Inatt hade jag svårt att sova, och anledningen var att jag låg och grät. Jag låg och grät över hur oförmögen jag är att ta hand om mig själv och mitt liv, hur jag försummar mig själv. Jag har gått upp väldigt mycket i vikt det senaste året (eller, sedan jag flyttade till Fränsta, så det är väl bortåt ett och ett halvt år) och nu märker jag det mer än någonsin. Jag tror inte att jag någonsin varit så stor som jag är nu och det är väldigt jobbigt. Jag känner mig verkligen tjock och det var det som först fick mig att börja gråta inatt.
För knappt tre år sedan, när jag var tillsammans med Jocke, bestämde jag mig (med Jockes hjälp) för att gå ner i vikt, att jag skulle må bättre av det. Sagt och gjort, jag funderade över vad jag åt mer, jag tränade mer (jag hade tränat innan också, men blev nog lite seriösare nu) och det var faktiskt väldigt lätt att motivera sig själv till att gå ner i vikt. Med tiden tog vårt förhållande slut, jag flyttade till en lägenhet tillsammans med min bror, jag cyklade till skolan, till träningar, till stan. Jag hade aldrig massa onödigheter att äta hemma och jag mådde bra, jag fortsatte i samma banor och mådde riktigt bra.
Jag hamnade på en ganska stadig vikt som var mer än 10 kilo mindre än jag vägt innan jag började gå ner, och jag hade förbättrat min kondition avsevärt.
(Vi hade ett konditionstest på gymnasiet, enkelt räknat kan man förklara det med att man hade olika värden där ju högre var desto bättre. Genomsnitt i min dåvarande ålder (gymnasieålder) var ca 36-37 och elitidrottare hade ofta över 60. När jag började ta mer allvarligt på min vikt och min hälsa hade jag nog runt 23, när jag började gymnaiset kanske 18. När jag tog studenten, för ett och ett halvt år sedan, hade jag runt 36-37.)

Bilden nedan är ganska exakt två år gammal, från december när jag gick i trean på gymnasiet, inte var jag väl så tjock där? Det är inte heller en särskilt snygg bild, men jag fick syn på den härom dagen och insåg att det är ganska stor skillnad mot hut jag ser ut nu. (Jag tänkter inte lägga upp en jämförande bild från nu, de som känner mig vet hur jag ser ut.)


Jag var glad och nöjd och mådde bra, men så flyttade jag till Norrland, de första två veckornas innebandyspelande och brännbollslekande dog väldigt snart ut, vi tröttnade, gympasalen upptogs av dansare och judoträningar, gymmet kändes för långt bort och vi orkade inte simma heller (det hände en gång att jag var dit och simmade). Vi ursäktade oss med att vi hade mycket i skolan och inte tid, vi hade en deadline, det var kallt och så vidare. Vi (ja, jag i alla fall, vilka det här inkluderar i övrigt spelar absolut ingen roll) var lata helt enkelt. Visst hände det att vi tog en promenad någon gång i veckan eller så, men de dagliga kakorna det bjöds på på skolan kompenserades verkligen inte.

Alltså, jag började gå upp i vikt igen, och än har jag inte slutat. Jag väger nog mer nu än jag gjorde innan jag började gå ner (jag vet inte, jag har inte vägt mig på evigheter), jag har säkert en kondition nere på sisådär 12 och jag är världens lataste. Jag äter jättemycket och jag rör mig otroligt lite (för närvarande ursäktar jag det med att jag fortfarande har ont i fötterna sen jag stukade dem).

Det här är faktiskt väldigt jobbigt, jag har nu kommit så långt att jag verkligen känner mig obekväm i mig själv, jag blir andfådd av ingenting, jag är lat och orkar inte göra saker, jag får ont i ryggen när jag diskar och jag känner hur min kropp förfaller. Min kropp mår inte bra, det är ett som är säkert.

Men det slutar inte med det som har med min hälsa och fysik att göra, utan det här handlar minst lika mycket om mitt psyke. Jag mår otroligt dåligt över det här, jag vill helst inte träffa för mycket folk (i alla fall inte personer jag inte redan vet att jag känner mig bekväm med) för att jag skäms över hur jag ser ut. Jag mår otroligt dåligt över att jag gått upp så mycket och de absolut jobbigaste stunderna är när jag ska köpa jeans. Jag har försökt köpa jeans i flera månader, men det slutar bara med att jag ger upp för att jag aldrig hittar några som är snygga och nog stora för att jag ska kunna ha dem. Jag orkar sällan med mer än två par på en dag, men det kan ta musten ur en också, det lovar jag!

Vad är då mitt problem? Varför kan jag inte ta tag i det som jag gjorde för 2-3 år sedan? Jag tror faktiskt att det beror på att jag är här hemma, att jag bor hos mina föräldrar. Det gör mig väldigt lat och eftersom det är såpass långt till allt sträcker sig vardagsmotionen aldrig längre än några turer fram och tillbaka på gården (hemma-jobbet ungefär), vilket kan innebära kanske 100 meter enkel väg.
Bodde jag i en stad hade jag antagligen haft lättare för att ta mig iväg till ett gym, ta en promenad med en kompis och cykla till jobbet eller stan eller vänner. Jag skulle inte heller hitta godis i lådor och småäta som jag gör här hemma. Jag skulle förmodligen inte äta lika mycket heller, då jag själv inte inser att jag äter så mycket att jag inte hade lagat mer mat till mig själv än jag gjort förr.
Jag tror alltså inte att det är alls nyttigt för mig att bo här hemma och jobba här hemma, och det får det hela att kännas ännu jobbigare, det känns som det är en så otroligt mycket större ansträngning att ta tag i det hela. Jag vet att det inte är någon ursäkt, jag har ingen ursäkt mer än att jag är svag och har otroligt dålig självdisciplin.

Men jag hoppas att jag, med hjälp av att jag ändå tagit mod till mig och satt ord på mina känslor och spridit ut dem, kanske kan hitta lite styrka, kanske kan hitta lite motivation, kanske kan få lite stöd någonstans ifrån.
För jag vill inte höra ett ord om att jag inte är stor eller att det inte är så viktigt att gå ner i vikt, för det här handlar om min hälsa och att jag vill må psykiskt bra, det gör jag inte när jag känner mig så tjock som jag gör just nu. Därför vill jag att min omgivning ska vara ärlig, hjälp mig istället för stjälp mig, okej?