Positivitet och konflikträdsla
Jag har egentligen inga känslor alls som gör sig påminnda, jag håller egentligen på att svämma över av känslor.
Jag låter det bli vad det blir, denna blandning av allt och inget. Här och nu.
Jag är i grunden en väldigt glad människa, jag ser mig själv som en positiv person och jag tycker att det är jobbigt när andra människor inte är mer glada än de är annat (ja, självklart har väl alla rätt till dåliga dagar och sådär, men de bra bör vara fler). Jag vill tro att det alltid har varit så, när jag var liten hade jag förvisso en väldigt gäll och klagande röst, jag petade i maten och lät folk förstå om jag inte var nöjd, men samtidigt tycker jag att jag var ett glatt barn. Jag menar, jag var ju inte som Anna som grät tio gånger om dagen och jag var ju inte någon som bråkade eller sådär. Så trots att farfar sa "kan ingen stoppa krita i ungen?" när jag var liten och han inte orkade höra på mig & min röst så lever jag i föreställningen om att jag var ett positivt barn.
Jag vet att jag fortfarande kan vara lite klagig och sådär, men ändå lyssnar jag mer på folk som säger saker som "hur orkar du vara så glad jämt?" och "jag blir knäpp på att du alltid tar allt så lätt och alltid är så positiv". För det är sådan jag vill vara och det är så jag ser på mig själv.
Ja, som sagt så har jag också svårt för andra människor som inte är övervägande positiva, och det gäller på många olika sätt. Det jag tänkte ta upp här är den otroligt stora konflikträdsla som präglar hela mitt sinne. Jag är hemskt konflikträdd, är sällan sur på andra och avskyr om någon är sur på mig. Jag försöker vara till lags och om jag inte lyckas, utan någon blir sur/ledsen/besviken eller så på mig, blir jag nedstämd och fattar inte vad som hänt. Jag har lätt för att bara stryka ett streck över saker (fast det betyder ju inte att jag bara glömmer, jag pratar gärna igenom det, men vänskapligt) utan att göra någon större grej av det och om jag vet att någon är sur/ledsen/besviken eller så på mig kan jag bli inställsam och göra en hel del för att vinna tillbaka personens förtroende. Jag vill vara vän med allt och alla, helt enkelt.
Men allra mest sårad blir jag när jag märker att folk inte beter sig mot mig som de gjort tidigare, när man känner i luften att vänskapen inte är vad den varit, men att man samtidigt inte vet varför. När man inte har några ord på varför det är som det är, när man inte vet om människan är glad eller sur, ledsen eller besviken, eller vad det nu kan vara.
Helst av allt vill jag vara vänner, men om nåt kommer mellan vill jag att man ska kunna prata om det och lösa det.
Konflikträdd, som jag är.
För övrigt är jag sjuk - igen! Jag vet inte vad som hänt med mitt immunförsvar, men det senaste halvåret har jag nog varit sjuk en gång i månaden i genomsnitt (jag, som brukar vara sjuk kanske en gång om året!), och det har inte varit småförkylningar heller, det har varit bihåleinflammation och feberyra, jag har varit totalt utmattad och sängliggande flera dagar i sträck och jag har varit nästan på vippen att svimma, med blodrycksfall och många andra attribut.
Jobbar gör jag dagarna i ända och inte gör det mig friskare, men i alla fall något rikare. Imorgon ska här planteras salladskål och idag har jag skördat 70 kilo dill och 230 kg vitkål.
Tack för mig och tack och hej.
Jag tror att jag/vi försökte lära dig empati. Om du var sur eller arg på någon brukade jag försöka få dig att se konflikten från den andra sidan för att förstå varför ni blivit osams. Jag tror fortfarande att det är bästa sättet att komma överens. Att alltid försöka tänka sig in i den andras syn på vad som hänt.
Men det är klart. Ibland går det inte. Då måste man konfrontera. Fråga rakt ut: Varför är du sur på mig?
Om jag inte vet, kan jag inte ändra mig. Om jag inte vet kan jag inte förklara mig. Om jag inte vet, kan jag inte hävda min rätt att vara som jag är.
Det där sista är också viktigt. Kanske har mitt sätt att se hantera konflikter gjort dig lite för anpassbar. Ibland måste man stå för sitt eget sätt att vara. Äen om andra tycker annorlunda. Och ibland måste man acceptera att alla inte kan trivas ihop...
Varför har jag inte läst det här tidigare????
Är det något jag har åsikter om så är det dig, ju!
Du hör till dom mest positivt inställda människor jag någonsin träffat, möjligen att jag slår dig, då!
Varför förstår inte människor att det mest positiva man kan göra är att klaga, som du på löken i maten?
Klaget är ju det ända sättet att få saker att bli bättre, inte sant. Tror du att vi skulle älskat dig som vi gör om du inte varit den levnadsglada, positiva Lena, som älskade att kritisera allt hon inte tyckte var perfekt?
Fortsätt med det!
Om det ställer till det för dig för att du känner att omgivningen tar avstånd, förklara dig motivera dina ställningstaganden, och framförallt; försök att själv inse, och få dina vänner, kamrater osv att förstå att ni gillar varandra, tillåt er att stå för att ni har olika åsikter om saker och ändå fortsätta att gilla varandra. Det enda som för människor framåt är att konforntera sina åsikter mad andras! Vad leder det till för diskussioner om alla från början är överens?