Utanför fönstret blommar ett stort träd med lysande vita blommor, nere på gården leker barnen på dagiset och här inne sitter jag och jobbar. 

Jag somnade sent inatt, vid ett-tiden eller så. Klockan var ställd på 6 och då skulle jag upp och duscha. Jag sov lite halvdåligt med en snarkande kvinna i sängen bredvid och jag var nog lite vilsen när jag vaknade till ivid 4.40 imorse (inatt?). Jag gick upp på toa och när jag väl pallrat mig dit tänkte jag att jag lika gärna kunde duscha då - varför vänta till 6? Sagt & gjort, jag duschade sådär mitt i natten och sen gick jag och la mig igen. Folk började gå upp vid 6.30 eller så och jag vaknade väl till lite och halvsov och sådär.. Jag var trött och låg kvar i sängen när de andra stökade runt och orkade inte gå upp förrän klockan var nästan 8.30. Det var skönt att ligga så länge, men hela min dag känns lite rubbad.
Praktiken idag har väl varit som de flesta andra dagar, jag har inte gjort så väldigt mycket, sprungit några ärenden och fixat lite. Jag håller på att skriva en text om företaget, till hemsidan, och snart ska jag ner till någon kiosk och köpa två tidningar. Dessutom har vi möblerat runt lite idag.

Vädret är riktigt härligt och vi satt ute på innergården och åt lunch idag, träden har slagit ut sedan igår och det är verkligen vårkänsla i luften.

I helgen ska jag ut till Värmdö tillsammans med Anna-Lena (hon som jag bor hos) och vara där, de har städdag där, så jag ska vara med och städa. Och förhoppningsvis blir det väl även något trevligt valborgsfirande.

Idag har bilder som jag skickade in på framkallning härom dagen kommit, men de är hemma hos mina föräldrar, så jag kan inte titta på dem. Dessutom måste några av dem skickas vidare som arbetsprover till en skola jag har sökt till, och det måste göras medan jag fortfarande är i Stockholm, det känns lite läskigt att söka utbildningar med bilder man själv aldrig hållit i. Men jag har ju sett dem på datorn, så det ska nog gå bra.


Nu är det dags,
back to work!

Imorse när jag gick till tunnelbanan mötte jag en man (kille) och en kvinna som var ute med en hel hög med ungar, förmodligen jobbade de två vuxna på dagis och barnen var dagisbarn. Eller liknande. Det har egentligen inte med saken att göra, utan det jag skulle komma fram till är att den här killen var rätt snygg. Jag tittade väl inte överdrivet ingående på honom, men det jag hann se lockade mig, han var en såndär krulltott som många killar jag tittat på sisådär sista månaden varit. Ja, han såg bra ut, men egentligen tittade jag inte nog mycket på honom för att såhär i efterhand kunna avgöra om han egentligen var snygg eller söt (skillnaden är stor!), men när jag gick förbi honom (dem) slog en doft mot mig, en doft av man, en god doft av man. Vissa män luktar riktigt gott och jag är verkligen svag för dofter.
När jag gått förbi slogs jag av tanken att det faktiskt oftast är de snygga killarna som luktar gott, varför är det så? Är det någon som vet det?
Jag gick vidare och njöt av minnet av hans doft och helt plötsligt ser jag en kille som är otroligt lik Erik (ni som inte vet vem Erik är behöver nog inte veta det heller), jag vågar inte titta så jättemycket på honom - dels för att det är pinsamt att stirra på folk man inte känner och dels för att jag inte kände för att träffa Erik sådär klockan 9 på morgonen mitt på Söder (för jag var inte ens säker på att det inte var han och då tyckte jag att det var bättre att han inte upptäckte mig) - men så slogs jag av ett minne, jag mindes att jag tyckte om hur han luktade och försökte minnas hur det var, vilket jag självklart inte kunde. Jag minns hur jag hade svårt att sova natten efter och upptäckte att den andra kudden luktade Erik, så jag kramade den och luktade och helt plötsligt sov jag.
Jag kände för att höra av mig till Erik och säga att jag såg en kille som såg ut som han, men det kändes lite löjligt, jag slogs av tanken att "varför skulle det vara han?" och så ignorerade jag alltihop.

Nu är jag på praktiken och borde göra vettigare saker än att blogga och tänka på killars dofter, men egentligen har jag ingen lust.
Ge mig en spark i baken och få mig att sätta igång!





Jag tänker alltid på dig i april

När jag vaknade imorse malde de orden runt, runt i huvudet. Jag har ingen aning om vad det betyder och jag minns inte heller vad jag drömde.
Någon som vill spekulera i mina sömniga morgontankar, kanske?

Praktiken, so far, är helt okej. Kunde varit bättre och kunde varit sämre. Jag lät nog inte alltför positiv när folk frågade igår, men idag känns det lite bättre i alla fall. Jag har satt igång med det som skulle göras och jag skrev ihop synpunkter på deras hemsida och mailade till han som är VD, som han bett mig om. Till svar fick jag:

"Tack för dina utmärkta synpunkter, gillade alltihop!
Bra Lena!

Mvh
Tomas"


Det gladde mig och för första gången känner jag mig uppskattad här. Igår kändes det som att han inte tyckte att jag gjorde vad jag borde, men nu ska jag se till att göra saker - banne mig!
Dessutom skulle han sitta i enskilt rum med mig och prata och det kändes lite konstigt, han frågade konstiga saker, som frågor om när mina föräldrar träffats och sånt där. Han är lite skum, men två veckor ska jag nog klara!


-


Eftermiddagsuppdatering
Jag har tråkigt här, riktigt tråkigt. Jag har tråkiga saker att göra och orkar inte göra dem, får inte mycket information och allt är rörigt, jag gör bara annat och orkar inte bry mig. Men det verkar inte som nån orkar bry sig om mig heller, så det kvittar nog. Nu vill jag gå hem, men det är TIMMAR kvar. Jag förstår mig inte på de här datorerna och jag förstår mig inte på deras serversystem, men det kan inte hjälpas.

Jag lyssnar på Säkert! och Annika sjunger

Du ser för bra ut i svart svart lugg och blå anorak

och jag önskar att jag också kunde hitta någon som såg bra ut i anorak.
Återigen sätter sig hennes texter längs med ryggraden,
smyger sig in i hjärtat och vrider runt,
vrider runt mina känslor.

Jag kan aldrig släppa min övertygelse om att Annika känt alla mina känslor och
att hon känt alla känslor jag önskar att jag kunde få känna.

Det känns som att känslorna känner igen den här känslosamma situationen jag står inför,
för ett år sedan:
ensamhet, erkännanden, tårar,
ensamhet, saknad, tomhet,
ensamhet, spruckna löften, avslöjade lögner.

Jag tror inte det kan bli samma sak den här gången,
men jag minns det, minns med hela kroppen.
För ett år sedan hade jag Camilla, Camilla hade Kareem och det var så fint,
men det sprack med ett mail, jag dödade Camilla och allt tog slut på två röda.
Därför kan det inte bli samma sak nu, jag har ingen Camilla att döda, det kan bara bli bättre.
Jag tror inte heller att det kan bli en lika påtaglig ensamhet,
men med Annika i öronen - om och om igen - känns det på samma sätt.
Jag tycker om henne, men i vissa stunder blir jag så otroligt ledsen.


Jag vill hitta någon som ser bra ut i anorak

Jag hade kul ikväll, så mycket kan jag säga.
Jag hade egentligen inte tänkt göra någonting alls, äta varma mackor med min bror och på sin höjd se en film eller så, men så skulle Marielle på after work på Blue Moon & jag är inte den som tackar nej till gratis mat. Alltså, jag följde med till Blue Moon. Väl där hör en kille av sig till Marielle och helt plötsligt är vi gryyymt sugna på Arena (ja, vi hade delat på en vinflaska också). Men först hem till Magnus och vi delade på en liter glögg (fast jag drack större delen, i ärlighetens namn). Sen bar det av till Arena där vi träffade ett gäng som jobbade för Viasat och vi följde med till deras hotell, där fick vi tråkigt efter ett tag och tillbaka til Arena. Jag orkar inte dra hela kvällen, men i det stora hela var det skoj.
Det var dessutom Marielles Arena-debut, vilket är lite skoj. Vi träffade mycket skoj folk, ett helt Munkfors-gäng (Robin, Emanuel, Erik & Spraggen), några från skolan och lite folk Marielle kände. Och utöver dem var det väl de där Viasat-människorna och några från Blue Moon...

Jag har många låtar på hjärnan ikväll, de är som ett summa summarum i huvudet på mig. Ja, blanda "Living on a Prayer" med "Jag ljuger så bra" och lite annat smått och gott så får du vad som rör sig i mitt huvud för närvarande.
Men egentligen är det väl mest dags att sova.
God natt!

De senaste dagarna har det funnits mycket inom mig som på ett eller annat sätt borde kommit ner på papper (eller, på datorn i alla fall), men det har bara inte blivit så. Det har velat stanna kvar, jag har inte orkat. Så därför har det gått några dagar sedan jag senast skrev en blogg.

Idag har varit en bra dag, jag gjorde matteprov och jag kände faktiskt för det, det har jag gjort ända sen jag i måndags fick veta att jag skull få ha med matteboken på provet. Jag har alltid haft ganska lätt för matte, men jag har aldrig tyckt att det är särskilt kul (okej, kanske när jag var 7-8 år), i själva verket tycker jag att det är hemskt tråkigt. Så fort jag inte klarar ett tal blir jag sur och lägger bort boken, om jag inte klarar talet nästa gång jag tar upp boken heller kan jag bli så förstörd att jag börjar gråta och tror att jag är sämst i världen (och då blir det inte heller så mycket pluggat), så fort jag kommer på något annat att göra gör jag det istället, så fort det är för enkelt tröttnar jag. Jaa, sådär är det hela tiden, jag kan inte motivera mig själv till att plugga matte (om det inte är sisådär 2 dagar innan prov och jag har ett helt kapitel kvar att lära). Men själva proven tycker jag om, just eftersom jag har ganska lätt för matte så gör jag dem så bra, så bra jag bara kan och det känns bra att verkligen få visa att man kan. Och nu när jag får ha boken med mig känns det som att det inte går att göra fel på något sätt, när man kan läsa sig till hur man ska göra, hur kan man då misslyckas?
Ja, det kändes som att provet gick bra och jag är glad för det. Men jag har andra glädjeämnen idag också:
- jag fick min studentmössa, den är fin och bra och passar perfekt!
- jag köpte min balbiljett idag, jag var den första på skolan som köpte, det känns stort och de blev sjuuukt glada när jag kom och sa att jag ville köpa. den är fin och ligger i lådan med studentmössa - så länge...
- jag har klippt mig idag, frääääscht!
- jag har träffat Marielle (Damn! I wish I was a lesbian) & Madde (roligt att träffa henne eftersom jag hört en del)
- jag har varit på biblioteket och kopierat arbetsintyg, nu är nästan allt klart till mina ansökningar till utbildningarna, härligt härligt. Jag känner mig duktig!
- jag har sett på film och ätit chips med min bror, jag låg med mina ben i hans knä och ja, kan man inte hitta nån att mysa med får man väl göra det bästa av situationen, helt enkelt!

Dessutom har det regnat idag, när jag gick hem ifrån skolan började det regna ungefär vid sjukhuset, det var ett fint regn, det kändes som ett stilla sommarregn och sådana tycker jag om. Regn är bra om det inte är kallt ute och om man är på bra humör i övrigt och inte bär på tunga saker (jag var inte lika glad åt regnet när jag hade handlat och bar på två tunga matkassar).


-



Imorgon har jag fullt upp, jag ska umgås med Marielle, vi ska fika och vi ska till I2, för där är det marten och jag ska köpa marknadsnougat, jag ska sola och jag ska träffa mormor och gå på stan med henne (eller vad hon nu vill göra). På kvällen ska jag ta det lungt, om någon har förslag på "ta-det-lungt-aktivitet" som inte kostar mycket kan jag möjligtvis vara på. Call on me!

Jag vill även cykla lite imorgon, jag tycker (äntligen!) om att cykla.
Marielle, vill du ta Klarälvsbanan till Munkfors med mig någon gång? Det känns som nåt man borde gjort!


-



Om du hade en arm,
lite längre, lite närmre...
Om du hade en arm,
som du kunde sträcka ut
en arm som du kunde
röra vid mig med.

Om jag kunde känna din kropp,
lite naknare, lite närmre...
Om jag kunde känna din kropp,
eller kanske bara värmen från den,
värmen från den så jag vet att du är där
så jag kan röra vid dig med.

Om du bara var lite närmre,
om du bara var lite närmre...
Då hade jag kunnat sträcka ut
min hand, känna din hud.
Om du bara var lite närmre,
det hade nog varit lite mysigare.

Jag tror nästan att jag har börjat bli folkskygg, jag vill inte träffa människor som inte är mina vänner eller mina vänners vänner. Det räcker så, liksom. Dessa personer vill jag i och för sig träffa mycket, men det känns ändå lite läskigt. Egentligen är jag nog mest feg, för om någon som var trevlig och bra fick för sig att den ville umgås med mig och tog kontakt skulle jag nog inte stöta ifrån, men jag vill liksom inte vara den som går ut bland främmande människor.

Just nu sitter det 4 pers i gräset utanför mitt fönster, 4 personer som alla är mina grannar och därmed inte ens helt främmande, men inte vågar jag gå ut och sätta mig i solen. Nej, jag stannar hellre inne, för att slippa att hamna mitt bland dem. Jag skulle behöva någon som kom och drog ut mig, jag skulle behöva ett samhälle där man inte var så rädd för mitt & ditt, jag skulle behöva en kultur där man pratar med främlingar helt utan anledning. Men det är inte så jag är uppväxt, det är inte så jag är uppfostrad. Det är inte så mitt liv ser ut.

Så om någon som läser det här är en sådan människa som lätt tar kontakt med främlingar (eller som helt enkelt bara skulle gå ut och sätta sig i solen om man känner för det, trots att det redan är människor som man inte känner där) så säg till mig. Ta med mig ut och hjälp mig loss från dessa fega föreställningar jag har i min hjärna och i mitt medvetande! Jag klarar inte att göra det själv, jag plockar ihop alla grejer, jag tänker att det finns ju ändå gräs som är ledigt, men jag bangar så fort jag ser dem som sitter där.
Lite kan det nog ha att göra med att de sitter där två & två och själv är jag ensam. Så om jag hade någon att ta med mig ut hade det kanske inte varit så farligt. Eller om det varit fyra utspridda personer som inte brydde sig alls om varandra. Eller?
Jag vet inte, jag vet bara att jag är feg och förmodligen kommer stanna inne resten av dagen också.

I sommar ger sig Säkert!, Moneybrother & Salem Al Fakir ut på en gemensam turné, och den turnén kommer även göra ett uppehåll i Karlstad, det är min dags lycka.
Jag har varit halvt förstörd på sista tiden, sen jag upptäckt att jag varken kan åka på Hultsfred (på grund av studenten) eller på Peace & Love (på grund av ett stort jubileum hemma på gården), så därför kom det här som en otroligt glädjande nyhet.

Idag sitter jag här i soffan, som vanligt, och på bordet framför mig står resterna från igår i form av glas och flaskor. Magen kurrar, men utanför mitt köksfönster sitter massa människor, så innan jag visar mig för mycket i köket behöver jag duscha och sätta på mig lite mer anständiga kläder.

Igår vad det, som sagt, fest. Hos mig, som vanligt. Det var riktigt roligt, måste jag säga, och jag drack inte så väldigt mycket, det är skönt att komma ihåg allt som hände.
Inatt drömde jag om att festen fortsatte hemma hos mig, och att det slogs sönder massa glas. Jag blev helt förstörd för att alla glas gick sönder. Utöver det drömde jag även att jag var med Emelie & L0tt och någon mer och så skulle L0tt ut på promenad eller något och så skulle den andra personen med och så frågade L0tt Emelie om hon ville med, och det ville hon ju självklart, men så var det ingen som frågade mig, så jag blev sittandes kvar helt ensam. Jag kände mig otroligt utstött.
Jag är faktiskt lite sådär, jag har svårt för att folk umgås och har roligt utan mig, jag vill liksom alltid vara med. Jag vill inte att någon av mina kompisar ska åka på Peace & Love, till exempel, för jag vill inte att de ska ha roligt utan mig. Jag vill alltid vara med när det händer saker och därför blir jag lite svartsjuk på något sätt när mina kompisar umgås med varandra, men inte med mig (Nej, att mina kompisar umgås med sina kompisar, som inte är mina kompisar, stör mig inte alls). Det är väl den enda formen av svartsjuka som finns i mig.
Fast, om någon av er läser det här så är det absolut inget ni ska ta personligt! Det är väl klart att jag tycker att ni ska ha kul och göra det ni vill, det är mest att jag också vill, vill, vill. Jag vill hela tiden, så mycket! Jag vill alltid vara med när det händer något, så är det. Men för den sakens skull inser jag ju att alla inte alltid vill ha med mig på allting.

Nu ska jag duscha och klä mig, så att jag inte hungrar ihjäl innan jag ser någorlunda anständig ut.

Jag somnar till ljuden av mina egna hjärtslag,
som substitut till väckarklockans tickande som jag äntligen vant mig vid
och som jag saknar när det inte finns där.
I mina tankar finns du,
det är du som orsakar mina hjärtslags intensitet.
Du värmer mig när jag känner mig ensam,
och mina tankar har svårt att släppa dina ord från tidigare ikväll.

Så snälla,
kom hit och värm även de delar av mig som tankarna på dig inte kan värma!

Igår fick jag läsa ett tal som Helle skulle hålla i Svenska B, det handlade om huruvida vi är beroende av våra mobiltelefoner.


Jag funderade lite på det där när jag gick hem från affären idag och jag insåg hur mitt beroende av mobilen avtagit på sista tiden. Jag hade inte med mig mobilen under den tiden jag promenerade till affären och tillbaka, men det störde mig inte över huvud taget, på något sätt. Jag har absolut inget problem med att lämna mobilen hemma längre.
Min mobil lever för övrigt sitt eget liv och gör lite som den själv vill, den blinkar allt som oftast om att det inte finns något SIM-kort (fast det gör det ju självklart), och när den gör det fungerar ingenting (inte ens alarmet som till och med fungerar när mobilen är avstängd). Det här händer säkert 10 gånger om dagen, minst! I början blev jag knäpp på det och så fort jag såg att det var så blev jag tvungen att atarta om telefonen direkt. Jag blev jätterädd att jag hade missat något eller sådär. Nu för tiden orkar jag oftast inte bry mig, eftersom batteriet är glappt också så stänger den ofta av sig för den sakens skull också, om man inte är försiktig. Därför orkar jag nu för tiden sällan göra mer än att bara glappa lite på batteriet, så mobilen stänger av sig, när den blinkar om att SIM saknas. Sen kan det gå ganska lång tid innan jag orkar starta den igen, men det spelar mig ingen roll.
Jag tänker mest som så att om någon verkligen vill mig något, om det är viktigt eller så, så kan de väl läsa in på röstbrevlådan eller skicka ett sms. Eller, varför inte testa ringa lite senare?
Ja, får jag ett sms eller någon läser in på röstbrevlådan hör jag ju av mig, var så säker! Men det finns väl inte så mycket som är så akut att det inte klarar att vänta en timme?
Alltså, just på grund av att min mobil inte fungerar som den ska så har jag blivit mycket mindre beroende av mobilen, och det är väldigt skönt! Därför stör det mig inte längre att gå till affären och handla utan mobilen, det stör mig inte om mobilen är avstängd hela natten och det stör mig inte om jag inte hör att det ringer.

Därför tycker jag att det är något fler borde testa, gå ut ett tag utan mobilen! Låt den ligga hemma en timme eller två när du gör annat (du kan ju alltid låta den vara på så du ser om det hänt något när du kommer tillbaka om du inte vill vara så drastisk).
Det känns skönt, nästan som en befrielse, tycker jag!


Lämna mobilen hemma!



Och låtraden jag har på hjärnan ikväll är hämtad från Lily Allens låt Knock 'Em Out:
And no you can't have my number,
"Why?"
Because I've lost my phone.

Nej, rubriken har absolut ingenting med det här inlägget att göra. Det är bara så att jag lyssnat på Marit ikväll och fått den låtraden på hjärnan. Och så hade jag ingen bättre rubrik på lager, helt enkelt.

Jag hade stängt av datorn och lagt mig för att somna, men kunde bara inte låta bli att gå upp för att skriva den här bloggen, den behöver skrivas helt enkelt och mitt minne är för kasst för att inte göra det direkt. Dessutom känns det som att jag väldigt sällan har något att skriva om här. (Och för det tredje hade jag nog inte kunnat somna utan att skriva den heller, tankarna hade malt för mycket)

-

Jag skulle vilja ha någon som jag kunde prata med om Jocke, om verkligen allt. Det handlar inte om att jag har några känslor för honom nu (nej, det vore väl ganska konstigt, ändå), utan det handlar om att jag vill prata av mig. Ibland när jag ska sova, som ikväll, kan jag bara inte låta bli att tänka på honom. Det handlar om minnen, om saker vi sagt eller gjort, sånt vi upplevt tillsammans. Det handlar om att jag vill berätta om vad vi hade tillsammans, vad vi gjorde och vad vi sa. Fast egentligen handlar det nog mest om att jag skulle vilja ha någon ny att skapa nya minnen tillsammans med. Jag är glad att det enda jag har från min & Jockes tid tillsammans är fina minnen.
Jag kan tänka tillbaka på hur det var för två år sedan och jag minns de första gångerna vi träffades. Jag minns inte vad vi sa, men jag minns vad & hur vi gjorde och jag minns vad jag kände.
Jag minns första gången när vi gick och fikade och Johanna & Nathalie satt vid bordet bakom mig och spanade, jag minns att vi pratade på och att det var trevligt. Jag minns andra gången vi träffades, jag åkte hem till honom och att han satte sig i soffan med förhoppningen att jag skulle sätta mig bredvid, men istället valde jag fåtöljen. Vi pratade mycket och länge och han lade sin hand på mitt ben. Jag minns att han följde mig ner till bussen när jag skulle åka därifrån och när vi väntade på bussen höll han om mig. Jag visste hela tiden att om jag hade vänt upp huvudet hade han kysst mig, och därför lät jag bli.
Ja, jag ska inte berätta om alla gånger vi sågs här, men när jag börjar tänka i de här banorna väcks alla tankar och jag skulle vilja ha någon att ventilera dem med. Jag vet inte riktigt varför allt det här väckts till liv just inatt, det skulle kunna ha att göra med att det faktiskt är exakt två år sedan jag & Jocke blev tillsammans idag, men det tänkte jag inte på förrän en bra stund efter att jag började tänka på vårt förhållande.
Ja, det finns så väldigt många fina minnen, allt från första gången jag saknade honom så extremt mycket att jag verkligen insåg att jag älskade honom (Hultsfred -05 & första gången vi inte haft kontakt på flera dagar sen vi blev tillsammans) till minnen från den enda resa vi gjorde tillsammans, vi åkte till Stockholm och det var något av det finaste vi gjorde. Jag kan helt enkelt konstatera att alla minnen är fina minnen.
Ja, som sagt. Ventilera minnen är något som är väldigt viktigt för mig och när jag nu inte har någon att berätta för fick det resultera i en blogg istället.

Nu har jag gjort det, ute snöar det och snart borde jag förflytta mig tillbaka till sängen.
Och som en tillfällighet fanns just Jocke på msn såhär klockan 3 på natten, just när jag skulle skriva en blogg om oss.
God natt

Emelie & Olof tillsammans är världens segaste människor. Nu är klockan 19.41 och jag förmodar att de typ ligger och sover och kommer säkert göra det en timme till. Jag blir nog förvånad om de kommer hit innan 21. Tidigare idag frågade Emelie mig när jag tyckte att de skulle komma och jag sa inte efter 19, men det funkar inte att säga sånt till dem.
Okej, jag är inte heller klar än, jag har inte sminkat mig och jag har inte fixat håret, men det gör jag ju på 10 min när jag väl sätter igång.
Dessutom har jag ingen aning om när övrigt folk kommer, här sitter jag själv och har inget vettigare för mig än att skriva en totalt meningslös blogg.

Ja, bloggen jag skrev inatt kan ju tala för sig själv, jag var ganska full när den skrevs.
Gårdagskvällen spenderades med födelsedagsfirande hemma hos mina föräldrar och där drack jag mycket vin, så mycket vin att det resulterade i att jag blev riktigt full. Sen for jag & Kolbjörn söderut och jag somnade gott för att sedan vakna av ett sms från Martin, som tydligen är i Uganda (!).


Nu hoppas jag på att det snart blir lite mer feststämning här i lägenheten, med lite mer folk och sådär... Att sitta här alldeles ensam är ju inte så hemskt festligt även om jag har klänning på mig!


-


Nu är klockan ännu mer, närmare bestämt 21.25, och här sitter jag, fortfarande ensam. Martin är inte alls i Uganda och jag undrar vad det här är för nåt.. Joel, det är inte första april idag! Hmm, jag hänger inte med i svängarna och blir inte riktigt klok på någon av dem.
Jag är helt färdig för party, men så ensam att det ekar.

I stereon spelas i alla fall världens bästa låt just nu:
Come on Eileen - Dexy's Midnight Runners

Denna låt passar finfint idag, folk blir friskare och friskare och alla sjukhusvistelser som varit den här veckan verkar gå åt rätt håll. Margaretha har opererats, Kari har kommit hem och Pelle är i alla fall uppe och går - även om han själv inte kan vända sig om utan bara kan gå rakt fram...
Själv blev jag ganska full ikväll, men det var trevligt. Kolbjörn trodde jag skulle spy när vi åkte söderut, men så illa var det inte. Nu har jag sovit i 3 timmar och vaknat av ett sms som sa att jag skulle komma in på msn "om 30 min". Dessa 30 min har gått nu, och mer därtill, men på msn är det dött. Snart somnar jag nog om, det verkar skönt, dessutom är det skönt att sova bort fyllan som fortfarande sitter i mitt huvud och leker.

Med tankarna flyktigt flygandes runt de nordöstra delarna av Södermalm
och med Fogelströms målande beskrivningar i hjärtat kan jag ibland önska att jag fick se Stockholm på 17- & 1800-tal.

Med en karta, två Fogelström-böcker och en söt pappa i min soffa
kan inte mycket gå fel.
Alla platser;
Barnängen, Tjärhovsgatan, Vita Bergen och Danviks Tull,
de får mitt hjärta att slå ett extra slag
och jag vet att jag vill kunna sjunga
Stockholm i mitt hjärta
lika vackert som jag minns att en kraftig operasångerska gjorde på Allsång på Skansen,
kanske inte den här sommaren, kanske inte sommaren innan,
men kanske ändå väldigt nyligen.
Och ändå väldigt färskt i mitt minne.

En så levande stad, den är vacker
och dess historia väcker så mycket inom mig,
det är i såna här stunder jag tycker om historia, det är skillnad mot gamla kungar och olika krig på medeltiden.
Målande beskrivningar av samhället, i romanform,
är den intressantaste historielektion jag kan tänka mig att ta del av.
Stockholm är en sådan blandning;
det är en hektisk stad med stressade människor som springer runt och måste hinna med tunnelbanan som går nu, nu, nu och absolut inte hinner vänta till nästa som går om två minuter,
eller kanske bara en.
det är en stad full av minnen, historia och smakfulla berättelser.
det är en stad med vackra platser, områden som Vita Bergen är helt fenomenala.
det är en stad där man alltid kan upptäcka saker, där alla kan hitta favoriter och där man aldrig behöver sakna något.


Man kan
gå,
om man vill:
ligga still, se på solen,
blunda under solen.
Följa någon,
eller bara sig själv.

---

Pappa berättade tidigare idag om ett lite säreget intresse som min farfar hade, det är väldigt fascinerande. Farfar var väldigt intresserad av tåg i och allmänna kommunikationer. När pappa var liten kunde de gå (eller åka, kanske?) till järnvägsstationen och bara vara där och titta på tåg en hel dag, och farfar var otroligt fascinerad. Han tyckte även om att åka med dessa allmänna kommunikationer och hade som sport att åka mellan olika platser med så många sorters färdmedel som möjligt; tunnelbana, buss och pendeltåg. Han bytte gärna och ofta och skulle åka olika vägar till och från platserna han besökte.
Jag tycker att det är ett väldigt intressant intresse, min farfar var fascinerande på många olika sätt och jag tycker att det är sorgligt att han dog redan innan han fyllde 70.
Att åka runt med allmänna kommunikationer på det sättet är ett bra sätt att lära känna sin stad om man inte vill promenera runt som en galning. Det är bekvämt och trevligt, kan vara socialt, och man får se mycket.
Själv är jag nog mer för att promenera runt när det gäller Stockholm, men jag kan verkligen förstå min farfars intresse för dessa resor och om jag hade haft möjlighet att umgås med honom nu när jag själv börjar närma mig vuxen ålder hade jag gärna följt med honom runt på alla möjliga turer.

Jag uppskattar dessa stunder med min far, när vi pratar om saker som är så intressanta. När han berättar saker, som till exempel som han berättade om farfar tidigare ikväll, och jag uppskattar att han visar intresse för att hjälpa mig att hitta bättre i Stockholm. Han hjälper mig att förstå hur olika platser hänger ihop med hjälp av kartan och när vi satt här tillsammans i min soffa och tittade på kartan samtidigt som vi bläddrade i dessa Fogelström-böcker kändes allt riktigt trevligt. Jag känner att jga har mycket att lära av min pappa och jag känner att han är en del av mitt stora intresse för Stockholm.
Tack för idag, pappa!

Jag lyssnar på Winnerbäck och skulle vilja skriva om hur mysigt det skulle vara att ha någon här, om hur gärna jag skulle vilja tycka lite extra om någon som i mina ögon blev den finaste fina. Jag skulle vilja kramas med någon som är sådär otroligt söt att jag ler av bara tanken istället för att trycka mig mot väggen bara för att känna något mer än sängen mot min kropp på kvällen. Jag trycker mig mot väggen och använder bara en tredjedel av min säng de kvällar jag känner mig som ensammast.
Jag skulle vilja skriva om hur mysigt det skulle vara att spendera en sådan här ensam söndag tillsammans med någon annan än datorn och soffan och matteboken. Jag skulle vilja skriva något fint om kärlek och något fint om tvåsamhet. Jag skulle vilja ha någon som jag saknade massa, så jag kunde uttrycka min saknad i skrivna ord.

Men nu är jag ensam och nu är inte den skrivande delen inom mig vaken, så jag får nöja mig med Winnerbäck och väntar mest på att få höra "Nästan Perfekt", för den ger mig en känsla jag tycker om.


För övrigt är söndagar bra och fina dagar som man borde ta bättre vara på.