Jag skulle precis skriva ett inlägg om hur det kan komma sig att jag har en bror som är så bra fast jag så ofta är så arg på honom. Det finns ingen jag kan bli så arg och irriterad på som på honom, men så läser jag sånt här och glömmer alltihop på stört. För visst är han o så bra?

Men, men. Så blev jag alldeles blödig och bladig, och jag glömde totalt bort min bror och hans fina. Här ovan plockar han förresten körsbär i min farbrors trädgård tidigare i veckan, ni kan se det som en parentes. Istället började jag nästan gråta, av tanken på världens bästa vän. Det finns bara en sån, det vet ni va? En sån som är det finaste och bästaste som finns, och jag vill bara gråta. För imorgon åker hon till Sicilien och om en månad åker jag till Uganda, vi får aldrig ses - jag och min bästavän. Hon var hemma en vecka i juni, det var sist. Och inte blir det mer på riktigt länge heller, och jag nästan gråter.


Såhär skrev hon, det var det som gjorde mig så blödig:

Jag saknar dig Lena. Att laga god mat med dig, och att avrunda middagen med en kopp te. Att zappa framför tv:n och egentligen inte göra någonting. Jag saknar att sjunga Lily Allen i bilen, och att äta körsbärstomater i massor.
PUSS

Och vet ni hur fint det är? Hur god mat jag lagar och hon tror hon hjälper till men fixar i alla fall avrundningen. Hur många program vi kan hinna se på en kväll utan att egentligen sett något? Hur få ord vi kan säga till varandra men ändå ha världens bästa tid tillsammans? Hur bra vi är på att sjunga Lily Allen när vi åker bil? Hur goda körsbärstomater är när man är i sin bästa väns sällskap? Nej, inget av det här vet ni, för ingen av er har varken mig eller Marielle som sin bästa vän.

Och Marielle, JAG SAKNAR DIG OCKSÅ!