Helg 2
Det är helg, hela skolan har fått kollektiv bestraffning i form av alkoholförbud hela helgen. En kille har blivit avstängd från skolan, flera personer var för fulla igår, en tjej har blivit misshandlad, polisen har varit här.
Själv sov jag.
Andra veckan har varit trevlig och skojig, vi har fått lite uppgifter och vi har umgåtts mycket. Det är mycket sportande och mycket filmtittande. Vi har skoj och trevligt, helt enkelt.
Den uppgift vi har för närvarande består av att vi ska ta fem bilder:
- domkraft
- fläskläpp
- brunsås
- kaukasus
- slagskott
Ja, så i helgen blir det fotande. Ikväll blir det film, för alkoholen får vi ju inte röra.
Kanske blir det något skrivet här också. Jag vet inte, men nyss spelade vi badminton och nu behöver jag duscha.
Själv sov jag.
Andra veckan har varit trevlig och skojig, vi har fått lite uppgifter och vi har umgåtts mycket. Det är mycket sportande och mycket filmtittande. Vi har skoj och trevligt, helt enkelt.
Den uppgift vi har för närvarande består av att vi ska ta fem bilder:
- domkraft
- fläskläpp
- brunsås
- kaukasus
- slagskott
Ja, så i helgen blir det fotande. Ikväll blir det film, för alkoholen får vi ju inte röra.
Kanske blir det något skrivet här också. Jag vet inte, men nyss spelade vi badminton och nu behöver jag duscha.
När Lelle kom till byn
22 augusti 2007
Det är inte många som vet att jag ibland kallats Lelle och det är ännu färre som kallat mig det.
Det var en härlig dag i augusti och byn låg i mitten av Sverige. Igår kom jag till Fränsta, en trevlig håla med fler affärer än invånare. Affärs- & utbudsmässigt skulle jag nog vilja påstå att Fränsta är nästan i storlek med Hagfors, men befolkningsmässigt känns det verkligen som en liten håla. Det är villor mitt i centrum, något som inte ens finns i Munkfors, & ytmässigt är det hur litet som helst. Om jag tidigare har tyckt att alla känner varandra i Munkfors är det ingenting mot det här stället, här kan man inte möta en människa på vägen utan att hälsa och här pratar alla norrländska!
Just det där med norrländskan förstärker verkligen "by-känslan" för mig. Norrländska är liksom väldigt lantligt i mina öron och om jag tidigare tyckt att jag bott på landet är det ingenting mot det här, men samtidigt har jag nära till det mesta och det är jag inte van vid. Fränstavägen går rakt igenom hela samhället och det är en mysig liten byväg i storlek med den som går genom Mjönäs. Fränsta ligger i en sluttning, på ena sidan av vägen lutar det uppför och på andra sidan nerför och det är en bra mycket större sluttning än jag, som värmlänning, är van vid. Det är som om man bodde på sidan av Höjeberget eller Skymnäsklätten och byggde ett litet samhälle där. Men här handlar det inte om ett berg eller en klätt, här ser hela landskapet ut så och här bor man på sidan av en dalgång och nere i dalgången finns älven - Ljungan. Älven känns bra, älvar är jag van vid efter att ha vuxit upp intill Klarälven, men Klarälven ligger inte i en så djup dalgång, hemma är det lika lågt överallt.
När jag går genom Fränsta känns det litet & gemytligt, jag känner mig som en främling, jag känner mig som en stadsmänniska som hamnat på landet. Jag känner mig världsvan & det känns lite som i "när Lillan kom till byn", det känns som att jag är den där "fina flickan" från stan som alla kommer veta vem hon är. Men det blir nog ändring på det snart, när skolan kommer igång, när jag får kompisar och inte känner mig ensam & malplacerad.
Snart är det fika och ikväll ska det spelas brännboll. Det här blir bra!
Tack för mig.
-
Det här skrev jag i onsdags, innan skolan började. Jag känner redan nu att det är roligt att läsa hur man tänkte då, hur saker har förändrats och jag känner mig verkligen hemma här nu. Jag gillar stället!
(fler bilder finns på min bilddagbok)
Det är inte många som vet att jag ibland kallats Lelle och det är ännu färre som kallat mig det.
Det var en härlig dag i augusti och byn låg i mitten av Sverige. Igår kom jag till Fränsta, en trevlig håla med fler affärer än invånare. Affärs- & utbudsmässigt skulle jag nog vilja påstå att Fränsta är nästan i storlek med Hagfors, men befolkningsmässigt känns det verkligen som en liten håla. Det är villor mitt i centrum, något som inte ens finns i Munkfors, & ytmässigt är det hur litet som helst. Om jag tidigare har tyckt att alla känner varandra i Munkfors är det ingenting mot det här stället, här kan man inte möta en människa på vägen utan att hälsa och här pratar alla norrländska!
Just det där med norrländskan förstärker verkligen "by-känslan" för mig. Norrländska är liksom väldigt lantligt i mina öron och om jag tidigare tyckt att jag bott på landet är det ingenting mot det här, men samtidigt har jag nära till det mesta och det är jag inte van vid. Fränstavägen går rakt igenom hela samhället och det är en mysig liten byväg i storlek med den som går genom Mjönäs. Fränsta ligger i en sluttning, på ena sidan av vägen lutar det uppför och på andra sidan nerför och det är en bra mycket större sluttning än jag, som värmlänning, är van vid. Det är som om man bodde på sidan av Höjeberget eller Skymnäsklätten och byggde ett litet samhälle där. Men här handlar det inte om ett berg eller en klätt, här ser hela landskapet ut så och här bor man på sidan av en dalgång och nere i dalgången finns älven - Ljungan. Älven känns bra, älvar är jag van vid efter att ha vuxit upp intill Klarälven, men Klarälven ligger inte i en så djup dalgång, hemma är det lika lågt överallt.
När jag går genom Fränsta känns det litet & gemytligt, jag känner mig som en främling, jag känner mig som en stadsmänniska som hamnat på landet. Jag känner mig världsvan & det känns lite som i "när Lillan kom till byn", det känns som att jag är den där "fina flickan" från stan som alla kommer veta vem hon är. Men det blir nog ändring på det snart, när skolan kommer igång, när jag får kompisar och inte känner mig ensam & malplacerad.
Snart är det fika och ikväll ska det spelas brännboll. Det här blir bra!
Tack för mig.
-
Det här skrev jag i onsdags, innan skolan började. Jag känner redan nu att det är roligt att läsa hur man tänkte då, hur saker har förändrats och jag känner mig verkligen hemma här nu. Jag gillar stället!
(fler bilder finns på min bilddagbok)
Folkhögskolan, första veckan
Nu är det söndag, jag kom till Fränsta i tisdags och har verkligen funnit mig till rätta här. Dock har jag inte fått något internet än, så jag har fått promenera med min dator till några andras hus.
Jag har knappt varit inne på datorn på en vecka, och det är mycket som hänt. Men vad gör det när man har haft fullt upp med annat skoj? Ibland känns det lite som att vara på kollo, man har folk runt sig hela tiden, man är långt hemifrån, det är folk från hela Sverige (och även folk från andra länder) och alla är trevliga och glada. Dessutom har mitt sportintresse skjutit i höjden, de senaste dagarna har jag både sett på fotboll och friidrott, jag har spelat innebandy, brännboll & fotboll. Inte en lugn stund. Utöver det har det varit en del festande och lite roliga aktiviteter. Igår var vi i Sundsvall, det var trevligt.
Mer kommer senare. Tack & hej!
Jag har knappt varit inne på datorn på en vecka, och det är mycket som hänt. Men vad gör det när man har haft fullt upp med annat skoj? Ibland känns det lite som att vara på kollo, man har folk runt sig hela tiden, man är långt hemifrån, det är folk från hela Sverige (och även folk från andra länder) och alla är trevliga och glada. Dessutom har mitt sportintresse skjutit i höjden, de senaste dagarna har jag både sett på fotboll och friidrott, jag har spelat innebandy, brännboll & fotboll. Inte en lugn stund. Utöver det har det varit en del festande och lite roliga aktiviteter. Igår var vi i Sundsvall, det var trevligt.
Mer kommer senare. Tack & hej!
Flytt
Imorgon blir jag hemlös, hemlös i ett dygn. Jag flyttar ut, idag flyttade jag ut från lägenheten och imorgon flyttar jag ut från gården. På tisdag flyttar jag in på internatet i Fränsta.
Det ska bli jättespännande och skojigt, men just nu känns allt mest sorgligt. När jag sa hejdå till Marielle tidigare idag började vi nästan gråta båda två och jag saknar henne redan, mest för att jag inte har någon aning om när vi kan ses igen. Men det måste bli snart, det har vi bestämt! Att säga hejdå till Marielle var en sak, det visste jag skulle bli jobbigt. Marielle är min bästa kompis och vi ses jämt och ständigt, och det kommer ju inte bli alls samma sak nu. Det kommer inte kännas lika naturligt att ringa så fort det är något och sådär, men jag lovar att jag ska göra mitt bästa!
Men att det skulle kännas så hårt med alla andra, det hade jag inte tänkt på. Nu känns det jobbigt att lämna folk som jag aldrig träffar i vanliga fall, det känns tråkigt att jag inte kommer träffa folk som jag kanske bara skulle sett någon gång på centrum, liksom. Men det är nog det att det känns så konkret, när man är här kan man ju alltid ses om man vill, det är inget som hindrar det, men med 50 mil mellan är det inte bara att ses, och man springer inte på varandra på stan.
Jag har nästan packat färdigt, allt viktigt jag äger finns just nu i vår bil, mer grejer än som får plats i bilen ska jag inte ha med mig. Mamma ska skjutsa mig och imorgon ska vi hälsa på Daniel & Christina och Arvid & Vidar och sova där en natt. Alltså, en natt i Östersund innan jag väl är på plats.
Nu är det dock dags att fixa det sista, jag vet inte hur det blir med internet, men det löser sig säkert. Vi hörs!
Hejdå Värmland, Hej Norrland!
Det ska bli jättespännande och skojigt, men just nu känns allt mest sorgligt. När jag sa hejdå till Marielle tidigare idag började vi nästan gråta båda två och jag saknar henne redan, mest för att jag inte har någon aning om när vi kan ses igen. Men det måste bli snart, det har vi bestämt! Att säga hejdå till Marielle var en sak, det visste jag skulle bli jobbigt. Marielle är min bästa kompis och vi ses jämt och ständigt, och det kommer ju inte bli alls samma sak nu. Det kommer inte kännas lika naturligt att ringa så fort det är något och sådär, men jag lovar att jag ska göra mitt bästa!
Men att det skulle kännas så hårt med alla andra, det hade jag inte tänkt på. Nu känns det jobbigt att lämna folk som jag aldrig träffar i vanliga fall, det känns tråkigt att jag inte kommer träffa folk som jag kanske bara skulle sett någon gång på centrum, liksom. Men det är nog det att det känns så konkret, när man är här kan man ju alltid ses om man vill, det är inget som hindrar det, men med 50 mil mellan är det inte bara att ses, och man springer inte på varandra på stan.
Jag har nästan packat färdigt, allt viktigt jag äger finns just nu i vår bil, mer grejer än som får plats i bilen ska jag inte ha med mig. Mamma ska skjutsa mig och imorgon ska vi hälsa på Daniel & Christina och Arvid & Vidar och sova där en natt. Alltså, en natt i Östersund innan jag väl är på plats.
Nu är det dock dags att fixa det sista, jag vet inte hur det blir med internet, men det löser sig säkert. Vi hörs!
Hejdå Värmland, Hej Norrland!
Efterlysning
Jag vill efterlysa krulltotten med leopardmönstrad cykel som bor någonstans på Sommarro. Jag har, under lång tid, sett honom så fort jag stuckit näsan utanför dörren, och har jag inte sett honom har jag sett hans cykel. Nu har jag dock inte sett honom på nästan en månad, vart har du tagit vägen?
Det känns tomt att inte se hans välbekanta hår och hans snygga cykel, jag saknar synen och skulle gärna se honom en sista gång innan jag far norrut. Så om någon har något tips, om någon har sett honom de senaste dagarna, vänligen hör av dig så jag kan spana rätt på honom en sista gång!
Det känns tomt att inte se hans välbekanta hår och hans snygga cykel, jag saknar synen och skulle gärna se honom en sista gång innan jag far norrut. Så om någon har något tips, om någon har sett honom de senaste dagarna, vänligen hör av dig så jag kan spana rätt på honom en sista gång!
Kräv mer KRAV
Jag kan, kan, kan inte låta bli!
Jag hittade en blogg som jag bara inte kan låta bli att kommentera (självklart, vilket alla som känner mig kan räkna ut, handlar det här om punkt nummer 4.)
Alltså, här kommer några argument för att köpa KRAV-märkta produkter.
- Mat är livet, mat är det viktigaste vi har. Det tycker jag är ett starkt skäl till att äta bra mat, det är ett starkt skäl att välja sin mat med omsorg och att lägga lite mer pengar på maten. KRAV-märkt mat är inte bevisat bättre för hälsan, men med tanke på att man bl.a. hittat rester från bekämpningsmedel i urin och att en del ekologisk mat innehåller större halter av ämnen som är viktiga för människan, tycker jag att det känns bättre att äta KRAV-märkt mat. Det är en slags garanti på att maten är bra.
- KRAV-märket räddar människoliv! Mycket av den mat vi äter odlas långt bort, bortom rättigheter och bortom allt vad arbetsmiljölagstiftning heter. När maten ska besprutas finns inga skydd till hands, här går man med en gift-tub på ryggen och sprutar gifter runt sig, självklart andas man även in dessa gifter. Självklart påverkar det dessa människor. Dessa gifter kan framkalla allvarliga sjukdomar hos människorna som arbetar nära dem. Sjukdomar som till exempel cancer, hud- & lungproblen, fosterskador och hjärnskador. Barnet på bilden nedan är ett exempel på hur människor kan ta skada av bekämpningsmedel. Barnets mamma har arbetat i en konventionell odling, hon har levt väldigt nära inpå gifterna och har då andats in alla dessa gifter. Detta har orsakat fosterskador och barnet har fötts utan armar och ben. Så om man har lite medmänsklighet inom sig är detta verkligen ett starkt argument för ekologiskt.
- Min bästa vän, som inte är någon konsekvent köper ekologisk mat, men som ändå blivit lite påverkad genom mig och min familj, hade för ett tag sedan köpt ekologiska bananer och kom och berättade det för mig. Hon la även till att de smakade otroligt mycket godare än "vanliga" bananer, vilket inte är någon nyhet för mig. Många som börjar köpa KRAV-märkt slås av hur mycket bättre smak ekologiska produkter ofta har, främst när det gäller frukt och grönt. Ni skulle bara se vilken rusningstrafik det är i vår gårdsbutik klockan 16 varje torsdagseftermiddag, när alla vill köpa sina efterlängtade tomater innan de tar slut. Folk står och hänger på låset när vi öppnar och det enda de har i sikte är tomaterna, just för att de smakar så mycket bättre än de konventionella tomater som finns i affärerna.
- Näst efter maten är miljön det viktigaste för mig. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan en natur som frodas, utan en god miljö. Jag gör allt som står i min makt för att värna om miljön, jag har insett att människan är kapabel att få jorden att gå under tusen gånger om, men även att människan är kapabel att rädda jorden från att gå under. Med vilja och samarbete kan vi hindra den katastrofala miljöförstörelsen som pågår överallt runtomkring oss. Att välja KRAV-märkta produkter är ett steg på väg, dessa varor bidrar inte till växthuseffekten, de försurar inte sjöarna och de bidrar till den biologiska mångfalden.
Fler argument än så bjuder jag inte på idag, men titta gärna in på KRAVs hemsida, där finns fler argument.
För övrigt skulle jag gärna vilja höra något riktigt bra argument för att INTE köpa ekologiskt. Är det någon som har något, tveka inte över att låta mig höra det!
Jag hittade en blogg som jag bara inte kan låta bli att kommentera (självklart, vilket alla som känner mig kan räkna ut, handlar det här om punkt nummer 4.)
Alltså, här kommer några argument för att köpa KRAV-märkta produkter.
- Mat är livet, mat är det viktigaste vi har. Det tycker jag är ett starkt skäl till att äta bra mat, det är ett starkt skäl att välja sin mat med omsorg och att lägga lite mer pengar på maten. KRAV-märkt mat är inte bevisat bättre för hälsan, men med tanke på att man bl.a. hittat rester från bekämpningsmedel i urin och att en del ekologisk mat innehåller större halter av ämnen som är viktiga för människan, tycker jag att det känns bättre att äta KRAV-märkt mat. Det är en slags garanti på att maten är bra.
- KRAV-märket räddar människoliv! Mycket av den mat vi äter odlas långt bort, bortom rättigheter och bortom allt vad arbetsmiljölagstiftning heter. När maten ska besprutas finns inga skydd till hands, här går man med en gift-tub på ryggen och sprutar gifter runt sig, självklart andas man även in dessa gifter. Självklart påverkar det dessa människor. Dessa gifter kan framkalla allvarliga sjukdomar hos människorna som arbetar nära dem. Sjukdomar som till exempel cancer, hud- & lungproblen, fosterskador och hjärnskador. Barnet på bilden nedan är ett exempel på hur människor kan ta skada av bekämpningsmedel. Barnets mamma har arbetat i en konventionell odling, hon har levt väldigt nära inpå gifterna och har då andats in alla dessa gifter. Detta har orsakat fosterskador och barnet har fötts utan armar och ben. Så om man har lite medmänsklighet inom sig är detta verkligen ett starkt argument för ekologiskt.
- Min bästa vän, som inte är någon konsekvent köper ekologisk mat, men som ändå blivit lite påverkad genom mig och min familj, hade för ett tag sedan köpt ekologiska bananer och kom och berättade det för mig. Hon la även till att de smakade otroligt mycket godare än "vanliga" bananer, vilket inte är någon nyhet för mig. Många som börjar köpa KRAV-märkt slås av hur mycket bättre smak ekologiska produkter ofta har, främst när det gäller frukt och grönt. Ni skulle bara se vilken rusningstrafik det är i vår gårdsbutik klockan 16 varje torsdagseftermiddag, när alla vill köpa sina efterlängtade tomater innan de tar slut. Folk står och hänger på låset när vi öppnar och det enda de har i sikte är tomaterna, just för att de smakar så mycket bättre än de konventionella tomater som finns i affärerna.
- Näst efter maten är miljön det viktigaste för mig. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan en natur som frodas, utan en god miljö. Jag gör allt som står i min makt för att värna om miljön, jag har insett att människan är kapabel att få jorden att gå under tusen gånger om, men även att människan är kapabel att rädda jorden från att gå under. Med vilja och samarbete kan vi hindra den katastrofala miljöförstörelsen som pågår överallt runtomkring oss. Att välja KRAV-märkta produkter är ett steg på väg, dessa varor bidrar inte till växthuseffekten, de försurar inte sjöarna och de bidrar till den biologiska mångfalden.
Fler argument än så bjuder jag inte på idag, men titta gärna in på KRAVs hemsida, där finns fler argument.
För övrigt skulle jag gärna vilja höra något riktigt bra argument för att INTE köpa ekologiskt. Är det någon som har något, tveka inte över att låta mig höra det!
Evig vänskap?
Ibland kan man önska att saker var lite mer som förr... Jag kan verkligen känna det ibland, hur jag önskar att livet inte förändras vart jag än går, och hur jag önskar att det med vissa människor alltid kommer vara vi två.
Idag har vår teater premiär, jag är inte med och spelar iår, men jag kallar ändå teatern för vår eftersom jag är med runtom och eftersom jag sitter med i teaterföreningens styrelse. Teatern väcker en hel del gammalt inom mig, men främst är det vänskapen med min barndomskompis Hanna som gör mig helt överrumplad. Jag har skjutsat hem henne några gånger och vi sitter och pratar i bilen, vi har alltid hemskt mycket att prata om och vi har väldigt mycket gemensamt. Vi har otroligt lika musiksmak och vi har väldigt roligt tillsammans och när jag åker till henne känns det som att jag kan den vägen i sömnen, så mycket har jag åkt den. När vi var små var vi som ler och långhalm, våra föräldrar var väldigt goda vänner och likaså våra bröder. Hanna och jag lekte på dagis, vi lekte efter dagis och vi lekte på helgerna. Våra familjer umgicks mycket, vi firade högtider, till exempel midsommar, tillsammans och det kändes som att jag och Hanna sågs jämt, jämt, jämt. Men så slutade jag på dagis och började förskolan, Hanna, som är ett år yngre, var kvar på dagis, vi sågs inte lika ofta, våra föräldrar umgicks inte lika mycket som förr, och saker förändrades med tiden. Senare började även Hanna i skolan och vi kom återigen att träffas oftare, mer. Men ändå, ändå fortsatte vi att utvecklas åt olika håll. Jag minns när Hanna började på gymnastik, jag ville också gå på gymnastik, men det var Hanna som började och jag var avundsjuk. Jag och Hanna har alltid varit kompisar, men periodvis har vi knappt setts alls, de senaste åren (sen jag började gymnasiet) har vi knappt setts alls förutom på sommaren. Men det blev inte samma sak, det var aldrig vi på samma sätt. Men ändå märker jag fortfarande hur bra jag trivs i hennes sällskap, hur mycket vi har gemensamt och hur lika vi faktiskt är. Hanna & jag fortsätter alltid att vara vänner när vi väl ses, vår vänskap blommar upp så fort vi träffas och det är som om tiden sen sist inte finns.
På måndag flyttar jag till Sundsvall och kommer inte träffa Hanna på länge, länge. Men hon är ändå inte en sån person som jag verkligen går och saknar när vi inte ses, det är först när vi väl ses som jag märker att vi trivs bra ihop och det är då jag kommer att tänka på att det var länge sen sist.
Det är då jag slås av alla minnen, av alla våfflor jag ätit i familjen Bergströms kök, av hur jag tyckte att Stellan var läskig när jag var liten, av hur Hanna och jag lekte som små och av hur roligt jag hade tillsammans med familjen Bergström.
Ibland kan man verkligen slås av hur bra man hade det som barn.
Idag har vår teater premiär, jag är inte med och spelar iår, men jag kallar ändå teatern för vår eftersom jag är med runtom och eftersom jag sitter med i teaterföreningens styrelse. Teatern väcker en hel del gammalt inom mig, men främst är det vänskapen med min barndomskompis Hanna som gör mig helt överrumplad. Jag har skjutsat hem henne några gånger och vi sitter och pratar i bilen, vi har alltid hemskt mycket att prata om och vi har väldigt mycket gemensamt. Vi har otroligt lika musiksmak och vi har väldigt roligt tillsammans och när jag åker till henne känns det som att jag kan den vägen i sömnen, så mycket har jag åkt den. När vi var små var vi som ler och långhalm, våra föräldrar var väldigt goda vänner och likaså våra bröder. Hanna och jag lekte på dagis, vi lekte efter dagis och vi lekte på helgerna. Våra familjer umgicks mycket, vi firade högtider, till exempel midsommar, tillsammans och det kändes som att jag och Hanna sågs jämt, jämt, jämt. Men så slutade jag på dagis och började förskolan, Hanna, som är ett år yngre, var kvar på dagis, vi sågs inte lika ofta, våra föräldrar umgicks inte lika mycket som förr, och saker förändrades med tiden. Senare började även Hanna i skolan och vi kom återigen att träffas oftare, mer. Men ändå, ändå fortsatte vi att utvecklas åt olika håll. Jag minns när Hanna började på gymnastik, jag ville också gå på gymnastik, men det var Hanna som började och jag var avundsjuk. Jag och Hanna har alltid varit kompisar, men periodvis har vi knappt setts alls, de senaste åren (sen jag började gymnasiet) har vi knappt setts alls förutom på sommaren. Men det blev inte samma sak, det var aldrig vi på samma sätt. Men ändå märker jag fortfarande hur bra jag trivs i hennes sällskap, hur mycket vi har gemensamt och hur lika vi faktiskt är. Hanna & jag fortsätter alltid att vara vänner när vi väl ses, vår vänskap blommar upp så fort vi träffas och det är som om tiden sen sist inte finns.
På måndag flyttar jag till Sundsvall och kommer inte träffa Hanna på länge, länge. Men hon är ändå inte en sån person som jag verkligen går och saknar när vi inte ses, det är först när vi väl ses som jag märker att vi trivs bra ihop och det är då jag kommer att tänka på att det var länge sen sist.
Det är då jag slås av alla minnen, av alla våfflor jag ätit i familjen Bergströms kök, av hur jag tyckte att Stellan var läskig när jag var liten, av hur Hanna och jag lekte som små och av hur roligt jag hade tillsammans med familjen Bergström.
Ibland kan man verkligen slås av hur bra man hade det som barn.
Tisdag
Ibland kan vissa saker liksom göra mig väldigt plötsligt glad. Jag loggade in på Lunarstorm idag, det händer inte väldigt ofta, men jag kollar in för att se om någon skrivit lite ibland. Och idag hade det faktiskt hänt något. Jag hade, bland annat, fått ett gästboksinlägg:
Jag blev glad, de orden värmde så otroligt mycket mer än någon här kan ana. Jag har verkligen gått och grämt mig över att inte veta vart jag har henne, och det har känts jobbigt när vi inte har pratat så mycket och det har känts som hon varit väldigt kort mot mig.
Så känner jag alltid, med alla människor som beter sig på liknande sätt. Jag vill alltid vara god vän med alla, konflikträdd som jag är.
Och det bästa är att jag tyckte att det var otroligt roligt att träffa henne i lördags också, jag kände själv att stämningen mellan oss var bättre, vi hade roligt och dansade tillsammans och jag var glad i alla fall en stund, trots allt annat jag hade att vara mindre glad för.
Jag blev glad, de orden värmde så otroligt mycket mer än någon här kan ana. Jag har verkligen gått och grämt mig över att inte veta vart jag har henne, och det har känts jobbigt när vi inte har pratat så mycket och det har känts som hon varit väldigt kort mot mig.
Så känner jag alltid, med alla människor som beter sig på liknande sätt. Jag vill alltid vara god vän med alla, konflikträdd som jag är.
Och det bästa är att jag tyckte att det var otroligt roligt att träffa henne i lördags också, jag kände själv att stämningen mellan oss var bättre, vi hade roligt och dansade tillsammans och jag var glad i alla fall en stund, trots allt annat jag hade att vara mindre glad för.
Motsatsen till kärlek är likgiltighet
Det var en snubbe som vann nobelpriset som sa så, och just nu känns det väldigt sant. Likgiltighet sårar väldigt mycket. Likgiltighet är nästan det värsta, det är värre än att någon är sur, det är värre än att någon skriker och svär.
-
I helgen har jag varit i Göteborg, på Way Out West. Det var trevligt och bra, men kunde varit mycket bättre. Mitt humör svängde som en jojo, vissa stunder tyckte jag det var underbart och hur bra som helst, vissa stunder var jag jättebesviken och nästan ledsen.
Jag såg, i kronologisk ordning:
Florence Valentin - bra och härliga, glatt och jag trivdes men såg ändå inte så stor del av konserten, dels för att de redan börjat när vi kom och dels för att vi gick i förväg till...
Shout Out Louds - de var bra, men konserter är aldrig lika kul när man inte kan så många låtar. Jag såg dem på Siesta! i maj och jag tyckte nog att det var bättre då, jag var nog inte riktigt sugen på dem helt enkelt. Det var varmt och jobbigt, men visst är de bra.
Moneybrother - satt i öltältet och tittade, det var trångt och jävligt, men hemskt trevligt. Någon sa/skrev att Moneybrother aldrig gör en dålig konsert, och jag börjar tro på det. Dock är det lite mycket samma sak, men Anders är alltid glad och hans dalmål gör mig också glad.
Regina Spektor - hon är oerhört bra, även om jag lyssnar mindre på henne nu än jag gjorde tidigare så kändes det häftigt att få se henne. När hon spelade de låtar jag kunde (främst låtarna från Begin to Hope) kändes det alldeles underbart, men när det var låtar man inte kunde blev det lite långtråkigt. Hon är otroligt duktig, det märks att hon är skolad, men hon vågar leka och det är trevligt. Men det kändes lite tomt, ljudet var inte ens så högt att man behövde öronproppar, och jag hade nog hoppats att det skulle vara lite roligare än det var.
Timo Räisänen - Timo är alltid Timo, ingen Timo-konsert utan att han strippar, ingen Timo-konsert utan svett, ingen Timo-konsert utan glädje och dans. Inte heller denna, trots att jag verkligen saknade Pussycat. Dock är även han en sån jag börjar känna att det här har jag redan sett. Men Timo gör mig glad och den här konserten var inget undantag, Timo är bra på scen helt enkelt.
Säkert! - jag kände för att stå långt fram och jag kände för känslor. Jag kände för Säkert! och Annika är fin och bra. Jag trivdes och det var bättre än sist, på parksommar. Annika kändes inte lika svår, hon kändes mer nära och hon skämtade om Hello Saferide och jag tycker hennes Schizofreni är trevlig. Alltså, Säkert! var en av höjdpunkterna.
The Ark - det regnade och jag kände inte för att bli blöt utan satte mig i min ensamhet inne i tältet där Säkert! spelade alldeles innan. Jag satt där ett tag, tills jag var för hungrig för att orka sitta kvar. Jag gick på toa, och sen köpte jag en korv. Först därefter gav jag efter för the Ark. Det hade slutat regna och det var liv och glädje, folk dansade och stämningen var hög. Jag ångrade att jag inte sett hela konserten men tänkte inte så mycket på det utan var glad i min ensamhet. Främst var jag ledsen för att jag missat Let you body decide, som är deras roligaste låt att dansa till, men slutet var häftigt med många extranummer och mycket glädje, The Ark bjöd på ovanligt mycket liv och glädje!
Teddybears Sthlm - jag stod långt bort, framför scenen där the Ark spelade alldeles innan, jag hittade L0tt och vi dansade. Det var riktigt skoj och även om Teddybears verkligen inte är någon värdig ersättare för Lily Allen är de alltid roliga och det är skoj att dansa. För dansade gjorde vi, minsann, och skoj var det.
Sen åkte vi hem.
-
Jag hade trott att jag skulle få träffa Stefan & Pelle på Way Out West, eller i ärlighetens namn så trodde jag det inte, jag var helt övertygad om det. Om var inget alternativ, det handlade snarare om när. Sen, helt plötsligt fick jag veta att de inte var kvar på området utan hade åkt tillbaka till hotellet och då kändes det inte roligt längre, helt plötsligt kändes ingenting alls roligt. Jag ville hem och sova och så blev det också.
Jag skriver inte det här för att anklaga eller för att jag är arg, jag skriver det här för att det är så jag känner. Jag känner mig besviken och ledsen, jag känner mig förbigången och bortglömd.
Två av de saker jag sett mest fram emot med Way Out West fick jag inte vara med om, att se Lily Allen och att träffa Pelle & Stefan. Men tack och hej, inget av det kommer hända förrän tidigast nästa sommar, om ens då, om ens någonsin.
Idag undrar jag om det verkligen var värt pengarna att åka dit, jag undrar om det bra kan väga upp det som inte var bra, om det bra kan väga upp mina besvikelser, men jag kan inte komma fram till om det var det eller inte. Igår, fram till efter Teddybears var jag glad för det mesta, men så pang, poff, försvann all glädje och det kändes totalt ovärt. Nu kan jag minnas hur glad jag var när L0tt var glad och vi dansade, hur glad jag var när jag såg på Säkert! och hur roligt det var att se the Ark igen, det var ett tag sen sist och jag hade glömt hur bra de är live. Men samtidigt finns känslan av besvikelse kvar i magen, och jag vet inte vart jag ska slänga den - helst nånstans där skogen kan växa igen runt den och kväva den. Men jag kan inte.
-
Som avslutning kan jag berätta att GöteborsPosten har väldigt bra recensioner av många konserter, jag håller med om mycket och blir glad av att läsa, de får mig att tycka att festivalen känns lite mer värd.
"Regina Spektor
Hon blandar språk, byter mellan piano och gitarr, spelar på en pall, leker med rösten och rytmen och ser sådär skönt glad ut hela tiden. Och nej, det handlar inte om Laleh. Det handlar om Regina och gör allt det som Laleh gör fast med betydligt större skärpa och svärta.
Jag gillar Laleh, visst, men om hon är Hisingen är Regina väldigt mycket downtown Manhattan. Det är en charmerande spelning, publiken och stor och ler lika mycket som artisten och hon Lennons Real love och allting är väldigt varmt och vackert."
eller
"Teddybears Sthlm
Lily Allen ut Teddybears in. Nä, det var faktiskt inget vidare byte. Men säkert. Teddybears vet ju naturligtvis hur man kastar ett party.
Så det blir dans på gräsmattan och armarna upp i luften och hits som travas på hits och bomtschi-bomtschi, dunkelidunk. Det är svårt att tycka direkt illa om ett band som får folk att bli så glada så snabbt men den inverkan har förstås tequila också.
Och när man mot slutet trampar igång Guns 'n' Roses Paradise city så är det mycket mer after-ski än popfestival."
-
I helgen har jag varit i Göteborg, på Way Out West. Det var trevligt och bra, men kunde varit mycket bättre. Mitt humör svängde som en jojo, vissa stunder tyckte jag det var underbart och hur bra som helst, vissa stunder var jag jättebesviken och nästan ledsen.
Jag såg, i kronologisk ordning:
Florence Valentin - bra och härliga, glatt och jag trivdes men såg ändå inte så stor del av konserten, dels för att de redan börjat när vi kom och dels för att vi gick i förväg till...
Shout Out Louds - de var bra, men konserter är aldrig lika kul när man inte kan så många låtar. Jag såg dem på Siesta! i maj och jag tyckte nog att det var bättre då, jag var nog inte riktigt sugen på dem helt enkelt. Det var varmt och jobbigt, men visst är de bra.
Moneybrother - satt i öltältet och tittade, det var trångt och jävligt, men hemskt trevligt. Någon sa/skrev att Moneybrother aldrig gör en dålig konsert, och jag börjar tro på det. Dock är det lite mycket samma sak, men Anders är alltid glad och hans dalmål gör mig också glad.
Regina Spektor - hon är oerhört bra, även om jag lyssnar mindre på henne nu än jag gjorde tidigare så kändes det häftigt att få se henne. När hon spelade de låtar jag kunde (främst låtarna från Begin to Hope) kändes det alldeles underbart, men när det var låtar man inte kunde blev det lite långtråkigt. Hon är otroligt duktig, det märks att hon är skolad, men hon vågar leka och det är trevligt. Men det kändes lite tomt, ljudet var inte ens så högt att man behövde öronproppar, och jag hade nog hoppats att det skulle vara lite roligare än det var.
Timo Räisänen - Timo är alltid Timo, ingen Timo-konsert utan att han strippar, ingen Timo-konsert utan svett, ingen Timo-konsert utan glädje och dans. Inte heller denna, trots att jag verkligen saknade Pussycat. Dock är även han en sån jag börjar känna att det här har jag redan sett. Men Timo gör mig glad och den här konserten var inget undantag, Timo är bra på scen helt enkelt.
Säkert! - jag kände för att stå långt fram och jag kände för känslor. Jag kände för Säkert! och Annika är fin och bra. Jag trivdes och det var bättre än sist, på parksommar. Annika kändes inte lika svår, hon kändes mer nära och hon skämtade om Hello Saferide och jag tycker hennes Schizofreni är trevlig. Alltså, Säkert! var en av höjdpunkterna.
The Ark - det regnade och jag kände inte för att bli blöt utan satte mig i min ensamhet inne i tältet där Säkert! spelade alldeles innan. Jag satt där ett tag, tills jag var för hungrig för att orka sitta kvar. Jag gick på toa, och sen köpte jag en korv. Först därefter gav jag efter för the Ark. Det hade slutat regna och det var liv och glädje, folk dansade och stämningen var hög. Jag ångrade att jag inte sett hela konserten men tänkte inte så mycket på det utan var glad i min ensamhet. Främst var jag ledsen för att jag missat Let you body decide, som är deras roligaste låt att dansa till, men slutet var häftigt med många extranummer och mycket glädje, The Ark bjöd på ovanligt mycket liv och glädje!
Teddybears Sthlm - jag stod långt bort, framför scenen där the Ark spelade alldeles innan, jag hittade L0tt och vi dansade. Det var riktigt skoj och även om Teddybears verkligen inte är någon värdig ersättare för Lily Allen är de alltid roliga och det är skoj att dansa. För dansade gjorde vi, minsann, och skoj var det.
Sen åkte vi hem.
-
Jag hade trott att jag skulle få träffa Stefan & Pelle på Way Out West, eller i ärlighetens namn så trodde jag det inte, jag var helt övertygad om det. Om var inget alternativ, det handlade snarare om när. Sen, helt plötsligt fick jag veta att de inte var kvar på området utan hade åkt tillbaka till hotellet och då kändes det inte roligt längre, helt plötsligt kändes ingenting alls roligt. Jag ville hem och sova och så blev det också.
Jag skriver inte det här för att anklaga eller för att jag är arg, jag skriver det här för att det är så jag känner. Jag känner mig besviken och ledsen, jag känner mig förbigången och bortglömd.
Två av de saker jag sett mest fram emot med Way Out West fick jag inte vara med om, att se Lily Allen och att träffa Pelle & Stefan. Men tack och hej, inget av det kommer hända förrän tidigast nästa sommar, om ens då, om ens någonsin.
Idag undrar jag om det verkligen var värt pengarna att åka dit, jag undrar om det bra kan väga upp det som inte var bra, om det bra kan väga upp mina besvikelser, men jag kan inte komma fram till om det var det eller inte. Igår, fram till efter Teddybears var jag glad för det mesta, men så pang, poff, försvann all glädje och det kändes totalt ovärt. Nu kan jag minnas hur glad jag var när L0tt var glad och vi dansade, hur glad jag var när jag såg på Säkert! och hur roligt det var att se the Ark igen, det var ett tag sen sist och jag hade glömt hur bra de är live. Men samtidigt finns känslan av besvikelse kvar i magen, och jag vet inte vart jag ska slänga den - helst nånstans där skogen kan växa igen runt den och kväva den. Men jag kan inte.
-
Som avslutning kan jag berätta att GöteborsPosten har väldigt bra recensioner av många konserter, jag håller med om mycket och blir glad av att läsa, de får mig att tycka att festivalen känns lite mer värd.
"Regina Spektor
Hon blandar språk, byter mellan piano och gitarr, spelar på en pall, leker med rösten och rytmen och ser sådär skönt glad ut hela tiden. Och nej, det handlar inte om Laleh. Det handlar om Regina och gör allt det som Laleh gör fast med betydligt större skärpa och svärta.
Jag gillar Laleh, visst, men om hon är Hisingen är Regina väldigt mycket downtown Manhattan. Det är en charmerande spelning, publiken och stor och ler lika mycket som artisten och hon Lennons Real love och allting är väldigt varmt och vackert."
eller
"Teddybears Sthlm
Lily Allen ut Teddybears in. Nä, det var faktiskt inget vidare byte. Men säkert. Teddybears vet ju naturligtvis hur man kastar ett party.
Så det blir dans på gräsmattan och armarna upp i luften och hits som travas på hits och bomtschi-bomtschi, dunkelidunk. Det är svårt att tycka direkt illa om ett band som får folk att bli så glada så snabbt men den inverkan har förstås tequila också.
Och när man mot slutet trampar igång Guns 'n' Roses Paradise city så är det mycket mer after-ski än popfestival."
OH NO!
mina sista tonårsdrömmar sprack. eller, vad kan man säga? Lily Allen var nog viktigast, när jag tänker efter. Lily Allen var nog den jag helst ville se och den konsert jag hade högst förväntningar på. Självklart finns det andra jag vill se, Regina Spektor, Säkert! och ja, massa fler. Men ändå! Teddybears Sthlm? Nja, jag vet inte om jag är så sugen faktiskt.
Jag har faktiskt nästan ett halvår kvar som tonåring, nu är det banne mig dags att jag försöker bygga lite på mina tonårsdrömmar. Jag kan liksom inte komma på några särskilda som jag haft. Därför får den här Lily Allen-konserten ses som en sprucken tonårsdröm!
Sommar & sol
sommar & sol och vi har kort tight kjol, och vi vill ha dig, MARKOOOOOLIO!
eller
nu är den förbannade sommar'n här, den är för mig en plåga, svettig och dammig och sur och tvär torteras jag av sol
välj själv, men nog fan är det sommar och nog fan är det sol.
sommar för mig innebär:
- rädsla jag utvecklar särskilda rädslor på sommaren, en av dem är rädsla för grodor/paddor. jag ser ofta sådana när jag går hem från kontoret på kvällarna och det är lika läskigt varje gång, trots att jag vet på vilka ställen jag brukar se dem och sådär.
- längtan när sommaren kommer in i augusti är jag alltid otroligt trött på värme & jobbande. okej, den här sommaren har bestått mycket av regn och sådär, men jag har ändå tröttnat på både sommaren och jobbandet. därför börjar jag istället längta till hösten och till att skolan ska börja igen. vad händer när jag inte längre har någon skola att längta till?
- festival det har inte varit mycket av den varan iår, den enda jag varit på var Siesta! i maj, men på lördag smäller det, minsann! Då ska jag till göteborg, på way out west och bättre än så kan det nog inte bli, det har jag bestämt.
- umgänge på sommaren blir det mycket att jag tappar kontakt med många, jag är mycket hemma på gården, men vissa människor umgås jag mer än gärna med. och jag försöker hinna med så mycket som möjligt. imorgon blir det mys på uteservering med marielle & johanna, någon annan som vill haka på?
- teater många somrar har inneburit teater för mig, det har varit kärnåsen, ulle bonde, äventuren... nu är jag till och med med i styrelsen för min teaterförening. dock kommer jag inte agera på scen någonting iår, vill ni se mig får ni leta i entrén eller bakom någonstans.
men mest av allt betyder sommar jobb. nu har jag bara 1½ halv dag kvar, skönt och så, men klart att pengarna sitter fint när det blir 25e.
det var allt för idag, idag har jag jobbat 9 timmar och nu är jag trött. jag ska ut på kattjakt och jag ska leta loppisfynd. jag ska prova stativ till min kamera och jag ska lära mig med med min kamera. fullt upp, men härligt! tack & hej
eller
nu är den förbannade sommar'n här, den är för mig en plåga, svettig och dammig och sur och tvär torteras jag av sol
välj själv, men nog fan är det sommar och nog fan är det sol.
sommar för mig innebär:
- rädsla jag utvecklar särskilda rädslor på sommaren, en av dem är rädsla för grodor/paddor. jag ser ofta sådana när jag går hem från kontoret på kvällarna och det är lika läskigt varje gång, trots att jag vet på vilka ställen jag brukar se dem och sådär.
- längtan när sommaren kommer in i augusti är jag alltid otroligt trött på värme & jobbande. okej, den här sommaren har bestått mycket av regn och sådär, men jag har ändå tröttnat på både sommaren och jobbandet. därför börjar jag istället längta till hösten och till att skolan ska börja igen. vad händer när jag inte längre har någon skola att längta till?
- festival det har inte varit mycket av den varan iår, den enda jag varit på var Siesta! i maj, men på lördag smäller det, minsann! Då ska jag till göteborg, på way out west och bättre än så kan det nog inte bli, det har jag bestämt.
- umgänge på sommaren blir det mycket att jag tappar kontakt med många, jag är mycket hemma på gården, men vissa människor umgås jag mer än gärna med. och jag försöker hinna med så mycket som möjligt. imorgon blir det mys på uteservering med marielle & johanna, någon annan som vill haka på?
- teater många somrar har inneburit teater för mig, det har varit kärnåsen, ulle bonde, äventuren... nu är jag till och med med i styrelsen för min teaterförening. dock kommer jag inte agera på scen någonting iår, vill ni se mig får ni leta i entrén eller bakom någonstans.
men mest av allt betyder sommar jobb. nu har jag bara 1½ halv dag kvar, skönt och så, men klart att pengarna sitter fint när det blir 25e.
det var allt för idag, idag har jag jobbat 9 timmar och nu är jag trött. jag ska ut på kattjakt och jag ska leta loppisfynd. jag ska prova stativ till min kamera och jag ska lära mig med med min kamera. fullt upp, men härligt! tack & hej
Bondbränna & etapp 2-3
Cykelsemestern är härmed avslutad, vi är hemma och välbehållna och till och med farmor har kommit hem i gott skick. Vädret har varit härligt värre, trots att det regnade de första 30 kilometrarna har vi fått mycket sol på våra nackar. För att inte prata om armarna, där man kan se en härlig bondbränna! Jag har bondbränna och det tycker jag är hur häftigt som helst! Inte för att den är så jättetydlig och jag hade faktiskt bondbränna förra veckan också, men ändå! Kinderna är varma och näsan nästan lite öm till och med. För att inte prata om RUMPAN! Jo, efter 18 mil på cykel kan jag lova att man vet att man har en rumpa. Jag kan dessutom lova att det är skönt att få lägga sig ner en stund och att det är skönt att få vila knäna.
Annars då? Lördagens cykling var inte alls som fredagens - på många sätt! Vi började i stan, vilket vi avslutade fredagen med. Hela dagen bestod av strålande solsken och härligt väder - till skillnad från i alla fall första halvan av gårdagen. Cykelturen bestod av lite olika småvägar, först skogsväg, sedan bilväg, asfalt blandades med grus och kurvor blandades med backar. Klarälvsbanan, som vi reste på i fredags är så rak en väg kan bli, det går varken upp eller ner eller höger eller vänster. Rakt på och någon gång kunde man nog se bortåt några kilometer rakt fram! Jag har lite kluvna känslor för det där, på ett sätt är det ju hemskt skönt att ha den vägen, den är bilfri och det är rakt på, det finns många rastplatser längs vägen och skyltar så man vet hur långt man har kvar, man slipper jobbiga uppförsbackar och man slipper fundera på om man är på rätt väg eller inte. Men samtidigt försvinner ju halva nöjet med att cykla, man missar alla nerförsbackar som går hur fort som helst och är hur skojiga som helst, och som farmor sa idag "det här är livet!", när hon pratade om nerförsbackar. Att fara nerför en härlig backe och få så mycket fart att den nästan räcker uppför nästkommande backe (ja, det vet väl alla att det inte finns nerförsbackar utan uppförsbackar). Dessutom missar man tjusningen i att läsa kartor, diskutera vägar, fundera på om man ska svänga eller inte, undran över hur långt man har kvar och sådär.
Vi tog längre pauser igår än i fredags och framför allt fler. Vi hade en farmor i släptåg och vi hittade en sjö att bada i, vi hade med oss lunch-mat (istället för att stanna vid en grill som i fredags) som jag fixat på morgonen innan vi åkte.
Väl framme hos farbror hade vi det trevligt och skönt i trädgården. Vi blev bjudna på mat och hade en trevlig kväll tillsammans och firade även farmors födelsedag (tanta är faktiskt över 70 år)!
Idag började vi dagen med att besöka en antikaffär som vår andra farbror och en annan man driver. Jag hittade ett skåp som jag blev otroligt förtjust i, och det kostade bara 4900 kr - som hittat!
Sen påbörjade vi etapp tre & sista delen av vår cykelsemester. Nu var det hem som gällde! Vi åkte tillsammans med farmor kanske 1/3 av vägen, till Mölnbacka. Den vägen var som gårdagens, massa upp och ner, full med härliga nedförsbackar och outhärdliga uppförsbackar!
Lite senare, efter att vi släppt iväg farmor för sig själv och efter ännu lite backar och kurvor var vi åter på Klarälvsbanan och den här gången kändes det otroligt skönt att slippa uppförsbackar! Dessutom gick det väldigt fort hemåt och rätt vad det var så satt vi och åt glass i Munkfors.
Nu är vi hemma, fortfarande med bondbränna & ömma rumpor. Nu är vi hemma och imorgon ska det jobbas igen, därför behöver jag ta igen mig med sömn snart, minsann!
Annars då? Lördagens cykling var inte alls som fredagens - på många sätt! Vi började i stan, vilket vi avslutade fredagen med. Hela dagen bestod av strålande solsken och härligt väder - till skillnad från i alla fall första halvan av gårdagen. Cykelturen bestod av lite olika småvägar, först skogsväg, sedan bilväg, asfalt blandades med grus och kurvor blandades med backar. Klarälvsbanan, som vi reste på i fredags är så rak en väg kan bli, det går varken upp eller ner eller höger eller vänster. Rakt på och någon gång kunde man nog se bortåt några kilometer rakt fram! Jag har lite kluvna känslor för det där, på ett sätt är det ju hemskt skönt att ha den vägen, den är bilfri och det är rakt på, det finns många rastplatser längs vägen och skyltar så man vet hur långt man har kvar, man slipper jobbiga uppförsbackar och man slipper fundera på om man är på rätt väg eller inte. Men samtidigt försvinner ju halva nöjet med att cykla, man missar alla nerförsbackar som går hur fort som helst och är hur skojiga som helst, och som farmor sa idag "det här är livet!", när hon pratade om nerförsbackar. Att fara nerför en härlig backe och få så mycket fart att den nästan räcker uppför nästkommande backe (ja, det vet väl alla att det inte finns nerförsbackar utan uppförsbackar). Dessutom missar man tjusningen i att läsa kartor, diskutera vägar, fundera på om man ska svänga eller inte, undran över hur långt man har kvar och sådär.
Vi tog längre pauser igår än i fredags och framför allt fler. Vi hade en farmor i släptåg och vi hittade en sjö att bada i, vi hade med oss lunch-mat (istället för att stanna vid en grill som i fredags) som jag fixat på morgonen innan vi åkte.
Väl framme hos farbror hade vi det trevligt och skönt i trädgården. Vi blev bjudna på mat och hade en trevlig kväll tillsammans och firade även farmors födelsedag (tanta är faktiskt över 70 år)!
Idag började vi dagen med att besöka en antikaffär som vår andra farbror och en annan man driver. Jag hittade ett skåp som jag blev otroligt förtjust i, och det kostade bara 4900 kr - som hittat!
Sen påbörjade vi etapp tre & sista delen av vår cykelsemester. Nu var det hem som gällde! Vi åkte tillsammans med farmor kanske 1/3 av vägen, till Mölnbacka. Den vägen var som gårdagens, massa upp och ner, full med härliga nedförsbackar och outhärdliga uppförsbackar!
Lite senare, efter att vi släppt iväg farmor för sig själv och efter ännu lite backar och kurvor var vi åter på Klarälvsbanan och den här gången kändes det otroligt skönt att slippa uppförsbackar! Dessutom gick det väldigt fort hemåt och rätt vad det var så satt vi och åt glass i Munkfors.
Nu är vi hemma, fortfarande med bondbränna & ömma rumpor. Nu är vi hemma och imorgon ska det jobbas igen, därför behöver jag ta igen mig med sömn snart, minsann!
Etapp 1: Klarälvsbanan
Ikväll är det liv i stan, i varje gathörn är det folk och det skrålas och sjungs och festas i i stort sett varenda hus. Det är fint väder, det kanske är det? Jag vet inte, men jag vet att jag inte festar. Jag har inte riktigt ork eftersom jag spenderat över 6 timmar på cykel idag, och eftersom jag cyklat större delen av Klarälvsbanan, hemifrån till Karlstad, vilket innebär ca 75 kilometer. Dessutom regnade det massor de första 30 kilometrarna! Fast i ärlighetens namn så var jag en sväng på en förfest, men hälften av människorna var för fulla och själv hade jag bara druckit två glas vin.
Imorgon fortsätter vi vidare till Molkom, vilket är kanske 4 mil bort, så det blir en bra mycket kortare sträcka, men med träningsvärk och en farmor i släptåg kommer det bli lugnt cyklande med många pauser.
Just nu sitter jag i lägenheten, jag hör svaga toner från Simon & Garfunkel-skivan inne i vardagsrummet, men det är knappt så det hörs hit in till min brors rum. Öppnar jag fönstret hör jag istället Per Gessle som spelar här väldigt nära, jag cyklade förbi förut, såg ju inte in eller nåt, men det var massa folk utanför och överallt runt omkring. Men jag måste säga att jag tycker att Mariebergsskogen är ett bra konsertställe, det märkte jag på Parksommar!
Nu ska jag sova för att orka upp imorgon och cykla iväg på etapp 2.
När jag låg i soffan kände jag av alkoholen, det snurrade lite trots att jag bara druckit två glas vin och en och en halv grogg ikväll, och dessutom utdraget på 4 timmar. Jag är trött helt enkelt, så att sova känns verkligen som rätt beslut! Tack & god natt.
Imorgon fortsätter vi vidare till Molkom, vilket är kanske 4 mil bort, så det blir en bra mycket kortare sträcka, men med träningsvärk och en farmor i släptåg kommer det bli lugnt cyklande med många pauser.
Just nu sitter jag i lägenheten, jag hör svaga toner från Simon & Garfunkel-skivan inne i vardagsrummet, men det är knappt så det hörs hit in till min brors rum. Öppnar jag fönstret hör jag istället Per Gessle som spelar här väldigt nära, jag cyklade förbi förut, såg ju inte in eller nåt, men det var massa folk utanför och överallt runt omkring. Men jag måste säga att jag tycker att Mariebergsskogen är ett bra konsertställe, det märkte jag på Parksommar!
Nu ska jag sova för att orka upp imorgon och cykla iväg på etapp 2.
När jag låg i soffan kände jag av alkoholen, det snurrade lite trots att jag bara druckit två glas vin och en och en halv grogg ikväll, och dessutom utdraget på 4 timmar. Jag är trött helt enkelt, så att sova känns verkligen som rätt beslut! Tack & god natt.
Den som väntar på nåt gott...
...väntar alltid för länge!
Ibland är jag verkligen världssämst på att vänta, särskilt när det handlar om materiella saker, om jag vill/ska ha något så ska det vara nu (NUNUNU!). Därför är jag också världssämst på att spara till saker, jag kan spara pengar men inte för något speciellt ändamål. Nej, är det något jag vill ha vill jag ha det nu och köper det nu, har jag inga pengar nu kan det lika gärna vara. Jag handlar alltså det jag känner för när jag har pengar och annars kan jag lika gärna låta bli, jag planerar väldigt sällan vad jag ska göra med mina pengar.
Anledningen till att jag har kommit till den här insikten just idag är den att jag (hör och häpna) just nu är bara någon kilometer från min kamera, min kamera som jag faktiskt väntat på i vad som känns som tretton evigheter! MEN, men, jag får den inte idag! Igår när jag fick ett telefonsamtal från Greens foto och fick höra att min kamera kommit blev jag överlycklig och eftersom jag skulle till stan idag passade det som handen i handsken. Men så blev det alltså inte så att jag får hämta ut den idag. Nej, för jag måste betala lite mer och för att jag inte ska bli tvungen att betala det själv (och vem vill betala saker själv när man kan få någon annan att betala?) måste jag vänta tills någon annan kan följa med mig, för att förhandla lite om priset. Jag kommer alltså inte få min kamera förrän på måndag, det är nästan en hel vecka tills dess och jag blev halvt förkrossad när jag fick veta att jag skulle få vänta så länge igår.
Igår var jag för övrigt en tur till Norge. Jag satt i en bil mest hela tiden, åkte över Kongsvinger till Gardemoen, dumpade Roxanne där, och sedan vidare till Oslo för att dumpa en grabb där. Sen åkte vi samma väg hem igen, stannade i Kongsvinger för att äta och handla lite och sen vidare hemåt. Allt som allt var vi borta i ca 10 timmar. Jag kom till en insikt igår också, trots att det var ganska länge sen jag brukade följa med och hämta Karis mamma någonstans bortanför Kongsvinger och trots att jag inte körde bil själv på den tiden så hittar jag riktigt bra där bortåt. Jag känner igen mig väl och vet vart jag ska åka utan vare sig skyltar eller karta (fast värre var det i Oslo, där fick vi lita blint på GPS'en). För övrigt så var Kongsvinger helt dött igår, vad jag minns så var det en stad med liv och rörelse, men detta liv och rörelse kanske har tagit semester?
Semester eller ej, nu ska jag åka till mormor och vara ett fint & snällt barnbarn en stund. Tack & hej!
Ibland är jag verkligen världssämst på att vänta, särskilt när det handlar om materiella saker, om jag vill/ska ha något så ska det vara nu (NUNUNU!). Därför är jag också världssämst på att spara till saker, jag kan spara pengar men inte för något speciellt ändamål. Nej, är det något jag vill ha vill jag ha det nu och köper det nu, har jag inga pengar nu kan det lika gärna vara. Jag handlar alltså det jag känner för när jag har pengar och annars kan jag lika gärna låta bli, jag planerar väldigt sällan vad jag ska göra med mina pengar.
Anledningen till att jag har kommit till den här insikten just idag är den att jag (hör och häpna) just nu är bara någon kilometer från min kamera, min kamera som jag faktiskt väntat på i vad som känns som tretton evigheter! MEN, men, jag får den inte idag! Igår när jag fick ett telefonsamtal från Greens foto och fick höra att min kamera kommit blev jag överlycklig och eftersom jag skulle till stan idag passade det som handen i handsken. Men så blev det alltså inte så att jag får hämta ut den idag. Nej, för jag måste betala lite mer och för att jag inte ska bli tvungen att betala det själv (och vem vill betala saker själv när man kan få någon annan att betala?) måste jag vänta tills någon annan kan följa med mig, för att förhandla lite om priset. Jag kommer alltså inte få min kamera förrän på måndag, det är nästan en hel vecka tills dess och jag blev halvt förkrossad när jag fick veta att jag skulle få vänta så länge igår.
Igår var jag för övrigt en tur till Norge. Jag satt i en bil mest hela tiden, åkte över Kongsvinger till Gardemoen, dumpade Roxanne där, och sedan vidare till Oslo för att dumpa en grabb där. Sen åkte vi samma väg hem igen, stannade i Kongsvinger för att äta och handla lite och sen vidare hemåt. Allt som allt var vi borta i ca 10 timmar. Jag kom till en insikt igår också, trots att det var ganska länge sen jag brukade följa med och hämta Karis mamma någonstans bortanför Kongsvinger och trots att jag inte körde bil själv på den tiden så hittar jag riktigt bra där bortåt. Jag känner igen mig väl och vet vart jag ska åka utan vare sig skyltar eller karta (fast värre var det i Oslo, där fick vi lita blint på GPS'en). För övrigt så var Kongsvinger helt dött igår, vad jag minns så var det en stad med liv och rörelse, men detta liv och rörelse kanske har tagit semester?
Semester eller ej, nu ska jag åka till mormor och vara ett fint & snällt barnbarn en stund. Tack & hej!