Inte på topp

Åh, förlåt för att jag glömt bort igen. Men livet går lite i bergochdalbanor och just nu: inte på någon topp. Jag orkar helt enkelt inte med det, livet kräver för mycket av mig för att jag ska orka blogga ordentligt. Förmodligen kommer det vara såhär ett tag, jag vet inte. Kan inte lova någonting, men hoppas på att orka snart igen.

Hösten i Värmland



Det var verkligen höst i Värmland, mycket mer än i Stockholm. Eller så är det jag som inte märkt det i stan? Jag vet inte, men det var vackert. Och kallt. Riktigt kallt, faktiskt! Nu är jag i alla fall tillbaka. Hoppas ni haft en trevlig helg!

Summer is going to take the pain away









Blandade bilder från sommaren, blandade vänner, blandade ljus, blandade tillfällen, blandad kvalitet, några har ni säkert sett förut, men det spelar ingen roll när det är sommar!

Det känns som det är så mycket på gång just nu, trots att jag knappt gör någonting utan bara hänger hemma. Men ni vet att jag flyttar till Stockholm snart, va? Det kommer bli finfint, och allt som inte händer nu kommer alldeles säkert hända då! Det är redan augusti, tiden springer ifrån mig, eller kanske ifatt? Jag vet inte längre. Men så snart hösten kommer får jag nog ordning på dagar och tid och mitt liv igen. Jag tror jag kan behöva lite rutin, även om jag älskar den här sommaren och dess ledighet!

Imorgon åker jag och hälsar på
bästis-Marielle också, hon på sista bilden, på Västkusten. Det ska bli finfint och jag hoppas att det blir lite sol även om det inte riktigt ser ut så enligt prognoserna.

Just nu hoppas jag mest att det som är kvar av sommaren blir fina dagar, både för er och mig själv!

Fredagsfika och annat gott




Om jag kände mig nere på botten igår så kan jag lugnt säga att jag är på topp idag! Vi hade lite go'fika utanför butiken, med kaffe och vaniljbulle och sen gick jag med pappa för att kolla om vi hade någon färdig potatis. Och tänk för det hade vi! Så idag får vi den första egna färskpotatisen för iår till middag. Kan en fredag bli bättre? Justja, solen lyser som bara den också!

Sun is in the sky, oh why, oh why would I wanna be anywhere else?





Himmel vilket finväder som dök upp här idag! Jag blir alldeles lycklig och om jag bara hade haft en stad och en vän (eller kanske några stycken - vänner alltså) så hade jag styrt parkhäng nu på stört. Det vore något det, en kall öl i solen. Åh, jag behöver Stockholm, det hör väl vem som helst? Jag åker dit nästa vecka, förresten. Det behövs!

Har ni också lika underbart fint väder?

You tell me secrets I actually keep


Idag fick jag ett vykort från Korea, eller ja, det var både skrivet och postat i Japan, men själva kortet var från Korea. Trots att halva kortet handlar om att avsändaren inte kunde min adress och hoppas det kommer fram ändå och trots att jag inte alls förstår vad kortet föreställer så blev jag himla glad. För kortet är från min bästa vän.

Och enligt kortet (skrevs den 14e) är hon hemma om fem veckor, alltså om ungefär en månad.

I was so lost back then, but with a little help from my friends, I found the light in the tunnel at the end.


Foto: Rachel Hulin

Jag har hittat en sida som samlar massa fotografer, alla är så otroligt duktiga och jag blir alldeles fast i att titta på deras bilder. En av dem är Rachel Hulin, som tagit bilden ovan, och jag fastnade verkligen för hennes bilder!

Idag har jag & Andy varit tillsammans i två månader, det låter som ingenting, och det känns som det vore två år, med tanke på allt vi hunnit med och alla up's and down's. Men det känns bra, saker verkar löst sig för honom för den här gången och jag kan bara hålla tummarna för att det även löser sig så han kan komma hit i sommar. Han ringde dessutom och väckte mig imorse för att säga "happy aniversary".

Hoppas ni har en himla fin tisdag, hörrni!

Lena (+ Skype) + Andy = SANT


Är vi inte söta tillsammans?

Alltså, det här med distansförhållande.. Jag känner ju att jag verkligen tagit det nästan så långt det går, men jag tycker ändå, för det mesta, att det fungerar ganska fint. Främst har jag nog Skype att tacka för det, för en billig peng kan vi både prata och se varandra i timmar, och det är alldeles underbart!

Men så, ibland, som igår kväll, så hade hela livet bara känts så mycket bättre, och jag önskade så innerligt, att Andy bara hade varit härm hållt om mig och sagt att "everything's gonna be okay, baby!".
Det hade fått mig så lugn och vetskapen om hur omöjligt det var och hur långt borta han är fick mig att känna mig så otroligt sorgsen. Det är i de stunderna jag hatar distansförhållanden!

Så snälla, ta mig till Uganda och till min mans famn! Helst igår.
Jag behöver bara en kram och en trygg röst som säger att allt kommer bli bra.




Nu har jag nyss slutat jobba, blev en riktigt lång dag idag och jag är jättetrött. Men imorgon öppnar vi butiken, så det börjar se riktigt fint ut där!

We tell ourselves there's nothing to achieve, And we don't care, Just wanna have some fun before we leave


Jag ändrade relationsstatusen på Facebook i veckan. 23 personer tyckte att det var roligt och fint eller vad som helst, gillade det gjorde de i alla fall. Det gjorde mig mest rädd, faktiskt. Nästan så jag ville byta tillbaka till att inte visa någonting alls. Jag vet inte varför, men av någon anledning kändes det mer hemskt än roligt att folk är glada för min skull.
Men själv är jag ju jätteglad, så det är otroligt ologiskt.

Vår




Hänga tvätt ute, traska runt i Converse och fina blåsippor i trädgården.
Det är vår.

Never as handsome and never as good in bed, never had such good taste, never as much like me




Well, there’s nothing like you when you’re gone

Det är nog inte så många av er som brukar läsa här som missat att jag har blivit med pojkvän, men jag kan förstå om ni är nyfikna och därför tänkte jag att ni kunde få se lite bilder. Ovan är alltså bilder på Andy samt på oss tillsammans (ni kan väl bortse från mitt extremt blanka ansikte på sista bilden).

Jag träffade Andy sist jag var i Uganda, i november förra året, så vi har inte känt varandra väldigt länge, men det var på grund av honom jag åkte tillbaka nu i vår. Vi spenderade en månad tillsammans och hade det jättebra. Självklart är det lite klurigt det där med att han bor i Uganda och jag i Sverige, men jag hoppas att vi klarar av att lösa det på något sätt. Under tiden är Skype vår bästa vän och han planerar att komma hit i sommar.

Frågor på det?

Och jag grät mig till sömns efter alla dar

Jag kunde inte sova inatt och skrev ett desperat och osammanhängande inlägg om hur mentalt labil och instabil jag är för tillfället. Hur jag behöver åka till Uganda för att reda ut mina känslor och om hur jag behöver förändring.

Men av någon anledning vägrade blogg.se publicera det och förmodligen var det kanske bara bra, jag kanske inte riktigt behöver visa min mest labila sida på bloggen. Det är väl därför jag bloggat så dåligt på sista tiden. Jag mår inte helt bra, och då har jag helt enkelt ingen lust.

Dock skrev jag också lite hoppfullt om att jag fyller 22 på tisdag och att det sägs vara det bästa året, så jag hoppas sannerligen att det blir lite förändring på tisdag! Blir det det så kanske det märks här i bloggen också, men tills vidare tänker jag nog fortstätta lysa med min frånvaro.

Get your plane right on time. I know you've been eager to fly now.

Sötast i världen!

Okej, jag är på bra mycket bättre humör nu, jag har packat och jag har pratat massa med Sara. Det känns skönt att åka iväg lite, Stockholm lockar! Jag är sugen på det mesta just nu - åka, göra saker. Och så såg jag den här bilden som mamma lånade av mig härom dagen för att kanske använda i någon tidningsartikel och saknade sötaste grabbarna jag vet. Och det gjorde självklart att jag blev sugen på att åka till Östersund och hälsa på dem!

På tal om åkande är jag fortfarande sugen på att åka tillbaka till Uganda en sväng. Jag tror inte jag berättat det, men jag funderar på att åka en kort sväng, kanske två veckor eller tre någon gång så snart jag har råd. Dessutom verkar det bli en resa i april, när min bror fyller 30. Så det är ändå en hel del på gång.

På tal om smågrabbarna
så blir det för övrigt en liten till som ränner runt här på gården snart! Jag vet inte om jag har berättat det heller, men jag ska bli faster i början av sommaren och det är ju hur roligt som helst!

Tystnad och tomhet, idel sådan.





Jag vet att det varit tyst från mitt håll på sista tiden, men tomheten inom mig skriker inte direkt efter att få blogga. Det känns nästan som att man skulle kunna ropa in i mitt öra och så ekar det. Min hjärna är totalt uppfylld av jobb och mitt eget liv känns som jag tar lite i andra hand. Men nu ska det bli ändring på det, för imorgon är jag ledig och åker till Stockholm över helgen. Ska bli härligt, och vad som återstår är bara att packa. Det förde mig in på mitt nästa problem: vinterjacka! Det finns ingenting (förutom kanske uppfräschning av håret) som jag behöver mer än en vinterjacka just nu. Därför är mina alternativ de två ovan.

Alternativ 1. Varm & skön och härlig. Dock inte något som jag lockas av att gå omkring i en stad med, särskilt inte om det vankas utgång med klackarna i taket - klackar & skidjacka är väl kanske inte bästa kombon? Plus är dock att jag kan ha en mysig halsduk till den!
Alternativ 2. Inte fullt så varm, men lite mer klackvänlig. Drar åt sig allt ludd som finns, så jag kan inte ha en luddig halsduk och därmed utesluts alla tjockare halsdukar jag äger och istället får det bli en halvvarm sjal. Plus är att den är skön och ganska snygg, minus är att jag måste sy i en knapp.


I övrigt lider jag av en annan sorts tystnad, idel tystnad från ett annat håll. Jag vill höra en röst, eller i alla fall ett par ord på skärmen hade suttit fint. Förmodligen kommer det, även om jag vet att jag orsakat lite irritation, men jag vill bli lugnad nu. Känna att allt är bra, att jag inte behöver undra mer.

It seems, it seems, that I can't shake those memories, I wonder if you feel the same way too




Jag kunde inte sova inatt, jag drabbades av en sådan otrolig saknad att det gjorde ont i mig. Jag började fundera på möjligheter att åka till Uganda i vår. Det hela kändes ohållbart, dessa tankar kunde inte göra det lättare för mig att sova, så istället flydde jag till böckernas värld.
Femte boken i True Blood-serien, Dead as a doornail, och jag måste säga att jag återigen verkligen gillar dessa böcker. Efter fjärde var jag lite trött på vampyrer och andra omänskliga varelser. Men efter några månaders paus är jag helt inne i det igen, och det var otroligt roligt att hitta kalenderbilden på Eric, för han pratar om att de ska göra en kalender alldeles i slutet på denna bok och att han ska vara januarivampyren. Jag undrar bara vilka vampyrer som posar på de andra månaderna, någon som vet?

Nu vill jag bara springa till närmsta Pocket Shop och köpa nästa!
Någon som läst dem? Vad tycker ni och hur tycker ni de är jämfört med serien?

Blödig och bladig


Hur osmickrande den här bilden än är så gör den mig lite extra blödig och bladig.

Och enda fördelen med att dricka öl hemma i fåtöljen jämfört med i en soffa i Centenary park är att den håller sig kall och god mycket länge när jag ställer den i det dragiga fönstret.

Jag är mitt eget bästa sällskap


Ibland kan ensamhet vara det bästa som finns, ibland kan man själv vara sitt eget bästa sällskap. Så känns det för mig idag, just nu sitter jag på tåget till Stockholm, har fyra säten (plats med bord) för mig själv och njuter. Fast, inte mindes jag att X2000 skakar så, det är nästan svårt att skriva på datorn för att det är så skakigt. Jag är inte van sån här lyx.

På tal om ensamhet, jag lunchade på stan innan tåget. Ensam, javisst! Och det var hur härligt som helst och jag känner hur jag växt som person och hur bekväm jag är i mig själv nu för tiden. För två år sedan (eller kanske bara ett?) hade jag aldrig satt mig och ättit lunch själv, och absolut inte på uteservering, där folk kan se mig! Nej, jag hade gått och köpt en korv på Sibylla och ätit den på vägen när jag gick till tåget. Sen att jag hade fått sitta på tågstationen i en halv evighet hade inte alls stört mig. Ja, och kanske, kanske, att jag skulle kunna sträcka mig till att äta på Mc Donalds ensam. Men absolut inte mer.

Vad tycker ni om att luncha ensamma? Brukar ni göra det?

It's like forgetting the words to your favorite song, you can't believe it, you were always singing along




Bilder: stulna utan skrupler,
härifrån.

Alltså, den här dagen.. På riktigt, jag är så sjukt jävla uttråkad. Och trots det har jag inte haft ork eller lust till någonting, jag hade kunnat göra något. Något skoj eller trevligt eller vad som helst. Ja, läsa en bok eller nåt, eller vad som helst istället för att sitta här och läsa hundra blogginlägg jag inte velat läsa och varav hälften handlat om att det snart är höst och jag börjar bli nervös och rädd och inser att det snart är höst och när det är höst ska jag åka till Uganda och jag tror jag börjar förstå att det börjar närma sig och att om mindre än en månad är jag där och det är läskigt. Jag borde så mycket, som att fundera ut vad jag behöver ta itu med innan vi åker.
Och så satte mamma på Regina Spektor på stereon och hur fin och bra hon än är så är det inte peppmusik och det blir inte alls bättre av att höra henne, snarare mer stressande.

Och jag sitter här, helt utmattad, och vet inte var jag ska ta vägen för jag har så tråkigt. Jag måste ta tag i mitt liv och jag undrar hur jag ska hinna leva och vad som händer och jag har så många planer och så.. POFF! så kommer jag sitta där, på Arlanda, på flygplanet, plötsligt i Uganda. Jag tror resefebern kommer snart, jag har aldrig varit så långt bort så länge och aldrig haft så dålig koll på vad som komma skall, jag menar... Var ska vi bo?, bara som ett exempel.

Om jag bara kan hitta ett batteri så ska jag nog ta och gå ut en sväng och fota lite mörkerbilder med min fisheyekamera, för att göra slut på bilderna, för jag är otålig och vill framkalla nu. Och så vill jag så mycket, men framför allt inte sitta still här i soffan mer.

Och jag har spelat spel. Hela jävla dagen har jag spelat och jag börjar tröttna men har så tråkigt att jag tar till det, om och om igen. Och trots att jag spelat det massor i över ett halvår dök det idag upp en bana jag absolut inte kände igen och det var konstigt och fick mig att inte vilja spela mer alls. Så snälla, kan någon rekommendera något enkelt och roligt spel till mac? Något man kan spela i evigheter men som man inte behöver tänka alls när man spelar, något roligt och tidsfördrivande. Eftersom det inte finns patienser och MS Röj, eftersom jag tröttnat på Tetris och att skjuta bollar.

Och för att inte prata om myggorna, jag blir GALEN på den, hur fan ska jag klara mig i Uganda när jag knappt orkar med dem här?

Jag dör nog snart, så passa på att säga hejdå!


Alltså, såhär känns det nu. Jag åker strax till Karlstad och till vaccinationscentrum. Jag vet att jag tjatat om dessa sprutor i evigheter, men det är så läskigt att jag håller på att dö. Så passa på att säga hejdå nu, om jag nu dör, man vet ju aldrig!

Nu ska jag bara skynda mig att packa det sista (dator & kamera) för Way Out West!

Ps. Jag har lyssnat på sådär galet hög musik hela förmiddagen, för att inte ha möjlighet att tänka på annat, och glömma sprutorna en stund. Men nu är det tyst och jag är rädd.

Bästaste vännen: KOM HEM!


Jag skulle precis skriva ett inlägg om hur det kan komma sig att jag har en bror som är så bra fast jag så ofta är så arg på honom. Det finns ingen jag kan bli så arg och irriterad på som på honom, men så läser jag sånt här och glömmer alltihop på stört. För visst är han o så bra?

Men, men. Så blev jag alldeles blödig och bladig, och jag glömde totalt bort min bror och hans fina. Här ovan plockar han förresten körsbär i min farbrors trädgård tidigare i veckan, ni kan se det som en parentes. Istället började jag nästan gråta, av tanken på världens bästa vän. Det finns bara en sån, det vet ni va? En sån som är det finaste och bästaste som finns, och jag vill bara gråta. För imorgon åker hon till Sicilien och om en månad åker jag till Uganda, vi får aldrig ses - jag och min bästavän. Hon var hemma en vecka i juni, det var sist. Och inte blir det mer på riktigt länge heller, och jag nästan gråter.


Såhär skrev hon, det var det som gjorde mig så blödig:

Jag saknar dig Lena. Att laga god mat med dig, och att avrunda middagen med en kopp te. Att zappa framför tv:n och egentligen inte göra någonting. Jag saknar att sjunga Lily Allen i bilen, och att äta körsbärstomater i massor.
PUSS


Och vet ni hur fint det är? Hur god mat jag lagar och hon tror hon hjälper till men fixar i alla fall avrundningen. Hur många program vi kan hinna se på en kväll utan att egentligen sett något? Hur få ord vi kan säga till varandra men ändå ha världens bästa tid tillsammans? Hur bra vi är på att sjunga Lily Allen när vi åker bil? Hur goda körsbärstomater är när man är i sin bästa väns sällskap? Nej, inget av det här vet ni, för ingen av er har varken mig eller Marielle som sin bästa vän.

Och Marielle, JAG SAKNAR DIG OCKSÅ!


Tidigare inlägg