Nu återstår två månader av vår vistelse i Uganda, det innebär att vi varit hemifrån i en månad och en tredjedel av tiden. Rätt som det är är det december och vi är på väg hem igen. Jag vill inte tänka på det, men det är oundvikligt. Uganda är fortfarande alldeles underbart, jag trivs finfint även om man ibland blir lite trött på folk som ska ta på en, tjata på en och aldrig låter en vara ifred.

Jag ska inte tråka ut er med allt tjat om hur bra det är här, vill ni läsa om det kan ni kolla några inlägg ner, där står det om vädret ochså för den som är intresserad.
Istället ska jag bjuda er på en kort summering av den tid som gått.

Läskigaste upplevelsen: När vi såg en kobra bredvid vägen, en lärare petade upp den på vägen och stampade huvudet av den, jag sprang därifrån.
Största bedriften: Att få en lärare avskedad från skolan för att han slog en elev.
Roligaste utflykten: Igår åkte vi till en nationalpark, Lake Mburo, där såg vi zebror och vildsvin, gaseller och antiloper och en himla massa apor.
Bästa beslutet: Vi har bestämt oss för att tillsammans stödja två elever som går ut sista klassen på skolan, så de har råd att fortsätta plugga. Vi har i princip valt två killar som vi ska betala för.
Godaste maten: Förmodligen fick vi även den igår, då vi åt på vårt favoritställe för tredje gången. Jag fick i alla fall den godaste kyckling jag ätit hittills i det här landet.
Bästa färdmedlet: Boda Boda (motorcykeltaxi), det är jättehärligt att sitta bak på en motorcykel med vinden fladdrande i håret, hur livsfarligt det än är!

Ssenyange Education Centre är skolan där vi hittills spenderat det mesta av vår tid i Uganda. Skolan har ungefär 500 elever varav runt 300 är föräldralösa. Det är en Primary School, vilket innebär de första sju skolåren plus vad man kan likna vid förskola, det innebär att barnen är mellan fyra och sexton år. Klassrummen (bild 1) ser ut ungefär som i Rädda Barnen-reklamen, minns ni den? Den där man zoomar in ett skotthål framme i svarta tavlan. Varje klass består av sisådär 50 elever och de sitter på trånga bänkar. Vi har spenderat mest tid tillsammans med den äldsta klassen, P7, och de är hur härliga som helst!
Skolgården är ganska stor (bild 2), den rymmer allt från en stor yta där de har samlingar varje dag (samlingarna innebär att de står i raka led, hissar tre olika flaggor, sjunger fyra olika sånger och ber en eller ett par böner) till vattenkan där de hämtar allt vatten till trådar som går kors och tvärs där de hänger upp tvätten till alla olika byggnader såsom toaletter (hål i golvet), klassrummen och sovsalarna.
De har en stor sal, som är som en aula (bild 4 & 5), som de använder bland annat som matsal, kyrka, samlingsplats när hela skolan ska samlas och som provsal (bild 5). De som bor på skolan får också mat där, vilket innebär te vid 10-tiden, lunch och middag. Maten som sereveras består av samma sak varje dag (bild 3 & 4), poscho. Poscho är som en slags gröt gjord på majsmjöl och kasavamjöl (det finns dock lyxigare varianter än just den här kombinationen) som serveras tillsammans med en sås med bönor och vitkål. Vi har ätit med barnen ungefär en gång i veckan, maten är helt okej men man tröttnar fort.
Bild 6 visar en flicka som jag vill hävda är bland de sötaste på skolan. Hon har alltid jättetrasiga kläder och är hemskt blyg, så fort jag ler mot henne springer hon, jag tror inte hon märkte när jag tog den här bilden.
Alla barnen är himla glada och livfulla, man märker att de är tacksamma att få gå på skolan och de har väldigt roligt. Skolan innebär så mycket mer än bara studier för dem, eftersom så många också bor där. De sjunger och dansar hemskt mycket, även utöver "assembly-sångerna" (som består av Ugandas nationalsång, en skol-sång, en sång som är som en nationalsång för kungariket Buganda samt en sång där de hyllar Sveriga) som är en riktig disciplinuppvisning. De spelar också en hel del trummor (bild 7) och det är verkligen maffigt.
På lördagar (med andra ord idag) tvättar de alla kläder (bild 8), det innebär varsin balja vatten och en tvål. Ett evighetsprojekt och lördagar är den absolut tråkigaste dagen att spendera på skolan, så vi skippar det idag.

Skolan drivs, utifrån vad vi förstått det som, uteslutande av svenska pengar, privata välgörare. Kvinnan som håller i trådarna heter Matilda och när hon kom i kontakt med skolan var den bara en bråkdel av vad den är idag, med 19 elever som bodde där och ett antal "dags-elever". Det är även genom henne vi kom i kontakt med skolan och där har varit ganska många svenska volontärer före oss.


Som ni förstår är det här väldigt långt från en svensk skola, men det är väldigt härligt att få uppleva och det känns nästan lite sorligt att vi inte ska vara kvar mer än runt en vecka. Dock vet vi ju att vi kommer komma tillbaka i november, så det känns ändå bra!