Regngrått i Masaka
Vi är tillbaka i Masaka, det hade jag inte trott för tre dagar sedan. Dock blev det bara en natt eftersom vädret är riktigt trist. Vi tänkte åka och bada i stadens enda pool, och bättra på brännan som vi blivit näst intill besatta av sen vi insåg att vi bleknat och att vi åker hem om mindre än en månad. Men icke, istället tar vi oss tillbaka till Kampala i eftermiddag. Hit kommer vi ju tillbaka redan nästa vecka igen.
Sen sist har vi varit i Rwanda och Congo, jag har fått en nervös mamma som inte kan sova för att vi är så äventyrliga och jag är glad att jag inte berättade innan att vi åkte till Congo, då hade hon nog dött av nervositet. I alla fall, vi var bara i en stad alldeles på gränsen till Rwanda, stannade en natt och åkte tillbaka. Men det var riktigt trevligt! Vi hade skoj och drack stora öl och fick massa nya vänner!
Rwanda däremot tyckte vi var rätt trist, men kanhända att vi inte riktigt gav stället en ärlig chans. Men det är otroligt mycket mer ordning där än i Uganda. Rent, städat, fina vägar, motorcyklister med hjälm och max en passagerare som även den måste ha hjälm. Bussarna åker till och med på utsatt tid. Ja, det är sannerligen inte något man är van vid.
Idag tar vi sista bussetappen i den här svängen, tre timmar om det går som det ska. Det känns skönt, vi har spenderat runt 50 timmar på buss sen ungefär en och en halv vecka tillbaka.
Nästa gång lovar jag att bjuda på lite bilder också.
Rwanda - kort uppdatering med gorillafokus
Vi har i alla fall varit och kollat på gorillorna sen sist, vi förberedde oss på en heldags promenad i de djupa skogarna, men efter fem minuter på vägen gick vi bakom ett hus och helt plötsligt var de där! 19 gorillor i familjen, en med silverrygg, han var 30 år eller något sånt. Minstingen var sex veckor. Ja, det var häftigt, men nog hade det varit roligt att få lite av "trackingen" också!
I vilket fall, resan dit och därifrån var inte fullt lika skoj, dit tog vi en buss från Kampala, den skulle ta tio timmar och gå sex på morgonen. Vi satt på bussen kvart i sex, då var den i princip tom, och som vanligt i Uganda (jag skrev först "i det har landet", men kom på att jag är i Rwanda!) gick den självklart inte förrän den var full, det har aldrig någon buss gjort här! Så vi satt där i två timmar. Resan tog ungefär elva timmar och därefter en timme i bil. Vägen? Ja, de sista tre timmarna såg vi inte röken av asfalt mer än för ca 100 meter. Lerigt, upp och ner, berg, stup, hål. Och så vidare!
När vi åkte därifrån hade vi en bil med chaufför, en resa på runt tre timmar till Kabale, och det var sannerligen inte en chaufför jag skulle rekommendera! Fort gick det och illamående blev jag, skumpigt som bara den och eftersom det är så högt upp i bergen fick man lock för öronen hela tiden. Tyvärr ledde det även till att mina bihålor började spränga som bara den på grund av förkylningen.
Redan på morgonen, innan gorillaturen, hade vi proppat i oss mediciner för att inte bli nekade (man kan ju smitta gorillorna eftersom de delar 98,4% av människans gener), men innan dagen var slut hade jag värktabletter, malariapiller, rethostepiller samt allergitabletter som hjälper mot bihålorna. Plus lite nässpray.
Jag vet inte om jag skulle rekommendera den resan med tanke på hur jag mådde, men å andra sidan är det något av det häftigaste jag sett, landskapet är otroligt där uppe i bergen!
Trafiken i Uganda & lite planer
- När vi åkte till Murchison Falls var det världens (eller i alla fall Ugandas) längsta raksträcka, och vad har de inte petat dit då? Jo, självklart är det farthinder ungefär var sjunde meter, och då menar jag sånadär stora gupp nivet. Jag räknade dem när vi åkte hem och kom upp i 418 st, det tog oss 25 minuter att åka över!
- Idag åkte vi till Jinja, vi tog en Matatu (Matoto? Jag vet knappt vad de heter, men det är minibussar i alla fall), men vi behövde tydligen byta två gånger. Sagt och gjort, vi kom till Jinja, därifrån visste vi ju inte riktigt vart vi skulle, men vi hittade några boda-snubbar som körde oss fel, men efter ett tag hamnade vi rätt. Vi betalade dubbelt så mycket för bodaturen som för Matatun.
- När vi åkte boda (motorcykeltaxi) i Kampala imorse stannade min plötsligt, ropade på en annan och sa att jag skulle åka med honom. När jag gick av den första kom en riktigt arg vakt fram och tog hans nyckel och slog till honom med något järnrör eller kanske en batong, läskigt! Jag stannade inte kvar nog länge för att se hur bråket utvecklades.
- Boda är för övrigt vårt favorittransportmedel här i landet, men vi har börjat överväga det valet. Fakta som att 5 personer dör i Kampala i boda-olyckor varje dag och som att bodorna är inblandade i 70% av alla trafikolyckor här får en att tänka lite. Sen att Michael berättat läskiga historier om hur boda-chaufförerna gömmer järnrör i jackärmen och låtsas få fel på motorcykeln men i själva verket slår dig sönder och samman och tar allt du har gör ju inte att man känner sig tryggare direkt.
Okej, nog om trafiken. Vi har planerat vårt liv lite. Just nu är vi i Jinja, oturligt nog är Julia sjuk. Blir hon bättre snart åker vi på rafting och horseback safari. Blir hon inte bättre får vi antagligen komma tillbaka till Jinja en annan gång. Anledningen till att det är viktigt att hon blir frisk är att vi bokat (och köpt tillstånd till, 500 USD - rena förmögenheten!) gorillatracking på söndag. Planen är att åka dit på lördag (10 timmars bussresa) och att på måndag fortsätta vidare till Rwanda. Sen en sväng till vad som ska vara bästa semesterstället i landet - Lake Bunyonyi - innan vi tar oss tillbaka mot Kampala, vilket borde bli runt 16e - 18e november.
Så framöver blir det fullt upp, men jag lovar att ni ska få höra om allt och se bilder förr eller senare!