Saker som gör mig lite extra glad sådär i vardagen

Det finns vissa saker som gör att man ler lite och blir varm inombords, det kan vara små saker men de kan vara så otroligt fina att man blir alldeles kär i hela situationen, jag tänkte ge er några exempel på situationer som kan vara såna för mig. Ge mig gärna förslag på fler!

- Att komma hem med nyköpta strumpor (det kan vara vad som helst egentligen, men senast det hände var det strumpor) och upptäcka att de är gjorda av ekologisk bomull, jag köper ofta sånt, men när jag gör det utan att tänka på det blir jag lite extra lycklig.

- Att le mot främmande människor och se dem le tillbaka, det kan vara folk man möter när man är ute och går till exempel, ännu gladare blir jag om de dessutom hälsar när man ler mot dem, vilket faktiskt kan hända ibland.

- Vänlighet mot främmande människor, att se någon hjälpa tanten på bussen eller att plocka upp något någon tappat, jag lånade ut min laddare till ipoden till en snygg kille på tåget nyss, han hade slut på batteri och blev jätteglad för att han fick låna den, "du har räddat min tågresa!". Då känner man lite värme inombords.

- När man åker buss (det gäller främst stadsbussar) och möter en annan buss och ser att busschauffören vinkar. Jag tittar alltid så mycket jag kan på den mötande busschauffören för att se om han/hon vinkar eller inte, och om så sker börjar jag alltid le!

De säger att ett gott skratt förlänger livet

Jag ringde till min bästa vän i Thailand nyss, för att önska god jul och tacka för den finfina julklappen jag fick av henne. Det var en väska, i Thaistuk, en snygg tygväska - stor och i flera färger och mönster, en riktigt mysig väska!

I alla fall, jag ringde henne och det var en fnurra på tråden, vi hörde inte varandra så väldigt väl utan det sprakade och brakade en hel del. Vi lyckades väl i alla fall uppdatera oss lite och tacka för julklapparna, men så skulle Marielle berätta om en julfest med jobbet ikväll och hon sa att de fått sy upp varsin klänning hos en skräddare till festen. Jag sa "Då blir du fin!" och Marielle hörde inte alls vad jag sa. Jag sa det om igen säkert 20 gånger och tillslut var allt så virrigt att hon trodde jag sagt "Vill du höra något kul? Du blir ful!", jag försökte säga hur många gånger som helst men det var svårt att få fram. Just ordet "fin" verkade telefonen censurera helt och hållet. Jag försökte mig på en annan lösning och sa "nej, motsatsen till ful" och fick tillbaka något som jag tyckte lät som "julklappen?". Ja, ni kan ju förstå att det var ett ganska virrigt samtal, men som Marielle också sa så är det väl antagligen så vi kommer låta när vi är sisådär 80 år och försöker föra en konversation med varandra. Ja, bara 60 år kvar! Haha

Skrattade mycket gjorde vi i alla fall, och det var så underbart härligt att få höra sin bästa väns skratt igen, det var så länge sen. Och det samtalet höjde verkligen min julafton, jag kommer vara glad hela dagen!

Och Marielle, jag saknar dig!

Hur julkänslan kan höjas, hur tårarna kan vara nära och hur lycklig man kan bli av att någon tänker på en

Idag fick jag en första julklappsleverans, det var ett paket från min bästa vän, Marielle. Direktleverans från Thailand. Igår fick jag en blomma också, från jobbet. Titta här vad fina de är tillsammans.



Det här är alltså paketet från Marielle och blomman jag fått från jobbet. Marielles mamma kom med paketet till mig och på vägen mellan bilen och in igen började jag nästan gråta. Gråta för att jag saknar Marielle så mycket, för att hon är så underbar kompis och för att hon tänkt på mig och skickat med ett paket. Jag blev jättelycklig! Men mest av allt helt överväldigad av saknad. Jag vill inget hellre än att åka till Thailand och ge Marielle världens största kram. För Marielle är min bästa vän, det går inte att ändra på, hon är så bäst så det finns inte och jag blir så rörd och glad över att hon skickat det här paketet. Det ligger fortfarande och väntar, jag ska lägga det under granen på julafton. Eller kanske öppna det på morgonen, som en morgonjulklapp (jag har aldrig någonsin öppnat en enda julklapp före Kalle Anka!)? Vad tycker ni?


Okej, jag tänkte passa på att utlysa en liten gissningslek:

Vad innehåller paketet på bilden ovan? Jag skulle gissa att det är något från Thailand, det är mjukt, ca 15*20 cm och ganska platt. Vad tror ni att det kan vara?

Om någon gissar rätt ska den få ett hedersomnämnande i bloggen, jag lovar!

Hur lyckliga kan vi bli när vi vet vad stjärnorna består av? Eller, hur en röst kan kännas så djupt i hjärtat när man verkligen saknar någon.

Imorse väcktes jag av att telefonen ringde, först fattade jag inte riktigt vad det var, så jag låg och tittade på den tills jag insåg att det var ett samtal som pågick, jag stirrade på numret och fattade ingenting, "+66 var fan är det?", jag tänkte febrilt och kunde inte förstå någonting. Jag hade inte fattat att jag svarat (eftersom jag har en hopfällbar telefon svarar jag ju bara jag öppnar den), så jag la på. Jag vågade inte svara för jag tänkte att det kanske var nåt såntdär man har hört om som ringer från konstiga nummer och lurar av en pengar. Jag stirrade på mobilen en stund till och då ringde det igen, jag la på direkt och ångrade mig nästan. Jag tänkte "det kanske är Gunne som ringer från Turkiet, jag måste fråga nån var +66 är", men hann inte så mycket mer innan det ringde en tredje gång, jag tänkte att "det var en ihärdig jävel", men kunde inte låta bli att svara den här gången.

Och, döm av min förvåning när jag inser att +66 betyder samtal från Thailand, jag svarade och hörde den röst jag älskar mest att höra i hela världen, min absoluta favoritröst! Detta samtal var nog det bästa samtal jag skulle kunna ta emot, det spelade ingen roll att det var före 8 på morgonen och jag låg och sov, det hade inte spelat någon roll om det var vilken tid som helst på dygnet!
För det var
min bästa vän, min bästa vän vars röst jag inte hört sen hon åkte från Sverige till Thailand för två månader sedan. Ja, det är nästan två månader sedan nu, och det är så otroligt tomt här hemma utan henne.

Det finns inte ord för hur mycket jag saknar Marielle, för hur djupt jag känner i hjärtat att jag vill ta första bästa flyg till Thailand, hur jag kan börja gråta av att tänka på hur långt bort hon är och hur länge det är tills vi kommer ses igen. Jag saknar henne så att det verkligen känns i hjärtat, så att jag nästan går sönder av lycka över att faktiskt få höra hennes röst. Man kan inte tro det, jag gör det knappt själv, men jag känner mig verkligen halv utan att ha min bästa vän nära. Det handlar ju självklart också om var i livet jag är, men just nu är jag i en sån situation att det verkligen känns hur långt borta hon är. Därför var det också en otroligt lycklig stund, det samtalet jag fick imorse, även om det bara varade en minut och åtta sekunder. Men nu är hon på msn, jag kan inte jobba för jag saknar henne, vi är ju bästa vänner!


MARIELLE, JAG ÄLSKAR DIG!

Och jag grät mig till sömns efter alla dar

Jag kommer nu skriva den mest personliga text som någonsin publicerats på denna blogg, känsliga läsare varnas.
Glöm allt sex, mina killar och mina kärlekskranka stunder, här kommer något som är så personligt att allt det där andra bleknar. Jag brukar inte vara såhär personlig, men det här är något som verkligen blivit viktigt för mig på sista tiden och för att jag ska komma någonvart med det måste jag skriva om det här, annars kommer ingenting att hända!

Men jag börjar med en låt:



Inatt hade jag svårt att sova, och anledningen var att jag låg och grät. Jag låg och grät över hur oförmögen jag är att ta hand om mig själv och mitt liv, hur jag försummar mig själv. Jag har gått upp väldigt mycket i vikt det senaste året (eller, sedan jag flyttade till Fränsta, så det är väl bortåt ett och ett halvt år) och nu märker jag det mer än någonsin. Jag tror inte att jag någonsin varit så stor som jag är nu och det är väldigt jobbigt. Jag känner mig verkligen tjock och det var det som först fick mig att börja gråta inatt.
För knappt tre år sedan, när jag var tillsammans med Jocke, bestämde jag mig (med Jockes hjälp) för att gå ner i vikt, att jag skulle må bättre av det. Sagt och gjort, jag funderade över vad jag åt mer, jag tränade mer (jag hade tränat innan också, men blev nog lite seriösare nu) och det var faktiskt väldigt lätt att motivera sig själv till att gå ner i vikt. Med tiden tog vårt förhållande slut, jag flyttade till en lägenhet tillsammans med min bror, jag cyklade till skolan, till träningar, till stan. Jag hade aldrig massa onödigheter att äta hemma och jag mådde bra, jag fortsatte i samma banor och mådde riktigt bra.
Jag hamnade på en ganska stadig vikt som var mer än 10 kilo mindre än jag vägt innan jag började gå ner, och jag hade förbättrat min kondition avsevärt.
(Vi hade ett konditionstest på gymnasiet, enkelt räknat kan man förklara det med att man hade olika värden där ju högre var desto bättre. Genomsnitt i min dåvarande ålder (gymnasieålder) var ca 36-37 och elitidrottare hade ofta över 60. När jag började ta mer allvarligt på min vikt och min hälsa hade jag nog runt 23, när jag började gymnaiset kanske 18. När jag tog studenten, för ett och ett halvt år sedan, hade jag runt 36-37.)

Bilden nedan är ganska exakt två år gammal, från december när jag gick i trean på gymnasiet, inte var jag väl så tjock där? Det är inte heller en särskilt snygg bild, men jag fick syn på den härom dagen och insåg att det är ganska stor skillnad mot hut jag ser ut nu. (Jag tänkter inte lägga upp en jämförande bild från nu, de som känner mig vet hur jag ser ut.)


Jag var glad och nöjd och mådde bra, men så flyttade jag till Norrland, de första två veckornas innebandyspelande och brännbollslekande dog väldigt snart ut, vi tröttnade, gympasalen upptogs av dansare och judoträningar, gymmet kändes för långt bort och vi orkade inte simma heller (det hände en gång att jag var dit och simmade). Vi ursäktade oss med att vi hade mycket i skolan och inte tid, vi hade en deadline, det var kallt och så vidare. Vi (ja, jag i alla fall, vilka det här inkluderar i övrigt spelar absolut ingen roll) var lata helt enkelt. Visst hände det att vi tog en promenad någon gång i veckan eller så, men de dagliga kakorna det bjöds på på skolan kompenserades verkligen inte.

Alltså, jag började gå upp i vikt igen, och än har jag inte slutat. Jag väger nog mer nu än jag gjorde innan jag började gå ner (jag vet inte, jag har inte vägt mig på evigheter), jag har säkert en kondition nere på sisådär 12 och jag är världens lataste. Jag äter jättemycket och jag rör mig otroligt lite (för närvarande ursäktar jag det med att jag fortfarande har ont i fötterna sen jag stukade dem).

Det här är faktiskt väldigt jobbigt, jag har nu kommit så långt att jag verkligen känner mig obekväm i mig själv, jag blir andfådd av ingenting, jag är lat och orkar inte göra saker, jag får ont i ryggen när jag diskar och jag känner hur min kropp förfaller. Min kropp mår inte bra, det är ett som är säkert.

Men det slutar inte med det som har med min hälsa och fysik att göra, utan det här handlar minst lika mycket om mitt psyke. Jag mår otroligt dåligt över det här, jag vill helst inte träffa för mycket folk (i alla fall inte personer jag inte redan vet att jag känner mig bekväm med) för att jag skäms över hur jag ser ut. Jag mår otroligt dåligt över att jag gått upp så mycket och de absolut jobbigaste stunderna är när jag ska köpa jeans. Jag har försökt köpa jeans i flera månader, men det slutar bara med att jag ger upp för att jag aldrig hittar några som är snygga och nog stora för att jag ska kunna ha dem. Jag orkar sällan med mer än två par på en dag, men det kan ta musten ur en också, det lovar jag!

Vad är då mitt problem? Varför kan jag inte ta tag i det som jag gjorde för 2-3 år sedan? Jag tror faktiskt att det beror på att jag är här hemma, att jag bor hos mina föräldrar. Det gör mig väldigt lat och eftersom det är såpass långt till allt sträcker sig vardagsmotionen aldrig längre än några turer fram och tillbaka på gården (hemma-jobbet ungefär), vilket kan innebära kanske 100 meter enkel väg.
Bodde jag i en stad hade jag antagligen haft lättare för att ta mig iväg till ett gym, ta en promenad med en kompis och cykla till jobbet eller stan eller vänner. Jag skulle inte heller hitta godis i lådor och småäta som jag gör här hemma. Jag skulle förmodligen inte äta lika mycket heller, då jag själv inte inser att jag äter så mycket att jag inte hade lagat mer mat till mig själv än jag gjort förr.
Jag tror alltså inte att det är alls nyttigt för mig att bo här hemma och jobba här hemma, och det får det hela att kännas ännu jobbigare, det känns som det är en så otroligt mycket större ansträngning att ta tag i det hela. Jag vet att det inte är någon ursäkt, jag har ingen ursäkt mer än att jag är svag och har otroligt dålig självdisciplin.

Men jag hoppas att jag, med hjälp av att jag ändå tagit mod till mig och satt ord på mina känslor och spridit ut dem, kanske kan hitta lite styrka, kanske kan hitta lite motivation, kanske kan få lite stöd någonstans ifrån.
För jag vill inte höra ett ord om att jag inte är stor eller att det inte är så viktigt att gå ner i vikt, för det här handlar om min hälsa och att jag vill må psykiskt bra, det gör jag inte när jag känner mig så tjock som jag gör just nu. Därför vill jag att min omgivning ska vara ärlig, hjälp mig istället för stjälp mig, okej?

Busslycka och Stockholmsromantik

Jag älskar Värmlandstrafik, speciellt buss 300 (tidigare 304). Det är så härligt, det finns inga bekvämare bussar, eller någon buss jag hellre åker på. Egentligen är jag inte den som tycker så mycket om att åka buss över huvud taget, men just den här bussen, den får mig att känna en behaglig lycka. Jag vet inte om det är det att det är den enda buss jag någonsin kunnat sova på, den enda jag någonsin pendlat med eller om det är det att det inte spelar någon roll var jag är, slår jag upp ögonen kan jag säga direkt var på vägen bussen är.
Det bästa med att åka buss är att halvsova och när det är soligt. Det är så härligt att åka buss när solen värmer ansiktet, folk som drar för gardinen på bussen har jag absolut ingenting till övers för. Dessa människor skulle jag vilja utrota, de får helt enkelt inte plats i min värld.
Något annat som är underbart med att åka buss är att ha musik i öronen, jag sätter alltid min iPod på shuffle och låter den gå. Idag hade den väldigt god smak och spelade "För sent för Edelweiss", och med den låten och solen i ögonen kunde jag inte tänka mig en lyckligare stund. Det kändes otroligt fint.

Idag ska jag åka till Stockholm, jag sitter just nu på stationen i Karlstad och väntar på tåget.
Jag är en otrolig Stockholmsromantiker, det känns nästan som att ingenting kan ta det ifrån mig, det är som någon slags glorifiering som pågår inne i mitt huvud. Men när jag tänker på böcker som Stockholmsserien av Fogelström och på musik som Peggy Lejonhjärta så hoppar hjärtat till lite.
Jag tänker på Sista Styverns Trappa, jag tänker på Gröna Linjen och jag tänker på Vita Bergs-parken. Jag är en obotlig Stockholmsromantiker, men i själv verket handlar det kanske mest om Söder, om alla fina hus i Vita Bergen, om alla mysiga gator, om alla trevliga krogar och så vidare. Så kanske, kanske är det egentligen en Södermalmsromantiker jag är?
Jag vet inte, men jag vet att jag är väldigt lycklig idag, dels för att jag fått höra fin musik med solen i ansiktet på bussen, men även för att jag ska åka till Stockholm, träffa många fina människor, vara social och ha roligt.

För övrigt snöar det i Karlstad idag, jag upplevde lite samma sak som jag gjorde härom dagen, jag gick in på Mitt i city och när jag handlat lite där och kom ut igen var det vitt på marken, ungefär samma sak som härom dagen när jag gick på lunch utan snö och kom tillbaka med massa snö.

Jag hoppas ni är på lika bra humör idag som jag är!

Min bästa vän, Marielle

När jag ändå håller på med de här dagens-inläggen kan jag lika gärna berätta om dagens lycka (so far):

Marielle är inne på msn! Det är första gången sedan hon åkte, tror jag. Första gången vi skrivit till varandra. Visst facebook och sms i alla ära (för att inte prata om det fina vykortet), men det är så härligt att ha henne och känna att man kan ventilera lite. Det är helt sjukt så jag saknar henne, och det blir ju inte bättre av att jag är här hemma alldeles ensam, och inte träffar folk alls!
Jag saknar att ha henne hemma och gå på ankan med, jag saknar att ha henne hemma och dricka te med, jag saknar att ha henne hemma och promenera med hundarna, jag saknar att ha henne hemma och dricka rödvin, jag saknar att ha henne hemma och kunna ringa när jag vill, jag saknar att ha henne hemma och kunna prata och prata och prata med, jag saknar att ha henne hemma och kunna ventilera mina känslor, jag saknar att ha henne hemma och bara vara med, jag saknar att ha henne hemma helt enkelt.

Marielle är min bästa vän, har jag sagt det? Hon är den finaste jag vet, och det bästa som finns. Hon är min närmsta vän, och den som alltid finns där. Hon är världens sötaste människa och att inte få träffa henne innan mars-april någon gång (som tidigast) tär verkligen på mig. Marielle är reseledare i Thailand, förresten, det är därför hon är borta.
Jag skulle så gärna hälsa på henne, men det är långt, kostar pengar och tar otroligt mycket tid - jag jobbar ju!

Men Marielle, glö mig inte där borta - du vet att jag är kvar här hemma och väntar på dig, och du vet att du är världens bästa & finaste!

Julkänsla

Jag sitter här och peppar för ingenting, lyssnar på härlig musik & får nostalgikänslor över JustD och Wille Crafoord, ibland kan man undra om det är något som är fel på mig?

Men så plötsligt ramlade jag in på något som gav mig otroliga julkänslor, de här två låtarna är så mycket jul att det finns inte, det är de gladaste & roligaste jullåtarna, och båda i samma YouTube-klipp, hur bra kan det bli egentligen?



Ja, inte så mycket bättre än så, va? Och det är galet vad jag vill ha jul nu! Jag är alldeles översvämmad av julkänslor! Låt mig i alla fall få plocka fram adventsljusstaken snart? Imorgon ska vi gå ut och plocka mossa till den i alla fall, det är sannerligen ett steg i rätt riktigt! Adventsljusstaken är den bästa inredningdetalj som finns!

Storstadslängtan

Min längtan efter att bo i en större stad (eller över huvud taget i en stad och inte här mitt i ingenstans) växer sig allt större hela tiden. Tidigare idag, när jag var hemma hos min bror, såg jag folk som gick förbi utanför fönstret och det kändes så fint! Jag älskar att titta på folk, jag älskar att folk faktiskt går förbi utanför fönstret! Jag saknar lägenheten i Karlstad, jag saknar livet i en stad och jag saknar att ha de sociala delar som lätt hänger på då också!

Att bo sådär på bottenvåningen är verkligen min grej, härligt att slippa springa i trappor, härligt med egen ingång och härligt att kunna sitta vid köksbordet och titta på folk!
Att bo i en stad är också min grej, att kunna träffa folk, fika, gå ut, festa eller bara hänga. Att inte behöva planera för att gå på stan eller bara göra någonting skoj. Att inte behöva planera var man ska sova bara för att man ska på fest, att komma hem till sig själv.

Egentligen är väl summan av det här att jag verkligen har längtan efter något eget, något att komma hem till, något att bry sig om. En lägenhet som är min, som jag sköter och som är som jag vill ha den, som jag måste ta ansvar för. Och sen om jag känner för att inte vara där är det ingen som undrar, vad jag gör, när jag kommer hem..

Jag vill så innerligt flytta till en egen lägenhet i en stad, det vore så härligt! Men så länge jag jobbar här hemma (alltså fram till slutet på mars) kommer det inte hända, och vad jag ska göra sen har jag ingen aning om! Men en stad är mitt nästa mål i alla fall! (Ja, om man frågar mig idag!)

Samvetskval

Ibland kan jag tro att jag har världens största samvete, mina samvetskval är oerhört stora och jag får dåligt samvete för allt och ingenting. Jag tänkte dra några saker som jag haft dåligt samvete för idag:

- Att jag inte gick till jobbet förrän efter 9
- Att jag skickat ganska många sms på arbetstid
- Att jag kollat Facebook på arbetstid
- Att jag inte gjort vissa saker på jobbet som jag borde gjort (men faktiskt inte hunnit med än)
- Att jag har så galet många bloggar som jag inte läst
- Att jag försummar min egen blogg
- Att jag inte svarat på några marknadsundersökningar jag fått på mailen
- Att jag inte lyssnat färdigt på alla skivorna i min tävling än.

Det här var i alla fall några exempel, jag skulle nog kunna komma på fler om jag tänkte efter lite mer.
Vad har ni haft dåligt samvete för idag?

Vinter i Värmland

I morse vaknade jag av mig själv vid 9, och kände mig totalt utvilad (okej, jag hade haft klockan på både 6.15 & 7.00 men stängt av) och glad. Jag vaknar otroligt sällan och känner mig utvilad, det är otroligt sällan jag tar mig upp ur sängen direkt och inte tänker "bara fem minuter" och ligger och drar mig jättelänge. Idag känns som en bra dag!

När jag kom upp ur sängen kunde jag inte undgå att se allt det vita utanför fönstret, det är massa snö i i alla fall min del av Värmland. Om jag tyckte det var vitt igår så var det ingenting mot vad det var i morse!




Tyvärr är det ju oftast så att efter snö kommer slask, nu smälter det som bara den och blir slaskigt! Skulle väl tippa på att allt smälter bort under dagen och att det fryset i natt, så blir det ett islandskap imorgon!
Ja, jag har inte riktigt tänkt på att det borde vara vinter snart, tanken har inte slagit mig förrän snön kom igår.. Igår kväll frågade jag mamma "tror du vi kan plocka mossa i helgen?" när pappa hittade min adventsljusstake när vi städade. Pappa ville ställa fram ljusstaken, "det är ju snart advent!".
Ja, snart är det advent, snart är det vinter, snart är det jul. Lika snart är det säkert mars och vår och jag har slutat jobba, vad ska jag göra sen? Vad i hela friden ska hända efter mars? Ja, inte ska jag bestämma det nu, för nu ska jag glädjas åt att det i alla fall är en del snö kvar ute.

Vet ni, i morse var det så mycket snö att det knarrade under fötterna och man kunde kasta snöbollar! Det är vinter det!
För övrigt, förra året kom första snön i Fränsta den 12 oktober, hur är det med den saken iår? Någon som har koll på Fränsta? Har det varit någon snö där än? Eller ska jag vara glad att bo i Värmland iår?

I'm dreamin' of a white christmas

Igår berättade jag ju om mina sångassociationer (kolla ett inlägg ned) och då nämnde jag låten i rubriken.

Imorse när jag gick till jobbet var det vitt av frost på marken, det var kallt och vitt. Jag insåg att det var nästan lika vitt som det var på julafton förra året. De senaste jularna har det inte varit mycket till snö och förra året var det väldigt trist att komma hem från Norrland (där det självklart var massa snö i december) till ett Värmland med bara lite frost som enda vitt inslag i naturen.
Därför sjunger jag "I'm dreamin' of a white christmas" idag och hoppas på förbättring det här året.

Jag tänkte lägga upp en bild från förra julen men insåg att eftersom jag inte har något CS-program på den här datorn kan jag inte ens titta på mina bilder. Därför tar jag en äldre bild (från 26 dec 2006), då var det lite mer snö, men ändock inte någon vit jul.


There are things you need to know about me

Om man ska leva tillsammans med mig kan det vara några saker man bör veta för att undvika att gå mig totalt på nerverna. Eller för att jag inte ska bli arg och irriterad. Det finn också vissa saker man bör veta att man inte ska ge till mig, och sen finns det självklart vissa saker som är bättre än andra. Jag tänkte bjuda på ett urval av grejer som kan vara nyttigt att veta om man vill försöka sig på ett liv med mig.


- Kranar som droppar är en sak, men kranar som droppar för att de inte stängts av ordentligt kan verkligen gå mig på nerverna! Jag hatar att behöva skruva åt duschkranen bara för att den droppar när jag är på toa!

- Jag hatar, verkligen hatar, pelargoner. Det är den värsta blomman som finns! Visst, den är fin, absolut, men ge mig för fan aldrig en pelargon! Har ni någon gång känt hur de luktar? Just det, de luktar skit! De luktar så jag tror jag ska dö, känslan jag känner kan lite liknas vid kontakt med nästa punkt, fast när det gäller pelargoner blir jag inte illamående på samma sätt.

- Använd aldrig, aldrig såpa i mitt hem! Inte i ditt hem om du vill ha dit mig heller, såpa är det enda jag är allergisk mot. Jag vet inte om man egentligen kan kalla det allergisk, men jag mår jättedåligt av lukten, blir yr, matt och illamående. Ibland kan jag få huvudvärk också.

- Öppna förpackningar på rätt sätt, finns det ett ställe att dra upp en förpackning så använd det! Klipp inte sönder halva förpackningen! Öppna i rätt ände, öppna så att det går att återförsluta på bästa sätt igen, för annars hamnar vi vid nästa punkt.

- Stäng förpackningar efter dig! Jag hatar brödpåsar som står öppna och brödet blir torrt, jag hatar ost som blir hård för att den inte packats ordentligt och jag hatar kex som blir mjuka! Återförslut, för guds skull! Det gäller allt från grejer i frysen till müslipåsen!


Saker jag däremot uppskattar mycket:

- Om du vill vara romantisk, göm små gulliga lappar på ställen då jag kommer itta dem när du inte är i min närhet, det är det finaste jag vet. Ett tips är dessutom att citera låttexter.

- Den bästa presenten du kan komma till mig med är en upplevelse, en konsertbiljett, en cd-skiva eller en resa.

- Städa, fixa och dona tillsammans med mig, jag har jättesvårt för att komma mig för att göra sådant, men när jag väl gör det har jag inget emot det. Och med trevligt sällskap är det lättare att komma igång och roligare, så vik inte undan om jag inte vill/orkar. Säg "jo, nu gör vi det här!"

- Var försiktig när du använder mina dyrgripar, så som mina cd-skivor och min gjutjärnsgryta. Jag blir alltid lika nervös när någon annan använder dessa saker, så visa att jag kan lita på att du vårdar dem ömt!

- Köp inte hem massa godis, jag blir slapp och slö av godis, finns det hemma äter jag - det är onödigt. Det räcker med någon gång ibland och då kan man göra det extra mysigt.

- Bibehåll mina ordningar, sorterar jag mina skivor i bokstavsordning så ställ inte Springsteen-skivan bredvid Hello Saferide! Samma sak gäller bland böcker, i lådor, bland kläder eller när det gäller mat.


Nu hoppas jag att ni fått en hint om hur man är mig till lags. Tycker ni att jag är svår? Eller vill ni ha vidare tips? Då ska ni kolla det här:


What would you say?

Alla har nog känt den där känslan, känslan av att vilja ha en kram! Jag skulle jättegärna ha någon att krama just nu, i huset finns ju bara mamma & pappa och man tröttnar lite på att krama dem.. Det finns en låt, jag skulle vilja påstå att det är världens bästa låt, jag känner ofta så. Men det finns många andra låtar som jag kan säga samma sak om, men det är i alla fall en väldigt fin låt.
Tyvärr finns den inte i annat än en kass live-version på YouTube, jag har den inte heller på datorn och hade jag det hade det inte hjälpt, för jag hade inte kunnat göra låten till en film och lägga upp! Men jag önskar att jag i alla fall kunde höra på den. Jag har haft den på hjärnan större delen av dagen och den är så otroligt fin.
Men, den får mig att vilja kramas. Jag vill inte vara ensam. Nivet, "Loneliness is better when you're not alone". Det är så sant som det är sagt och det är också vad låten heter. Vet ni hur fin den är? Vet ni hur fin Annika Norlin, som sjunger den, är?

Och vet ni hur mycket den låten får mig att vilja kramas? Eller, bara att ha lite mysig och varm hud på en kropp bredvid sig, någon att krypa intill eller säga något till. Någon att lägga armen runt eller någon som lägger armen runt mig. Någon som är mjuk och mysig.
Ja, ni förstår nog poängen, ibland har jag bara större behov av att krama någon. Och det är nu.

Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din!

Jag är kär!
Okejokejokej, jag KAN inte låta bli! Fattar ni hur galet snygg den är? Jag tror inte att det finns en chans i världen att jag inte köper
den här datorn inom en väldigt, väldigt snar framtid. Jag kan inte beskriva det bättre än Puddingen själv, så läs det där istället, vettja!















...men jag vet att du är min!

September 2008

En vacker dag för några helger sedan var jag ute en sväng och fotade.

från parken


i trädgården


grannarnas hästhage

Emotionell kris

Jag tror att jag är inne i en emotionell kris, jag suktar efter kärlek och efter närhet. Jag vill ha en man, jag vill känslomässigt involvera mig i någon, jag vill bygga på något med någon. Jag vill vara kär, helt enkelt. Jag vet inte hur man gör för att bli kär och jag har heller ingen att bli kär i, så jag har en ganska lång väg att gå. Men det känns som jag håller på att bryta ihop av ensamhet.
Idag har nog blivit en äldigt känslomässig dag för mig, och jag vet inte om mina känslor just nu grundar sig i mitt samtal med Adrian idag, i att jag såg Jocke på stan idag, i att min extrapappa åker iväg på sitt sabbatshalvår imorgon (kommer dock hem en sväng runt jul) eller om det helt enkelt bara är det att jag sett på Sex & the City-filmen! Det är illa, men den filmen fick mig verkligen att känna djupt, den påverkade mig jättemycket och jag är alldeles förstörd. Jag var nära att börja störtgråta när jag sa hejdå till min extrapappa för en knapp halvtimme sen, jag ville inte gå, jag ville inte säga god natt, jag vill inte att jag inte ska se honom igen förrän till jul. Det känns konstigt. Men, som mamma sa, det är ju inte värre än att jag var i Norrland och bara kom hem nån helg sådär..

I vilket fall, jag känner att jag behöver kärlek, jag behöver en man och jag behöver närhet & ömhet.

Kvällsmys

Min säng är varm, varm och skön men ganska ensam. Datorn i knät värmer lite, men den är inte så mjuk som en kropp. Det vore mysigt med en man här istället. Det är lite ensamt och tråkigt, händerna är kalla, datorn ger tråkiga svar. Människor på msn är dock okej. Musiken är Kent, det är mysigt i alla fall.
Ikväll har jag varit hos Marielle, vi har promenerat runt herrgården med hundarna, druckit te & ätit cheesecake, pratat med Ted och lite annat. Vi har mest bara varit, som vi brukar. Fint och bra!

Det är fint, jag känner ett fint behag, 4 grabbar som skriver på msn, min bästa vän är hemma, sängen är varm och skön. Vad mer kan man begära? Det vore, som sagt, bara att ha någon att krama, då vore kvällen fulländad!

God natt

Min bästa vän

Hello Saferide - My best friend

Min bästa vän kommer hem, min bästa vän ringde mig idag. Hon vet vart hon ska åka vidare och jobba, men måste hem och fixa visum och liknande, det blir uppåt en vecka hon är här hemma, jag är lyckligast i världen! Om ett par dagar får jag träffa henne.
Marielle, jag saknar ju dig, gladare än såhär kunde jag inte bli idag!

Imorgon: tisdagsmys

Det här är verkligen sensationellt, imorgon blir det tisdagsmys så det heter duga! För första gången i mitt liv (utöver julafton och födelsedagar) ska familjen äta frukost tillsammans. Familjen är ju numera jag, mamma & pappa, men det är mer än jag någonsin varit med om tidigare! Jag & Valdemar åt väl tillsammans när vi var små, men aldrig mamma & pappa. För övrigt, på julafton har i alla fall någon blivit hungrig innan och ätit ändå, men det är mysigt som bara den, med grötfrukost! Och på födelsedagar är det frukost i sängen, det är också mysigt, så länge det inte är i min säng!
Alltså, det här är så stort för mig så ni förstår inte. Det finns liksom inte att min familj äter frukost tillsammans, mamma & pappa äter alltid i sängen och jag brukar ju, som jag sa förra veckan, äta en smörgås på väg till jobbet. Men imorgon blir det ändring, och förhoppningsvis blir det bara den första gången och inte även den sista & enda.
Anledningen: jag har galet svårt att komma upp på morgonen nu för tiden, mamma tror att det är lättare om jag äter med dem, så det är ju värt att testa. Man måste ju ha lite fördelar av att bo hemma!

Således: för att jag ska ha orkat upp (och hunnit duscha) till frukosten klockan 7.40 är det strax dags att sova. Någon stans mellan en och två straxar dröjer det tills jag stänger av datorn! (Marielle, jag saknar dig, du är den enda som förstår dig på "straxar!")

Tidigare inlägg Nyare inlägg