Det var med ett leende på läpparna jag for med bussen från universitetet idag. Min nervositet och den obekväma känsla som infunnit sig i hela min kropp imorse var helt bortblåst. Jag lyssnade på Hello Saferide, men bara de gladaste och livfullaste låtarna. Jag njöt av bussturen och jag kunde till och med titta upp mot Jockes fönster utan att känna en klump inom mig. Det enda jag tänkte på var att han hade samma gardiner... Samma gardiner som för ett år sedan, och samma gardiner som för två år sedan också, för den delen. Men det är väl inget jag borde lägga mig i, själv har jag ju inte ens några gardiner!

När jag åkte förbi där imorse mådde jag illa, jag kände mig totaldeppig och klarade inte av att titta på Jockes hus ens. Och till råga på det hade nervositeten krypit sig in under skinnet på mig. Jag kände mig stressad och vilsen.
Nervositeten handlade inte över huvud taget om det stundande provet och hur det skulle gå på det, utan mer om allt det praktiska runtom. Eftersom jag inte hade fått någon kallelse (eller så har någon, läs: min bror, slarvat bort den), utan bara fått reda på salsnummer och tid av en snubbe på telefon igår, kändes det som att jag inte ens var säker på om jag över huvud taget skulle få göra provet. Jag var nervös för om jag skulle hitta rätt sal och jag var nervös för om jag hade med mig rätt grejer, eftersom jag inte fått någon kallelse hade jag inte riktigt koll på vad som behövdes.

Men det mesta gick, som vanligt, ganska bra. Allt löste sig, jag fanns med på listorna vid den salen jag lyckades hitta och jag fick låna en linjal på plats. Alltså var alla mina bekymmer lösta. Jag kände redan när jag satte mig i salen hur klumpen sakta löstes upp. Nervositeten var som bortblåst och jag kände mig redo för att skriva prov.
Trots att jag, självklart, lycckats sova en halvtimme för länge och bara hade 10 minuter på mig på morgonen (eller ja, jag hade ju duschat innan, förstås) så kände jag mig ganska pigg och fräsch. Jag som hade varit så otroligt trött när jag gick till bussen en timme tidigare.

Provet gick nog relativt bra. Eller, det kändes okej i alla fall och eftersom jag redan innan kände att jag inte ville ta så hårt på det så känns det mest skönt att det är gjort.
På bussen på vägen hem kom det en tjej som frågade om hon fick sitta bredvid mig, det klart hon fick! Jag blev glad över att hon frågade. Folk som pratar glädjer mig och det störde mig inte ens att hon luktade fimp.

För övrigt träffade jag min mattelärare på universitetet idag. Hon skulle också göra högskoleprovet, det tyckte jag var lite kul. Hon gjorde det senast året efter att hon slutade gymnasiet och då fick hon 1,1 sa hon.
Hon sa att hon hade tänkt på mig och undrade varför, och det påminnde jag henne om och jag sa att jag kanske kan göra matteprov veckan efter lovet. Alltså har jag nu två veckor på mig att plugga in tre kapitel. Lycka till, Lena!


Idag är vädret lite svalare än det varit den senaste veckan, men solen skiner och jag tycker mest det är skönt att inte bli alldeles svettig så fort man går ut. Jag tycker om att ha jacka på mig.

Nu fick jag veta av Johanna att facit på högskoleprovet finns uppe på internet, så det är väl bäst att jag avslutar det här och kollar!
Jag ber om ursäkt om den här bloggen blev lite osammanhängande, men nu ska här rättas!


:)

---

Och med en liten uppdatering kan jag berätta att jag fick 76 rätt av 122 på högskoleprovet idag. Vad det blir när det görs om till normeringsvärde har jag ingen aning om, men det visar sig.

Vi började här nere på Gotlandsgatan, gick ner till Götgatan och Ringen för att köpa batterier till kameran.
Sen begav vi oss vidare mot Vita Bergen och traskade runt där länge. Jag tycker om Vita Bergen, det är behagligt och vackert. Sofia Kyrka är stor och mäktig på toppen och gammal och snygg. Vita Bergen är en avkopplande miljö mitt i stan, där finns en inhägnad där man kan släppa hundar lösa och det fanns många fina hundar att titta på. Därefter promenerade vi vidare, längs Renstiernas Gata och hittade en kiosk där en snäll man gav oss en karta som han spillt något på (antagligen kaffe). Därefter fortsatte vi vidare till Stigbergsparken där vi tog Frans Schartaus Trappor och sedan ner igen på andra sidan via Sista Styverns Trappor. Väl nere på Fjällgatan är utsikten otrolig, vi fotade både Gamla Stan och Djurgården. Därefter fortsatte vi vidare och kom fram till Cornelisparken och därefter vidare till Katarina kyrka. Där hälsade vi på bland annat Anna Lind & Cornelis Wreesvijk, men även en familj som dött i Tsunamin, med en son på ett år. Vi såg några alkoholister som satt i minneslunden och drack öl och vi såg ungdomar som låg på kyrkogården och solade. Vidare mot Mose Backes Torg, där vi tog en paus utanför Södra Teatern. Sen gick vi vidare mot Katarinahissen och tittade på all utsikt som finns där runtom.

Vi funderade på om vi skulle åka hissen och rätt som det var så kommer det en man och trycker på knappen för att kalla på hissen. Och inte vilken man som helst, utan Lars Winnerbäck! Jag & Rebecka blev väldigt uppspelta och helt plötsligt var det inte frågan om att låta bli att åka hiss! När vi står där och väntar kommer en man till, och då kan man ju fråga sig vad oddsen för att denna man ska vara just Sven Wolter är? Jo, visst är det han och där står vi och de. Och till råga på allt pratade vi till och med lite med dem.
Det var svårt att inte titta lite extra på Winnerbäck, just för att det var han, men man försöker ju låta bli. Men självklart förstår jag att han visste mycket väl att vi kände igen honom och tyckte det var häftigt. För häftigt, det var det!

När vi kom ner försvann Sven Wolter direkt, men vi följde efter Winnerbäck (dock inte bara för efterföljandets skull) från Slussen bort mot Gamla Stan. Vi traskade runt i Gamla Stan ganska länge, åt lunch där och tittade på mycket trevligt.
Till slut, när vå gått runt Gamla Stan sisådär tre varv, var vi framme vid slottet, vi fortsatte ner på Strömparterren och så upp igen, förbi Operan och till Kungsträdgården. Sen var vi trötta på dagen och gick mot "stan" och in på "Gallerian", där jag åt glass. Sedan köpte Rebecka en födelsedagspresent till sin bror och därefter begav vi oss hemåt.
Nu har vi handlat mat, ätit och sett på hockey, Rebecka sover (eller nästan i alla fall) och jag ska göra detsamma.

Ha det finemang, gott folk! Jag hör av mig när tillfälle ges.

Det känns som jag sålt smöret och tappat pengarna, inatt stjäl någon (jag vet inte vem, hade jag vetat det hade jag tagit fast honom/henne och bankat skiten ur personen tills jag fick stöldgodset tillbaka) en timme av mig, det är surt - elakt.
Vem är det som är tjuven? Är det du? Är det jag? Är det världen?

Alltså är klockan, i teorin (om man räknar utifrån hur mycket sömn jag får), snart 00.30, det betyder att jag verkligen borde sova.

Ikväll har jag och Marielle haft pyjamasparty i Magnus säng, vi har sett på film och vi har skrattat mycket. Marielle är bra hon!

---

Varför är det ett frågetecken i din röst, i min också men jag skyller på dig.

Jag har lyssnat mycket på musik de senaste dagarna och jag har sett mycket film, det är trevligt. Den senaste veckan har jag sett fyra riktigt bra filmer, faktiskt (så många filmer brukar jag inte ens se på en månad och nu har jag lyckats se så många på en vecka och dessutom har de varit grymt bra!).
Jag har lyssnat på Säkert, men dagens låt är ändå Vapnets Thoméegränd. Det måste vara deras bästa låt, absolut!

Fast såhär sent är det skönt att lyssna på något gammalt och välkänt, så jag väljer
Simon & Garfunkel - For Emily, whenever I may find her

och varför jag egentligen skriver det här och vad jag egentligen skriver vet jag knappt själv. Just nu skulle jag nog egentligen helst vara lite poetisk och skriva en dikt eller så, men det känns inte som något jag ska ge mig på ikväll, det skulle inte bli något läsvärt över huvud taget (som att det här är det), så därför ska jag inte skriva mer utan njuta av musiken istället.

Snoret rinner &
jag börjar alltid hosta väldigt såhär på kvällskvisten &
jag väntar på &
önskar att jag ska få ett sms innan jag somnar.

Idag har jag ätit två bic mac-menyer &
det var min sista dag på praktiken.


-


Det var jag som ringde förut, du lät det ringa ut.
I en annan del av vår värld sitter du,
här sitter jag,
du väntar, men behagar ändå inte svara.
Jag önskar att du vore närmre,
du tycker om att hålla dig på behörigt avstånd &
endast ringa när det passar dig.
Med din bild i mitt hjärta
och mitt minne av din röst
väntar jag i min ände &
du väntar i din. Det är jag som tar initiativ någon gång ibland, men
du bara fortsätter vänta, låter det ringa ut, som
när jag ringde förut.
Det har hänt att även du ringt,
men jag kan inte göra som du,
jag kan inte vänta förgäves. Jag svarade &
vi pratade.

Jag kan inte längre minnas dina kramar,
jag kan inte känna dig, det enda som finns kvar i mitt minne är
dina lockar.

Jag har blivit utmanad av Rasmus.


REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex sanningar/egendomliga saker om sig själv.
Bloggare som blir tagen ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange
reglerna för spelet. Slutligen väljer bloggaren fem nya bloggare och gör en lista av deras
namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta
dem veta att de har blivit tagna och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.


1. När jag var liten var jag helt övertygad om att jag kunde flyga, jag såg framför mig hur jag svävade sisådär 20 meter över backen och flög om kring och trodde verkligen att jag kunde flyga.
2. Jag blir illamående av lukten av såpa, jag mår jättedåligt och får en väldig huvudvärk.
3. Jag har aldrig varit riktigt kär.
4. När jag var yngre trodde jag att man fick mer ont i magen om man hade en större mage. Jag ansåg mig ha stor mage och trodde därför att min magvärk var värre än andras.
5. Jag är såld på blonda, smala killar.
6. Per Anders Fogelström är den bästa författare jag vet.


Jag utmanar; Valdemar, Ida, Johanna, L0tt & Helle

Det var länge sedan jag skrev något här, sisådär 4 dagar. Därför kommer den här bloggen bli lite fram och tillbaka, ett hopp-plock av vad som hänt, känslor, tankar, drömmar, samtal, människor och upplevelser. Det kommer antagligen bli lite hitan och ditan, för jag tänker skriva om saker i den ordning som de dyker upp i mitt huvud och så enkelt är det.



I fredags, när jag cyklade till praktiken kändes allt jättebra, jag hade min nya röda vårjacka, solen sken och jag kände mig som Lilly Allen i hennes video till LDN, den när hon cyklar. Det var en riktigt härlig känsla och det var skönt att cykla. Jag har aldrig tidigare gillat att cykla, men nu plötsligt är det en helt annan sak, det är så skönt att cykla i stan. Men så, bara några få minuter senare, var det inte lika roligt längre, jag cyklade lite dumt och tänkte mig inte riktigt för (som den ovana cyklare jag är), så helt plötsligt låg jag på trottoaren med skrapsår på händerna och cykeln ute i gatan. Skitig var jag också. Jag reste mig ganska snabbt, för att vinka till en buss, som kom och som stannade alldeles vid mig, att allt var okej. Upp på cykeln och åka vidare och väl vid praktiken tvättade jag mina sår, de var inte så farliga. Styret på cykeln vad snett och behöver vridas tillbaka, men annars är ingen större skada skedd.
När jag, senare på eftermiddagen, cyklade hem igen kunde jag inte låta bli att tänka på samma musikvideo igen, jag cyklade genom stan och det kändes återigen som det var jag som cyklade runt där i videon. Hennes gula jacka utbytt mot min röda och allt var i sin ordning. Jag hade glömt morgonens incident.

På kvällen skulle jag, Marielle & Magnus på After Work på Blue Moon Bar, så jag duschade och gjorde mig iordning direkt jag kom hem. Jag fixade till håret och gillade resultatet som blev ganska annorlunda jämfört med hur jag har det för det mesta, och satte på mig ett rött linne och svart skjorta och kände mig ovanligt fräsch. Jag har börjat upptäcka att jag gillar att använda rött, det är roligt och känns lite med livfullt än de flesta andra kläder jag äger.
Som sagt, Blue Moon var på G och jag kände verkligen för det. Det var trevligt, men hög musik som var rätt kass och mycket pinsamma människor. Marielle blev sur på Magnus och efter ett tag gick hon och jag hem till honom och drack te, det var trevligt men jag kände för att gå ut. Så jag ringde Helle och åkte till en förfest där hon & Therese var. Förfest var ganska skoj, många nya ansikten och sisådär en timme efter att jag kom tog vi en taxi till stan och gick till Arena.
På Arena var det riktigt skoj, roligare än jag haft när jag varit ute på länge, faktiskt. Riktigt kul var det och det var ganska mycket folk, bland annat ett helt norskt fotbollslag (16 fotbollskillar, det ni! ;D). Norrmännen var överallt och hur skulle det hela sluta om inte med att jag & Therese följde med dem till deras hotell och sov där?
Självklart, vi hängde på dem när Arena stängde och där hade vi trevligt hela natten. Vi sov sisådär 3 timmar den natten (eller ja, Therese sov bara 15 min, sa hon), men det var det värt.
På morgonen var killarna trevliga och vi gick till Mc Donalds och åt, det var gott och bra och sen sa vi hejdå. De undrade om vi skulle ses samma kväll, men vi sa att vi skulle hem till Munkfors på kvällen. Efter ett tag ångrade vi oss och ville stanna kvar, vi ville träffa killarna igen! Med tanke på vilken rolig och händelserik kväll & natt vi haft så var vi inte alls pepp på Munkfors. Dock slutade det med att vi åkte hem ändå och jag var så trött på kvällen att jag lämnade Jossans fest redan 23.30 (förlåt, förlåt).



Igår var jag på bio, förhandsvisning av "The number 23". Det var Newz, min praktikplats, som ordnat förhandsvisningen och alla som var där var sådana som jobbar på Newz, deras kunder (företag som köper annonser) och läsare som vunnit biljetter. Innan var det mingel och lite att äta och efteråt fick man en drink på Drott Bar.
Filmen var riktigt bra, en av de bästa jag sett på länge (och då såg jag ändå på Farväl Falkenberg dagen innan), men den var riktigt läskig.
"The number 23", med Jim Carrey i huvudrollen, handlar om en man som av en slump kommer över en bok som heter just "The number 23". Hela boken handlar om en man som är helt besatt av talet 23 och snart börjar Carrey hitta likheter mellan bokens huvudperson och sig själv och snart blir även han besatt av siffran 23 och ser den överallt. Besattheten går långt och det slutar med att han för allt i världen måste hitta författaren till boken. Hur det slutar tänker jag inte avslöja här, men det är en riktigt spännande film som jag absolut tycker att ni borde se.
Och när har den premiär om inte 23e mars? jo självklart!


Härom natten drömde jag en ganska trevlig dröm, jag drömde att Olof & Johan från Skåne kom hit. De var söta, som vanligt, men egentligen kom de inte till Karlstad för att hälsa på oss, vi råkade träffa dem på tåget hit av en slump (fråga inte vart vi (=jag & emelie) varit och varför vi åkte tåg, för det vet jag inte). Emelie visste nog egentligen att de skulle komma hit, men det var inte så mycket mer med det. Vi kramade dem massa och var jätteglada och sen skiljdes vi när vi gick av tåget. De skulle nånstans, antagligen till den som de egentligen åkte hit för att hälsa på, och jag frågade Emelie om Olof inte skulle sova hos henne, det visste hon inte. Men det kändes som vi skulle träffa dem mer och det gjorde mig glad. Sen vaknade jag.

I helgen, eller rättare sagt, imorgon, ska Emelie åka till Skåne och träffa alla de söta. Jag är väldigt avundsjuk, men jag skulle inte för mitt liv trott att Olof skulle bjuda mig på sin 20års-fest i vilket fall. Och jag vet inte om jag hade åkt även om jag blivit bjuden, det känns lite som att det är deras grej, liksom. Men jag hade ändå hemskt gärna velat träffa dem alla igen. Jag menar, jag har ju bara träffat Olof en gång sen vi var och hälsade på dem i januari och de andra har jag inte träffat en enda gång sedan dess. Petter pratade jag med i telefon förra helgen, det gladde mig att han ringde, men det är ju ändå inte samma sak som att träffas.
Men jag hoppas att Emelie kramar dem allihop riktigt hårt från mig och nästa gång ska jag banne mig följa med!


Martin skrev till mig på msn idag, det känns skönt att vi i alla fall pratar med varandra igen. Jag vet inte om han varit sur över huvud taget och jag vet inte alls vad som hänt, men det känns som vi grävt ner hela grejen och det känns bra.


Som sista glädjemoment, för jag är faktiskt riktigt glad idag, kan jag berätta att jag och Rebecka åker till Stockholm för att fota nästa vecka. Stockholm är verkligen på G, känner jag nu när jag betalat tågbiljetterna. Vi har fixat kamera och jag har fått filmer av mamma. Det ska bli skoj och Rebecka har gjort en lista på saker som ska fotas och har massa planer och jag har fixat boendet.
Hur länge vi blir borta är inte riktigt bestämt, men vi åker på måndag och många bilder ska tas. Jag är pepp på att fota massor och vår fotobok ska bli hur bra som helst, det bara vet jag.
Den här veckan är det ju fortfarande praktik på Newz och det är skoj, jag och Robin får göra allt tillsammans och det är skönt. Han är bra och vi är bra tillsammans och det är kul även om det händer att vi sitter tysta i en timme i sträck. Fast de senaste dagarna har vi haft rätt mycket att göra och då har man inte tid att vara tyst så länge.



För övrigt känns det som att jag håller på att bli förkyld, och det har jag verkligen inte tid eller lust med just nu. Inte bra, men jag ska se till att sova tidigt ikväll (kollade på klockan precis och den visade 20.35, jag hade snarare gissat på 23!).
Imorgon ska jag promenera med Johanna & Åsa, trevligt trevligt.

Därför säger jag god natt nu. :)

Som ni ser på bilden nedan har jag härmed bestämt mig för att det är vår, vare sig dygnsmedeltemperaturen är 7° eller 23.

Jag måste säga att lukter kan innebära väldigt många känslor, dock har jag inte känt någon doft som känts som "vår" än. Jag väntar spänt på att få känna lukten av våren!

Min lukt-dag idag har mest bestått av den evinnerliga kaffelukten som präglar den här staden (särskilt delarna runt Tingvallastaden och bort mot Löfbergs Lila), men idag har jag inte direkt haft så mycket emot den som jag kan ha ibland. Ibland tycker jag verkligen inte om den lukten, ibland kan jag rentav bli illamående av den, få en gnagande huvudvärk som inte vill ge med sig. Mina främsta minnen av den här lukten är från för sisådär ett år sedan, när jag ofta promenerade genom Tingvallastaden till körskolan. Det var först då jag började lägga märke till den här lukten ordentligt, det var först då jag insåg vad det egentligen var som luktade och vart det kom ifrån.
I övrigt är den enda lukt jag lagt på minnet idag den tandläkarlukt som är djupt inpräntad i det trapphuset jag går igenom när jag går till min praktikplats. På något sätt känner man verkligen igen när det luktar tandläkare, men jag kan inte riktigt säga om jag gillar eller ogillar lukten. Det känns rent och fräscht och sådär, men samtidigt lite obehagligt och nästan som att lukten sticker i näsan. Jag har själv aldrig haft några problem med att gå till tandläkaren utan tycker egentligen att det är ganska bra att göra det, för att veta att det inte är något fel, men ändå är det ju knappast en uppmuntrande lukt.
För övrigt har jag idag bland annat känt lukten av min parfym och av Robins pan-pizza. Men de lukterna påverkade mig inte så mycket, jag reflekterade inte över dem, så de kvittar liksom.
Dessutom bad Marielle mig att känna hur det luktade i hennes lägenhet när vi kom dit, hon tycker att hennes syster satt en tydlig prägel på lukten där jämfört med hur det var när Marielle bodde där mer och det kan jag förvisso hålla med om även om den lukten inte sa mig något särskilt alls.


Nu ska jag gå och lägga mig och njuta av dofterna av min säng (haha) och drömma om den härliga våren och om min nya, röda, jacka.
Tack & god natt! :)

Jag känner att våren är på g, så idag köpte jag en ny vårjacka. (Jag är stolt över att jag vågat köpa en röd jacka!)
MUMS

Jag saknar sommaren och allt vad det innebär.
Jag är full av känslor jag kände i somras och jag vill att de ska finnas här hos mig, jag vill träffa människor jag träffade i somras och jag vill leva det liv jag levde i somras.
Det finns de som är sötare än andra och det finns de som jag saknar mer än de flesta andra. Men den här sommaren ska även innebära nya människor att träffa, det vet jag. Det har jag bestämt.

Jag har inte skrivit här på tre dagar nu, men jag har liksom inte så mycket att skriva. Ge mig lite sol och vår-värme och trevliga ord och mysiga kvällar så kommer det nog automatiskt, ska du se.

Idag är det åttonde mars, det betyder Internationella kvinnodagen, därför passar det ju alldeles utmärkt att jag skriver några rader om feminism idag.
Den här veckan har bland annat Karlstads Tjejjour anordnat Festival för systerskap i Karlstad, det innebär en vecka med uppträdanden, workshops och massa olika aktiviteter. Allt för att främja jämlikheten.
I tisdags skulle vi (i hela den här bloggen kommer "vi" betyda jag & Emelie) gå på Café Modesty på tjejjouren, vi gick dit, men det var ganska tomt och efter ett tag bestämde vi oss för att gå och se på ett uppträdande istället. Uppträdandet bestod av en kvinna och hennes band, det var feministiska låtar till tusen, vilket jag redan berättat om. Igår var vi på Uno hela kvällen, det började med "muttworkshop" där det diskuterades hur tabu-belagt det kvinnliga könet är samt hur lite vi alla vet om vårat eget kön, hur lite männen vet om vårat kön och varför det är så, när det hela börjar och om skillnader på kvinnor och män. Det var mycket intressant och det hela avslutades med att alla skulle göra ett konstverk med en mutta, fast vi bangade där och gick och var sociala istället och åt lite.
Därefter bestämde vi oss för att dansa afrikans dans med Blå Björk och det var riktigt skoj, det var jobbigt och härligt på samma gång. Att dansa sådär med dem är riktigt skoj, den afrikanska dansen har ingenting med att vara duktig att göra och därför vågar man släppa loss och verkligen leva sig in i det hela. Dock har jag riktigt kass taktkänsla och därför är det ändå lite svårt, jag måste hela tiden titta på "ledaren" för att inte tappa takten.
Idag var Irene von Wachenfelt (jag vet inte om jag stavat rätt, men det spelar inte så stor roll), som tidigare var orfdörande för ROKS (Riksorganisationen för Kvinno- & tjejjourer i Sverige) i skolan och föreläste. Det här hade inget med systerskapsveckan att göra, men det var väl för att det är Internationella Kvinnodagen idag. Hon pratade om våldtäkter och det var väldigt intressant att höra. Dock finns det ju alltid några killar som bara ska vara löjliga och ifrågasätta allt "det där är inte sant, jag våldtar inte!" och så vidare. De är trångsynta och kan liksom inte förstå att den här statistiken inte betyder att alla är såna, men att det är många och att alla vi lever i ett samhälle där synen på könen gör att det är som det är.

Jag har bland annat fått lära mig under dessa dagar att det gjorts en studie på hur man behandlar nyfödda på BB, alltså vid barnets första möte med världen utanför mammas mage. Läkarna (barnmorskor eller vad det nu är) var helt övertygade om att de inte gör någon som helst skillnad på flickor och pojkar när de föds, men man har satt sig och varit med under förlossningarna och filmat hur det går till (detta har gjorts på många olika ställen runtom hela Sverige) och då har man kunnat konstatera att barnen faktiskt behandlas olika. När de ser att det är en flicka lägger de direkt barnet till mamman så ska känna trygghet, men när det är en pojke liksom håller de upp honom lite och gör något slags ärevarv med honom innan han slutligen hamnar på samma plats som flickan.
Intessant, va?

Jag vet inte om jag egentligen har så väldigt mycket att tillägga mer än att jag tycker att feminism är något väldigt bra, hur kan man inte vilja ha jämställdhet, liksom?

Jag måste säga att ibland är världen otroligt liten, eller så är det bara Karlstad som är det, eller så är det jag som helt enkelt råkar hamna i sådana situationer som gör att världen känns så liten.
Idag var jag på Universitetet på en informationsdag för oss som går sista året på gymnasiet, där träffade jag många jag känner - de var överallt!
Dessutom råkade jag helt plötsligt börja prata med några som visste vem min bror var och han hade till och med berättat om dem för mig en gång. Han hade träffat dem på Hultsfred i somras.
Igår var jag och lyssnade på en tjej som sjöng feministiska låtar om hur hemska män är och texter som t.ex. "tänk att jag nyss knullat med en tjej". Där träffade jag Martin, han känner också Valdemar. Sådär är det hela tiden, jag såg Livia på universitetet också, hon känner också Valdemar.
Så det kanske i själva verket inte är min värld som är liten, det kanske är min käre bror som känner otroligt mycket folk helt enkelt? Jag vet inte, men det känns som världen krymper för varje dag som går.

Egentligen har jag hur mycket som helst som jag skulle kunna skriva om här i min blogg, men jag har varken lust, tid eller ork.
Vill ni veta vad jag gör om dagarna föreslår jag att ni besöker min bilddagbok: http://moeller.bilddagboken.se
Den fungerar mer som en dagbok, den här sidan är mest nåt som är skoj och som jag skriver lite när som jag känner för och framför allt vad jag känner för.

Dessutom känns det inte så roande att skriva så mycket när jag har så få besökare och har fått så få kommentarer, fast det klart att jag förstår att jag varken kan få fler besökare eller kommentarer genom att låta bli att skriva.
Men därför tycker jag att det skulle vara kul om i alla fall ni som läser sänder mig något ord eller så, så jag vet lite vilka som hälsar på här.


Nu har jag inte tid mer, för jag ska på muttworkshop.

Jag läste igenom några halvgamla bloggar på Lunarstorm alldeles nyss och en av dem skildrade ganska bra vissa känslor som jag känner lite av och till och även idag. Därför kopierar jag in den texten här.

-

Tänk dig känslan av en kram från någon du tycker om. Tänk dig hur känslan liksom stannar kvar i kroppen långt efter att kramen tagit slut. Kan du känna hur varmt och glatt allt känns?
Jag känner en person som kramas så otroligt underbart och rent teoretiskt skulle jag kunna få chansen att känna på en sådan kram från honom ganska snart. Tyvärr fungerar inte allt som man vill i praktiken, tyvärr händer det väldigt ofta väldigt mycket på samma gång. Det finns mycket jag vill göra, många människor jag vill träffa, men att prioritera har aldrig varit min grej. Min grej har snarare varit att alltid försöka göra allt, att alltid försöka klämma in alla människor på samma helg.
Men jag vet att det inte fungerar så, trots detta undrar jag varför, varför ska allt alltid hända samtidigt? Nu, den närmsta tiden (både framåt och bakåt) händer så mycket att det känns som jag missar hur mycket skoj som helst och ibland händer liksom ingenting på evigheter. Varför kan inte allt som händer vara lite mer utspritt?

Tänk dig känslan av att ha någon bredvid dig i sängen, att kunna känna någon annans hud närhelst du vill. Tänk dig värmen från någon annans kropp tätt intill dig, tänk dig hur du vänder dig om bara för att se personen som ligger där och hur ett leende brister upp i ditt ansikte. Tänk dig hur du vänder dig tillbaka och hur du inte kan sluta le eftersom du fortfarande känner värmen och vet att personen finns kvar bredvid dig.
Den känslan fick jag känna för inte så länge sedan, och jag kan fortfarande känna hur det kändes om jag blundar riktigt hårt och frammanar dessa minnen. Men att känna den känslan och veta att det inte är något tillfälligt, att veta att man kommer få känna på samma sätt framöver också, det är en helt annan sak, det är då man kan känna trygghet.
Jag har aldrig riktigt insett grejen med den där tryggheten, jag har aldrig kunnat känna att den funnits där och att jag njutit av den på det sätt som jag nu önskar att jag kunde göra.

Tänk dig känslan av att gå ut i snön och leka, kasta snöbollar, åka pulka, tumla runt. Tänk dig känslan av att göra det här tillsammans med någon du tycker om, någon som du blir alldeles varm av att bara titta på, du har så roligt och den där varma känslan gör att du inte tänker på kylan. Men när ni väl bestämmer er för att gå in igen, och kanske dricker en kopp varm choklad eller någon annan god varm dryck och tar på er varsitt par varma tofflor, känner du hur du tinar och hur kylan, den kyla du inte ens märkt av tidigare, försvinner ut kroppen. Och det bästa är att ni fortfarande är tillsammans.
Det här är en sådan känsla jag tror att många drömmer om, men som ganska få faktiskt upplevt, det är en sådan känsla som väldigt, väldigt få skulle neka till att vilja uppleva.


Kort sagt;
jag önskar att jag vore kär


-




I lördags var det fest. Det skulle vara fest hos mig, men vid 12-tiden tog vi en taxi hem till Emelie. Där fortsatte festen till 5-tiden.
Vi hann med mycket, men det hör inte hit. Den som är intresserad får gärna fråga på msn eller så.
Nej, det jag skulle komma fram till var att jag där mitt i natten började läsa Emelies gästbok och då läste jag vad folk skrivit på Peace & Love i somras. Jag läste vad söt-Petter skrivit och helt plötsligt fick jag för mig att skicka sms till honom. Vi skrev några sms till varandra och jag frågade bland annat varför han inte hade ringt mig som han lovade när vi hälsade på dem nere i Skåne för en dryg månad sedan. Han sa att han glömt det och sen hade vi ju pratat på msn och då tyckte han väl att det räckte, eller så. Men i alla fall så skrev han att han får väl ta och ringa mig någon dag i veckan och det tyckte jag var en bra idé. Igår pratade vi lite kort på msn, men han var tvungen att åka (tillbaka till lumpen, antar jag), men han sa i alla fall att han skulle ringa mig i veckan, det hade han ju lovat.
När jag tänker på det blir jag liksom lite varm i kroppen och jag vill verkligen prata med honom. Jag funderar på vad som ska sägas och sådär och ett trevligt telefonsamtal är nog vad jag behöver.
Sen vad mina känslor för Petter egentligen ligger på för nivå vet jag inte riktigt. Jag vet att jag tycker att han är otroligt söt och att vi har mycket gemensamt och att han är otroligt trevlig att prata med. Jag vet att jag fått någon slags crush på honom efter att jag träffat honom (eller ja, kanske inte bara efter) båda gångerna. Jag vet att jag kan sitta och titta på hans bild på msn en liten stund ibland bara för att han är så otroligt söt och jag vet att han har mysiga kramar.
Men sen då?


Jag vet inte riktigt vad jag vill komma fram till mer än att jag ser fram emot att få höra hans röst, som jag sagt till honom "jag behöver lite skånska i min tillvaro".

Och i mitt huvud snurrar Vapnets låt Thomégränd:
så är jag kär eller bara galen?

Inte helt oväntat eftersom Vapnets skiva var den senaste jag lyssnade på, men samtidigt känns det som att det finns en anledning till att just den raden snurrar i mitt huvud.
Fast jag skulle inte påstå att jag är kär.

Nä, jag är inte i Skåne, men jag fick ändå för mig någon gång inatt att jag ville ha den rubriken.
Egentligen skulle rubriken varit:

Det händer att jag dansar nykter

Men jag ändrade mig när jag låg och hade svårt att sova inatt.
Jag låg vaken ganska länge, kom hem vid sisådär 1.30 och när jag borstat tänderna och tvättat öronen och allt som ska göras så var väl klockan sisådär 2. Jag la mig, men kunde inte sova. Jag vred och vände på mig och låg och tänkte. Jag tänkte en del på trevliga & söta skåningar och någonstans när mina tankar blandade ihop sig med varandra (jag tänkte på att jag ville sova, på den här bloggen och på skåningarna samtidigt) så dök den rubriken upp i min hjärna och jag bestämde att så får det bli, helt enkelt.

I vilket fall som helst så lyckades jag väl somna där någon gång, fast jag förstod inte riktigt själv när jag somnat. Jag tänkte att jag skulle kolla på mobilen vad klockan var och den stod på 2.53, och då upptäckte jag att jag fått sms. Jag kollade och det hade kommit just 2.53, så jag måste vaknat av sms'et. Jag trodde inte att jag sovit alls, men jag måste somnat till alldeles precis innan.
Sms'et var från Martin och vi skrev några sms om att sakna och att vara pilsk och lite sånt, vilket Martin sa idag att Joel hade haft väldigt roligt åt.
Några sms senare och jag hade åter igen svårt att somna, men lyckades väl efter en stund. När jag väl somnat plingar det till i mobilen igen (och nu kom Johans ord "det tutar i din lur", på riktigt grov skånska, upp i mitt huvud. Ett leende sprider sig i mitt ansikte och jag saknar skånskan. Men den passar ju in här i den här bloggen, så jag får le lite till) och Jossan skriver och frågar om skjuts. Jag svarar och frågar om hon är i Karlstad, får inget svar och efter ännu lite mer sömnsvårigheter somnar jag återigen om en kort, kort stund för att sedan vakna av att det ringer i min mobil. Det är Jossan och klockan är ca 4 på natten. Jossan undrar var Västra Skymnäs ligger och jag förklarar (det är alltså nästan hemma hos mig/mina föräldrar). Jag frågar vad hon ska dit och göra, men hon säger att hon inte har tid att prata, för hon liftar och måste berätta vart hon ska av och sen lägger hon på.
Jag är förvirrad, funderar på vad man gör i Västra Skymnäs klockan 4 på natten och framför allt VEM man hälsar på DÄR, DEN tiden, försöker somna om, men det går minst lika segt som de tre tidigare tillfällena jag försökt sova inatt.
I vilket fall som helst så lyckades jag väl somna någon gång, jag vet inte när.

9.30 imorse ringde telefonen igen, det är Marielle som tycker att jag ska komma in till stan och fika med henne. Jag har sovit för lite för att vara särskilt trött och säger "visst" och en timme senare träffas vi på stan och går och fikar. Trevligt, trevligt.



-


Tillbaka till vad bloggen ursprungligen skulle handla om, alltså:

Det händeratt jag dansar nykter

Igår fyllde min pappa 50 år, och självklart skulle man hem och fira honom. Vi åkte hem, jag & bror, och tog med oss både mormor & farmor och farmors syster. Hemma bjöds det på firande, det började med sprudlande vin som jag bara smakade en liten, liten mun av eftersom jag lovat Kolbjörn att jag skulle åka och hämta Åsa vid bussen när hon skulle komma 1½ timme senare. Detta eftersom Kolbjörn ville dricka vin. Jag hade problem med hur jag skulle göra senare på kvällen då jag väldigt gärna ville ner till Karlstad igen, men inte hade nåon skjuts. Dock kom jag efter ett tag på den briljanta idén att jag kanske kunde låna Kolbjörns bil, så kunde han åka med min farbror ner idag. Kolbjörn gick med på detta och så fick det bli. Jag fortsatte att hålla mig nykter för att kunna köra ner till Karlstad.
Firandet fortsatte, god mat och god marängsviss. Och självklart massa fina paket till pappa.
När allt var uppätet och alla paket öppnade var det das för mig att åka, klockan var ganska mycket, så jag blev stressad. Bror ville följa med, och det fick han ju självklart, så vi satte oss i bilen och åkte iväg. Eftersom klockan var såpass mycket och jag var så stressad bestämde jag mig för att hålla mig nykter, ta bilen till Emelie och ta bilen därifrån till K6 och konserten som väntade, just för att hinna. Vi var hos Emelie när klockan var kanske 22.40 och sisådär en halvtimme senare var vi inne på K6, då hade jag hunnit både byta om och sminka mig och vi hade hunnit åka dit. Jag kände mig snabb och det var bra, för i samma stund som jag hängde av mig jackan i garderoben började Montt Mardié spela sin första låt. Det var bra, jag var glad, men tröttnade snart. Det var alldeles för mycket okänt, nytt material, även om det var bra låtar så vill jag kunna sjunga med när jag går på konsert. Så enkelt är det.
Han spelade inte så många låtar, och han var ensam. Det var lite lustigt, särskilt när han spelade duetter och var ensam och hade sina duett-partners på skiva. Och jag måste säga att den bästa låten han spelade var en duett med Jens Lekman.
En stund efter att David (som han heter egentligen) var klar började Suburban Kids With Biblikal Names att spela och det var också bra, men även de spelade mycket som inte var så väldigt känt. Vi dansade lite, men det var det inte många som gjorde. Någon gång mot slutet tröttnade vi och gick och satte oss en stund, för att hoppa upp igen när nästa låt började, det var ju något vi kände igen! Sista låten, extranumret, var "Rent A Wreck", deras mest kända låt och antagligen den enda låt som folk i andra kretsar kanske skulle känna igen om man spelade för dem, fick folk att komma igång. Nu började folk dansa och det var skoj, men sen var det ju slut. Så ja, det var inte något överdrivet röj, men jag hade skoj ändå.
Det var en bra vald kväll att vara nykter på, men det var en dålig vald kväll att glömma kameran på. Dock finns ju alltid
http://moeller.bilddagboken.se
och där dokumenterar jag mina dagar, och förhoppningsvis finns där även snart några av L0tts bilder från igår kväll.

För övrigt kändes hela kvällen ganska indie på något sätt. Vi gick på indieklubb och såg indieband och ja var nykter och bara det är ju ganska indie i sig. Att sen Montt Mardié var ensam och bara sjöng till inspelad musik kändes indie, att både han & SKWBN körde mycket okänt var indie och att det självklart spelades indiemusik där är ju jätteindie. Okej, jag vet inte vad det var egentligen, men det kändes som en riktig indiekväll.



Ikväll är det fest här i lägenheten, är du sugen så kom, vettja!
Nu ska jag göra vettigheter (som att, liksom).
Tack & hej.

Idag fyller Stefan år - grattis!


Jag har precis pratat med mormor, jag erbjöd mig att komma till henne och hjälpa henne om det var något hon ville ha hjälp med. Hon behövde till banken, sa hon, så det passar ju perfekt att jag har bil idag.
Klockan 16 ska jag hämta mormor och så ska vi bege oss till banken tillsammans. Innan det ska jag plugga lite och så ska jag åka till posten och fråga om det går att skicka paket med den avin jag fått (annars måste jag ringa till det där förbannade bredbandsbolaget igen för att få en ny avi). Jag ska även be dem att väga ett brev jag ska skicka, så jag vet hur många frimärken jag ska sätta på det (nej, jag har ingen brevvåg).

Idag behöver jag vara lite duktig, därför blir det här en kort blogg och jag kanske återkommer senar ikväll.