gånger att jag fick upp foten utan någon sko på. Det var som rena gyttjebadet eller som en pöl av kvicksand.
Dock tyckte jag det var rätt trevligt och när jag väl var blöt nog för att inte känna att jag blev blötare brydde jag mig inte något nämnvärt förutom när fötterna fastnade i leran.
Trots detta var det ganska skönt, det var skönt väder och blåste massa - inte den där hemska värmen (som vi i och för sig knappt fått känna på alls i sommar) som är hemskt jobbig när man är ute på åkern och jobbar och det regnade inte heller, vilket var skönt. Det var lagom, helt enkelt, och jag trivdes rätt bra minsann.
Imorgon är det vitkål som gäller och sedan är det massa ståhej på gården och folk och det händer massa, minsann!
Därför är det dags att säga god natt!

Fjärilar i magen talar man om. Fjärilar?
    Något som fladdrar i magen är det, men inte liknar det något så lätt och poetiskt som fjärilsvingar. Snarare kvarnvingar i så fall: tunga mörka vilt flaxande.
    Eller en turbin. Vassa blanka blad som roterar, runt runt runt, skär genom försvarslösa inälvor, på nytt och på nytt.


(Gun-Britt Sundström - Maken)

-

Igår hade jag humörssvägningar så jag vet inte vad det tog åt mig, på senaste tiden har jag blivit otroligt irriterad bara av min brors närvaro och när jag nu träffade honom igen efter att han varit på arvikafestivalen var det inte ett dugg bättre! Jag var sur på honom mest hela tiden.
Sen var vi och såg på Emil Jensen, han var bra som alltid, men bäst är han för att han cyklar. Eller, han är otroligt underhållande också. Det var många fina människor som såg på Emil, bland annat Emelie & Olof och jag blev glad att träffa dem och jag vill träffa dem mer!

När vi skulle därifrån stod min bror och pratade med Emil och jag sa "jag går och hämtar bilen så kan du väl komma.." och jag har aldrig någonsin känt mig så hemsk över att köra bil, jag skämdes över mitt uttalande och hade helst velat lämna bilen där den var och cyklat med Emil till Trollhättan (var det dit han skulle? jag tror det)! Jag menar, vad är det för miljötänkande? Att åka och titta på en kille som cyklat 230 mil och ta bilen dit? "För miljöns skull?" BAH! Jag skäms över mig själv och vill slänga körkortet i skogen. Åtminstone ville jag det de sekunder (kanske en hel minut) som det tog för mig att gå uppför trappan och bort till bilen, men när jag väl satt i bilen hade jag ju absolut inget emot att köra den.

Därefter fortsatte jag att vara sur på min bror och var det hela vägen hem, jag körde lite fortare än vanligt, mest för att jag var sur, tror jag. Men varken mamma eller Valdemar kommenterade det och därför lät jag det bero och fortsatte köra så.
Sen kom vi hem, jag var sur och gick och la mig, kunde inte sova och tog upp en bok och läste. Men boken hjälpte inte, huvudpersonen var deprimerad och jag kände med henne, jag kände hennes känslor och helt plötsligt var jag inte längre sur utan kände mig helt förkrossad över allting (eller ingenting?). Jag kom till texten som jag citerat i inledningen av den här bloggen och det kändes som det var något i min mage som hon beskrev!

Till slut somnade jag väl, med tårar i ögonen och bara några få timmars sömn framför mig.
Och när jag vaknade mådde jag bra (ja, förutom att klockan var tidigt på morgonen och jag & sånt inte passar ihop)
Idag har jag läst ut ovanstående bok och kan inte bestämma mig för vad jag tycker om den, men det får bero. Jag lyssnar på Regina Spektor, förfäras över att jag inte visste att hon var på Hultsfred förra året, Pelle berättade det precis (och två sekunder senare slutade jag förfäras, när Pelle kom på att det inte alls var på Hulstfred utan på Arvika), och är glad för att jag ska se henne på Way Out West, för dit ska jag banne mig! Om jag så ska åka dit själv och sova på tågstationen!

Banne mig.

Jag drömde inatt, jag minns inte så hemskt mycket längre, men jag minns det viktigaste:
jag blev våldtagen!

Jag minns att jag drömde om en våldtäkt, fast egentligen tror jag inte att den blev fullbordad, vad jag minns så lyckades jag ta mig ur hans grepp (vam var han?) och ta mig vidare någonstans, in i någon portuppgång, tror jag, kanske till och med in i någon lägenhet.
Jag minns även att drömmen utspelade sig i Karlstad, på Norrstrand. Alldeles vid Norrstrandskolan, till och med. i T-korset där, fast det var jättestora lägenhetshus och jag tror att jag bodde i det ena. I alla fall så var jag på väg mellan två uppgångar i huset och på de kanske 30 meterna som var mellan portarna närmade sig en kille bakifrån och jag vände mig om när jag kände att det var någon hemskt nära bakom mig. Då kastade han nåt i ansiktet på mig (vad jag kan minnas var det typ potatisskal eller något liknande, konstigt var det i alla fall) som skulle göra att jag inte kunde se. Jag vet inte om det fungerade, men jag blev lite chockad och då lyckades väl han ta övertaget och få omkull mig. Jag kan inte riktigt minnas hur långt han kom med det hela, men någon gång lyckades jag vända det och putta bort honom, eller om jag möjligtvis slog till honom? I alla fall manövrerade jag honom nog för att kunna springa därifrån. Sen minns jag inte riktigt vad som hände, men när jag lite senare berättade för de jag var med (jag var återigen i någon lägenhet i den andra uppgången, tror jag) tyckte det att jag överdrev. Jag var skärrad och rädd och det var en läskig känsla att ha varit med om något sådant, men de tyckte att jag var löjlig.

Och sen minns jag inte så mycket mer, men på något sätt fick den drömmen mig att inse att jag kanske inte har så lätt att stå emot som jag alltid har inbillat mig, men samtidigt bevisade jag ju att jag är stark och lyckades ta mig därifrån, så jag vet inte vad det där innebar riktigt. Men en konstig dröm som inte direkt kändes som någon mardröm ens, jag drömmer ju aldrig mardrömmar!

Dear long lost penpal,
I was lying the whole time! (I'm really a 46 years old man named Luke)


Hej, minns du mig? Du vet redan att jag ljög för dig, men ibland kan jag inte låta bli att minnas dig, att tänka på dig och att sakna dig.
Du var min vän, en av de käraste, och "jag" var din. Vi blev alltid lika glada av att höra ifrån varandra och så, helt plöstligt, bröt jag sönder allt vi hade i miljontals små, små bitar och ingenting var längre som det varit.

Den våren lyssnade jag på Hello Saferide, den våren kände jag igen mig i Long Lost Penpal och den våren var jag ibland kanske inte mer än någon kilometer ifrån dig, vem vet?

Den våren slutade jag ljuga.

Jag kan ibland, såhär i efterhand, fundera över vad som var meningen med att sluta ljuga, inte gjorde det väl någonting bättre i alla fall? Inte blev jag gladare av det, och inte blev du det. Allt som vi byggt upp bara bröt samman, allt som vi byggt upp - på mina lögner.
Vad kan man bygga upp på lögner? Inte något hållbart i alla fall och det var väl det jag insåg när jag satt där ensam och saknade allt som inte fanns i min närhet och bestämde mig för att berätta för dig. Jag skrev ett långt brev, jag har fortfarande kvar det i datorn, och sen hördes vi nog inte mer. Sen var det slut på oss och på en del av mig, den del av mig som var uppbyggd på mina lögner. Den delen var en väldigt lycklig del och när den togs ifrån mig blev det otroligt tomt. Jag hade inte längre den vännen som min lögnperson var, jag hade inte längre hennes vänner och jag hade helt plötsligt bara mig själv, ensam i en okänd stad - i samma stad som du bodde!

När jag tänker på dig får jag alltid någon slags klump i magen, jag kan inte förmå mig att vara lika glad som vanligt och jag känner en längtan efter att ha det som det var då, inann den våren. När det var du och jag och vi och skratt och härligt och lögnerna var djupt dolda och allt kändes enkelt och min glädje var din glädje, din sorg var min sorg och så vidare. Vi var nog så goda vänner man bara kan vara utan att ha träffat varandra, men det stämmer ju inte, för det var inte vi. Det var du och det var mina lögner och det är det som svider så hårt. Ofta kan jag undra om vi hade blivit lika goda vänner om jag inte hade börjat ljuga från början, men jag tvivlar på det. Jag tror att det är svårt att bli så bra vän med mig, mina lögner var nog roligare än jag var och det var väl därför jag ljög.

Det händer att jag försöker utvidga mina internetkontakter och att jag försöker hitta någon att bygga upp en sådan där vänskap tillsammans med, men det enda jag kan hitta är killar som bara vill se mig naken och prata snusk, och det är inte det jag är ute efter.

Ibland kan man undra om det inte vore bättre att vara en 46-årig man som heter Luke.

Min mamma vet minsann hur hon ska göra för att få mig upp ur sängen, imorse kom hon in till mig med dagens VF (Värmlands Folkblad) & berättade att det var två saker jag skulle läsa i den. Det ena handlade om kvinnors magont och om nån sjukdom som var rätt vanlig och eftersom jag haft en del ont i magen på sista tiden tyckte hon att jag skulle läsa det. Det andra var en intervju med Emil Jensen. Självklart blev jag mer sugen på intervjun, men mamma slog upp artikeln om magsjukdomen och när den ändå var uppslagen så läste jag den först. Direkt jag var klar med den skyndade jag mig att leta reda på intervju med Emil, det handlade mest om hans cyklande och i slutet kunde jag läsa att han ska uppträda i Karlstad på måndag kväll och det var nog mest det som fick mig rakt upp ur sängen utan en tanke på att ligga kvar en minut.
Varje gång jag läser om Emil och hans cykelturné blir jag otroligt glad. Jag känner mig alldeles uppspelt och lycklig och blir helt kär i att någon gör något sådant för miljöns skull och för att uppmärksamma. När jag läste det här i morse blev jag så sugen på att se Emil i Karlstad på måndag att jag genast måste upp och planera.

Jag önskar att jag själv var lika handlingskraftig och kunde ta mig för sådana saker och ge mig helhjärtat in i dem.

Det är ingen bra dag idag, jag vet inte men det känns inte bra någonstans.
Jag har bestämt mig för vilken kamera jag vill ha och jag har beställt den. Jag trodde att jag skulle vara glad när jag hade gjort det, men här sitter jag med tårar i ögonen och vill ingenting hellre än att ringa tillbaka och avbeställa den där förbannade kameran.
Att det har blivit såhär hemskt mycket kamerabekymmer känns totalt onödigt, och jag vet inte varför. Jag önskar att man aldrig hade blandat in Greens foto utan gått till Expert istället, det är enklare och billigare och snabbare. De har ju i alla fall en del grejer hemma, nu vet jag inte ens om jag får någon kamera innan jag flyttar och då är det ju helt meningslöst!

Nu ska jag lägga mig i ide i några timmar och vara på dåligt humör. Bah

För mindre än en timme sedan kom pappa in på kontoret med en gurka i handen.
Han hade skördat årets första gurka och jag var där på två röda och tog gurkan från honom och bara stod och luktade på den, jag njöt. Fem minuter senare var jag i full fart med att gnaga på en bit av gurkan som jag brytit av samtidigt som jag skar upp gurka så de andra kunde få smaka lite.
Jag njöt

Gurka är gott.
En del människor säger "men gurka är ju bara vatten", men då har de inte smakat vår gurka. Gurka är gott.

-

När jag var liten var något av det bästa jag visste att springa barfota utomhus, jag tog hemskt gärna en tur till växthuset och plockade en stor och fin gurka som jag sedan gick och åt på. Jag har alltid älskat gurka och mumsat i mig glatt.

Gurka blir aldrig godare än när man äter en hel nyskördad gurka, utomhus & barfota. Det är så det ska vara, det är det som är sommar och nu vill jag cykla och bada och göra somriga saker, för idag har jag ätit gurka!

Jag har precis läst "Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad", ett urval av Linda Skugges samlade krönikor mellan 1998 och 2001. När jag började läsa hennes krönikor trodde jag att jag skulle hålla med henne väldigt mycket, men ju mer jag läste desto mer tyckte jag att hon har väldigt konstiga åsikter när det gäller en hel del saker. Jag kan kanske förstå varför hon tycker som hon gör ofta, men hon är så hemskt olik mig och så hemskt långt från min värld att jag har svårt att hålla med henne och jag tror inte att jag sympatiserar med mer än kanske var 10e krönika eller så. Jag tänker inte gå in på vad jag inte håller med henne om och vad av det hon skriver som jag tycker är helt knäppt, men däremot tänker jag uppmärksamma en krönika som jag faktiskt tyckte var otroligt bra, förmodligen den enda som jag tyckte var riktigt bra också.

-

"Sluta pilla er på snoppen, killar!

Nu har jag fått nog! Man ser det överallt. På banken, i Konsumkön, på tunnelbanan. Jag vill inte se en enda gubbe till som helt öppet pillar sig på snoppen på offentlig plats. (...)
Jag har en teori som går ut på att man omedvetet uppfostrar killar till blottare och våldtäktsmän genom denna ständiga hype av deras snorre.
En liten pojke får dra i snoppen hur mycket han vill i simhallen eller på badstranden utan att föräldrarna säger till. Ingen tittar snett, det är bara gulligt. Medan en flicka som pillar i muttan åthutas. Hennes kön skuldbeläggs och det har inte ens något namn och hon vet inte ens hur det ser ut etcetera, ja ni kan den historien.
Så har vi sexundervisningen i skolan där killarna får lära om lust och sköna saker som stånd och utlösning. Medan tjejerna får lära sig att de måste skydda sig för annars blir de med barn. Killarna är stolta över sitt kön, tjejerna har inget.
Killarna slutar inte pilla på sina snorrar, det är ingen barngrej, det verkar höra ihop med hela deras identitet. (...) De skrevar framför oss på tunnelbanan. De tror att de är oövervinnerliga och Makten är inte fjärrkontrollen utan snoppen. Och om en kille sedan har något fel i skallen tror jag att han kan blanda ihop vissa saker och tro att han kan göra vad han vill med en tjej.
Bengt Ohlsson skrev i en DN-På-stan-krönika att om killar hade mens så skulle de byta tampong helt öppet och ogenerat i busskön. Tjejer smusslar med tamponger trots att de haft mens i 20 år. Killar onanerar i grupp, tjejer erkänner inte ens att de onanerar. Man ser dagligen gubbar som snyter sig ute på stan, helt ohämmat, genom att täppa till ena näsborren med fingret och fräsa så att snoret hamnar i en loska på marken. Tjejer går helst in på toa för att snyta sig. Killar sitter i timmar på toa i sin egen bajslukt, tjejer skäms över att de över huvud taget måste gå på toa.
Tjejer måste sluta skämmas.
Naturligtvis ska man inte börja uppfostra killar så de börjar skämmas för sitt kön. Däremot ska tjejer uppfostras till att bli lika stolta och säkra som killar. Så de är på samma våglängd. Tjejer utgår från att de är svagare än killar och det är en del av problemet. Tjejer, tänk efter, hur många killar i er bekantskapskrets skulle ni lätt kunna slå ner? Alla killar är inte kralliga utan de flesta är förvånansvärt taniga, som små spenar med fågelben. Utgå istället från att ni kan försvara er och ta aldrig själva på er skulden för något som en psykopatkille gör med er.
Det pågår ett krig! Några exempel: Rissne, Umeå, Göteborg (där tjejen våldtogs och slängdes i en å och blev uppsliten igen för att våldtas på nytt). Ska en tjej inte kunna stå vid en bankomat för att ta ut pengar 21.30?
(...)
En av rissnekillarna, 15, säger i förhör (citat ut Aftonbladet): 'X gav henne två hårda örfilar och skrek: Vakna din hora! Samtidigt knullade han henne.'
En kille tog hennes skor för att han ville ge dem till sin moster (!).
Hon sa aldrig nej, killen säger att hon borde sagt något om hon inte ville. När han får frågan hur detta skulle kunna ske, då hon var, som han konstaterat tidigare, helt borta, har han inget svar. Tjejen var full, borde det inte varit tvärtom? Att killarna var så fulla att de inte visste vad de gjorde och därmed gjorde detta oförlåtliga övergrepp?
Det är helt klart något fel på killar, särskilt dem mellan 113 och 20 år.
Vad är det som har hänt egentligen? Och det är inte bara i Sverige.
I marsnumret av Face säger 16-åriga Will McLachlan: 'Girl Power is bollocks. Now, if you go for a woman who's affected by this Girl Power thing, they're like, No, I'm not going to let you pinch my arse. Women: know your place!'
Och på frågan vad han skulle göra om han var premiärminister för en dag svarar Own, 15: 'I'd force all women to be prostitutes'.

-

Jag håller med Linda, tjejer måste sluta skämmas!
Vet ni, till exempel, att man gjort en undersökning på svenska förlossningsavdelningar där man filmat barnens första möte med omvärlden. Detta har gjorts på ett stort antal olika platser och med ett stort antal olika läkare och när man sedan tittat på filmerna har det visat sig att om barnet är en flicka så lägger man henne på mammans mage så fort som möjligt, medan en pojke lyfts upp och visas upp en liten sväng först. Man frågade barnmorskorna (?) om de gjorde någon skillnad på om det var en flicka eller pojke, men det tyckte de inte att de gjorde och när de sedan fick se filmen blev de helt chockade, detta är alltså något helt omedvetet.
Alltså gör vi skillnad på små barn, beroende på deras skön, helt omedvetet, redan från födseln. Om det sen fortsätter att vara medvetet eller inte spelar inte så stor roll, grejen är den att man gör skillnad.

Jag har funderat en del på det där och många tankar har slagit mig. En god vän berättade om hur killarna i hans klass brukade onanera i omklädningsrummet innan/efter gymnastiklektionerna. De bara satt där och pratade och onanerade samtidigt och när han berättade det blev jag helt chockad, jag hade aldrig hört talas om något liknande och kunde inte förstå hur man kunde göra så. Jag minns när jag själv gick i högstadiet och en kille roade sig med att fråga oss tjejer om vi någonsin hade onanerat, det var otroligt pinsamt att svara på det, de flesta sa nog nej, eller att de bara testat nån gång, men jag är helt övertygad om att nästan alla tjejer hade onanerat ganska många gånger. En tjej vågade berätta att hon onanerade och det tyckte killarna var jättehäftigt, medan vi andra tjejer mest skämdes över att det skulle pratas öppet om tjejers onani. Tanken på om killarna onanerade eller inte slog mig aldrig, det spelade väl inte mig någon roll och förresten var det väl nästan en självklarhet att alla killar onanerar? Ja, det klart killar onanerar, varför skulle de inte? Och visst, varför skulle inte tjejer onanera, det är väl samma sak?
Det handlar liksom inte om att onanera eller inte onanera, det handlar om att erkänna att man onerar eller att inte erkänna och det handlar om skillnaden mellan tjejer och killar.
Nej, killar pratar inte så mycket om onani heller, inte så jag hör i alla fall, jag har ingen aning om när någon kille jag känner senast onanerade, och det är inte det att jag vill veta det heller, men det känns ändå som att det är en så mycket mindre sak för killar att onanera. Det är mycket mer naturligt på något sätt.

Jag vet egentligen inte riktigt vart jag vill komma med det här, men det handlar om att synen på sexualiteten är så otroligt olika beroende på vårt kön. För jag har då aldrig hört talas om några tjejer som onanerat i grupp och jag har aldrig hört en tjej säga att om hon blev premiärminister för en dag skulle hon vilja att alla killar blev prostituerade.