Jag har upptäckt att väldigt många associerar mig väldigt mycket till saker som har med sex att göra, folk tror att jag är väldigt kåt av mig, att jag har väldigt mycket sex, att jag har testat väldigt mycket och att jag har haft sex med väldigt många människor. Jag tycker mest att det här är väldigt roligt, det är underhållande att hålla den tron hos folk vid liv, att späda på misstanken, att få folk att sprida vidare det här (nej, så långt kanske det inte går?). I vilket fall tycker jag att det är otroligt roligt att folk ser på mig som en person som har mycket sex. Vad heter det? Att jag har utforskat sexlivet? Att jag är sexuellt bevandrad?
Nu tänker jag varken bekräfta eller dementera det här här & nu, utan istället vill jag fråga er vad ni egentligen tror om mig? Tror ni att det är såhär? Hur många tror ni att jag har haft sex med?
Svara nu ärligt vad ni har för fördomar om mitt sexliv, för visst har ni såna?

På mitt favoritforum, där jag hänger alldeles för sällan nu för tiden (som alla andra medlemmar där), hittade jag den här. Det är en galen lycka. Galet fint, jag vill. Nu ska jag beställa biljetter till Nöjesfabriken i oktober. Men det blir aldrig samma sak längre, det är inte som då. Men nog är det ändå det finaste jag vet!

Jag skrev ett sms till Olof inatt, det löd:
"Jag slogs av en väldigt absurd tanke! Eller självinsikt, kanske man ska kalla det... Jag kom på att jag alltid, sen jag var tillsammans med Jocke, har försökt återskapa känslan av att vara med honom med alla killar jag träffat. Jag vill ligga på samma sätt som vi alltid gjorde, men jag har aldrig insett att det har med honom att göra. Det har bara aldrig blivit samma sak, inte lika mysigt! Jag har trott att jag bara gillar att ligga så helt enkelt, men antagligen var det bara min & Jockes grej. Det kommer aldrig kunna bli samma sak med någon annan! Vilken hemsk insikt!"

Detta var en reaktion på en tanke jag hade, en tanke jag skrev ner i en liten bok jag har liggandes bredvid sängen, där jag ibland skriver ner olika tankar. Det där är väl egentligen en sammanfattning av allt jag skrev, men det blir mer emotionellt när man skriver det för hand och inte ska begränsa sig i ett (fyra) sms, så jag tar det också!


17/9 -08 01.20
Minnen fungerar konstigt, när de fortfarande är färska kan man fortfarande känna och leva sig in i minnena. Man ka n återskapa känslan man hade och nästan uppleva igen.
Men när ett minne börjar få några år på nacken är det en annan sak, då minna man mer som en utomstående observatör. Jag kom att tänka på tiden med Jocke & när jag tänker tillbaka och minns kan jag inte längre känna något. Jag bara ser framför mig; hur vi låg i soffan, alltid på samma sätt; hur vi alltid vände oss från varandra när vi skulle sova eller hur hemma jag var i hans kök. Vårt kök.
När jag tänker tillbaka har jag faktiskt till och med lite svårt att referera det till "när jag bodde med Jocke", det är hellre "när jag var tillsammans med Jocke". Varför vet jag inte, men det känns så avlägset, att jag skulle bott med honom, delat lägenhet med honom.
Ändå är det fina minnen jag har och det är lite trist att inte kunna känna hur det var utan mer minnas det som om jag var någon som råkade komma in genom dörren och fick syn på oss och vände i princip i samma stund, som för att inte störa.
Det kanske är det det är? Att jag inte vill störa mina minnen?

Ändå, ändå om jag vaknade med honom bredvid mig, med hans arm runt mig, med hans hand på mitt bröst (så som jag efter Jocke försökt få så många killar att ligga), känns det som att det skulle vara världens mest naturliga sak. Det skulle vara den mest naturliga känslan i världen, som om jag aldrig gjort annat.
Som om det fortfarande var vi.
Ändå kan jag inte säga att jag saknar det och jag saknar inte honom. Men det är fina minnen.

Jag ringde Marielle, glad att fortfarande ha möjlighet att kunna höra hennes röst. Hon ska ringa mig innanhon går på flyget imorgon, vetskapen gör mig lycklig. Jag vill klamra mig fast i det lilla som jag har kvar av henne här. Än så länge kan jag i alla fall höra hennes röst, snart får jag ta till mailen när jag saknar henne.

My girl, my love, my heart! ♥

Jag kom precis hem från Marielle. Min älskade, älskade bästa vän, MIN Marielle! Vi sa hejdå, utan tårar och inte särskilt långdraget. Men båda låtsas som att vi kommer ses igen imorgon. Det känns inte som det är minst ett halvår tills vi ses nästa gång, som att det lika gärna skulle kunna vara två år tills vi ses igen. Men så är det, faktiskt. Det är hemskt, men sant. Jag kommer dö i vinter, vem ska lysa upp vintermörkret här i Värmland? Vad ska jag göra om dagarna? Helgerna? Jobbet och familjen kommer vara det enda jag har, när jag inte åker bort, till Karlstad eller hälsar på någon någon annan stans. Det kommer bli tomt och ensamt, jag kommer inte kunna ringa så fort det hänt något, jag kommer inte kunna berätta om varje känsla jag känner! Det känns hemskt.

Jag är kanske lite blödig och bladig ändå, men Marielle är bäst och hon åker från mig. Jag undrar när tårarna kommer, när jag inser att vi inte kommer ses imorgon eller i helgen!
Marielle, kom ihåg att du är världens bästa vän & jag finns alltid kvar här och väntar på dig!

Jag har haft världens bästa helg, med världens finaste människor. Världens finaste människor har kommit hem till mig och det gör mig otroligt lycklig att veta att de faktiskt gärna kommer tillbaka, trots att jag bor 100 mil ut i skogen!
Vi var 9 pers (plus Marielle på lördagen) som spenderade helgen här i de Värmländska skogarna och det var riktigt nice. Alla var superglada, Benjamin var fullast, sangrian var supergod, pajerna blev jättelyckade och allt var så bra det bara kunde bli.

Nu ska jag snart ner till Karlstad igen, men snart kommer mitt liv gå lite mer på rutin, då kan jag skriva mer här. Just nu är det bara en enda röra. Marielle åker nästa onsdag och tills dess kanske saker blir lite som de blir, men därefter kommer jag vara hemma och jobba och sådär, då har jag tid att sakna den här fina helgen, då har jag tid att skriva här.

Men i alla fall, TACK!

Jag har nog ALDRIG haft sån beslutsångest som jag har nu. Jag är förvisso beslutsångesten personifierad, men jag har aldrig stått inför ett så avgörande beslut som jag gör just nu. Jag måste bestämma mig, och jag måste göra det inom det närmsta dygnet. Helst skulle jag gjort det igår, så slapp jag den här ångesten nu.
Det här kan påverka hela mitt liv, det här är verkligen avgörande. Jag har så många olika idéer på planer att jag vänder ut och in på mig själv! Just nu måste jag bestämma mig för om jag ska ta jobbet jag blivit erbjuden eller inte. Jag måste fundera på om jag orkar bo hemma, om jag klarar av jobbet & engelskan, om jag vill ha det här jobbet. Eller, jag vet att jag vill ha jobbet, jobbet är jag jättetaggad på, det är mest alternativen som ställer till det, Oslo är riktigt lockande, bra mycket mer än att bo hemma!
Men fan, jag kände idag, när jag gick i det superfina vädret i Karlstad och kände kaffelukten att "det här är min stad", jag känner det ibland när jag är i Karlstad. Jag gillar verkligen Karlstad, så egentligen skadar det ju inte att vara hemma. Mer än att det ändå är över 7 mil till Karlstad, det är ju inte riktigt samma sak. Inte som att jag bor i Karlstad och pendlar.
Usch vad det här är svårt, men imorgon kommer klara besked, det lovar jag!

Igår hade jag sjukt svårt att sova, jag läste, släckte lampan och skulle sova, funkade inte, läste lite till, försökte igen, gick upp på toa, läste lite, försökte sova, gick upp och åt lite, försökte sova, löste korsord, försökte sova, läste mer, somnade... till slut!
Klockan var över 4 när jag äntligen lyckades somna. Det var hemskt jobbigt och imorse råkade jag sova lite för länge, men ingen fara på taket. Har inte varit sådär galet trött idag heller.

När man väl är där i sömnsvårigheterna är det så hemskt svårt att ta sig ur dem, vissa typer av tankar går liksom inte att somna ifrån. Och har man väl börjat tänka på dem är det svårt att sluta. Det är ungefär som att försöka låta bli att tänka på en katt, hur går det? Kan du låta bli att tänka på en katt just nu? Ni fattar grejen!
Inatt var det jobbigt, gårdagens ångest framkallade gamla, undangömda känslor. En stor saknad, som ett hål någonstans (eller hela vägen) mellan (eller i båda delarna) magen och hjärtat. En tomhet som jag aldrig kommer kunna fylla, som ingen någonsin kommer kunna fylla. Det är jobbigt.
Fast det finns en människa som jag tror skulle kunna hjälpa mig lite på vägen, som skulle kunna få mig att glömma det här tomrummet. Jag tror faktiskt det, men i så fall är det en väldigt lång väg dit.
Är det värt ett försök?

Okej, jag hävdade för bara några dagar sedan att jag inte har någon ångest. Men nu har den i alla fall börjat krypa fram. Ångesten har infunnit sig i min kropp och anledningen till detta är att jag igår insåg att jag inte har en enda plan för resten av mitt liv, jag vet inte vad jag ska göra en enda dag, någonsin, efter första helgen i september. Fram tills dess är det fullspäckat schema, men sen tvärvänder det och... HELT TOMT! Det liksom ekar i allt som finns.

Min ångest handlar om det, den handlar om att jag är hemma på Torfolk och att jag inte vet när jag kommer härifrån nästa gång. Det handlar om att min kropp skriker efter eget boende, jag vill ha en egen lägenhet, alldeles egen, helt själv. Jag vet inte varför, men helt plötsligt har jag utvecklat ett stort behov. Men jag kan ju inte skaffa en lägenhet i en random stad utan att ha något att göra! Nej, det funkar minsann inte! Alltså, vart ska jag ta vägen? Vad ska jag göra?
Förslag mottages tacksamt!

Förresten får jag också lite ångest över allt detta regnande. Jag är trött på det, jag vill ha fint väder, då kanske jag kunde vara lite gladare? Eller bara slut på sommaren? Lite vinter vore trevligt, eller? Jag kanske bara är förvirrad?

Jag får så galet dåligt samvete av att göra folk besvikna, ändra planer, komma för sent och liknande grejer. Jag har precis skrivit ett brev till Mr Mutesasira, rektorn på skolan i Uganda, för att berätta att jag och Julia inte kommer i höst. Det känns jättejobbigt att behöva skriva så, jag får så dåligt samvete. Särskilt med tanke på att jag igår fick ett sms från en tjej som varit volontär där tidigare och som nu är nere och hälsar på, hon skrev att de höll på att försöka fixa boende åt oss, undrade om vi kunde dela rum och vilket datum vi kommer. Det känns jobbigt.
Och saken blir ju inte ett dugg bättre av att jag inte ens vet vad jag ska göra istället för att åka till Uganda!

Något annat som jag tycker är jobbigt är att bli sen, eller när andra kommer senare än utsatt tid. Igår skulle jag vara hos Helle vid 19, men pappa ville att jag skulle vänta på att Lars kom med bilen och skjutsa honom på vägen istället för att låna Kolbjörns bil. Det innebar att jag blev sisådär 20-25 minuter sen, ingen fara på taket och knappast någon som brydde sig alls, men jag gillar det inte! I just den situationen hade jag inte heller brytt mig om det var någon annan som kom sent så, men det känns ändå dumt.

Ibland undrar jag om mitt samvete kanske är lite för stort?

Jag saknar Norrland, jag vill att sommarnatten ska vara ljus, men här är det kolsvart ute på nätterna. För mig har den svenska sommaren inte mörka nätter, och även om jag vet att det är riktigt mörkt hela vintern i Norrland känns det värt det för att få en ljusare sommar. När jag gick hem inatt var det riktigt mörkt ute och det värsta var nästan att jag inte kunde se om det var några grodor någonstans. Min grodfobi är hemsk på sommarkvällarna & jag ser dem nästan varje kväll. Inatt såg jag två, trots mörkret, och jag vill inte tänka på hur många jag kan ha missat just för att det var så mörkt.

Men, missförstå mig inte, jag är inte mörkrädd, inte ett dugg faktiskt. Jag är mest rädd för grodorna, och så känns det bara fel när det är så mörkt på sommaren.

Det kommer nog bli svårt i Uganda, där är det ju jämnljust/-mörkt året om, solens tider är konstanta på ekvatorn och det blir nattsvart på 5 minuter - hur ska jag kunna vänja mig vid det? Jag som inte ens vill att det ska vara mörkt klockan två på natten?

Idag är det helt sjukt, hela tiden saker som påminner om folk & saker. T.ex. Kungers på radion (Tommy), Hellsongs på radion (Per), Curly Sue med Takida (VK). Det var ju bara musik, men ändå. Det är mycket annat också, jag har tänkt på typ halva klassen idag, känns det som. Saknad, var ordet.

Jag fattar inte när jag blev så sentimental, jag har aldrig varit de typen, jag är inte den som är sån här. Bah, jag måste skärpa mig, eller ta en tripp till Norrland, eller möjligtvis Stockholm.

Gårdagens bröllop var det vackraste jag varit med om i hela mitt liv. Jag blev nästan inspirerad och vill gifta mig själv. De var superfina, platsen var underbar och allt var jättebra. Uppe på fjället och superfint väder, lyckat värre.
Festen var skoj, mycket alkohol och trevligt folk. Hur bra som helst.

Jag har pratat med Julia i telefon idag. Jag tror inte jag hört hennes röst sen vi skildes åt samma dag som skolan slutade. Det var lite vemodigt och hon sa att jag pratar mer värmländska. Men roligt att höra hennes röst.
Och roligast av allt är att Julia ska följa med mig till Uganda!

Jag saknar folk hela tiden, jag har så många att sakna och det är tomt. Jag borde bli bättre på att ringa folk, det är så glädjande när man väl kommit sig för.
Puss