Helgen med alla från Ålsta och dagarna efter som gett mig lite distans till lyckan har väckt en stor saknad inom mig. Jag saknar tiden på Ålsta. Människorna, javisst, men dem kan man träffa. Det är inte samma sak, vi kommer aldrig bo tillsammans mer, vi kommer aldrig göra massa roliga aktiviteter på äventyrsparken.
Det kommer aldrig bli samma sak, jag kommer aldrig vakna i mitt rum av att Pillan skriver sms och frågar om vi ska äta frukost tillsammans och jag masar mig upp till övre Nygård med en ost och ett bröd under armen.
Jag kommer aldrig mer hänga på bj-balkongen och mysa, njuta av livet och umgås med alla som sitter där och röker. Vi kommer inte släcka ner datasalen för att kunna överraska Jäger med en tårta på hans födelsedag.
Jag kommer aldrig mer vara arg på de fula sofforna som inte alls är särskilt bekväma, men som jag ändå älskar. Jag kommer aldrig mer gå till Bykrogen för bakispizza, vi kommer aldrig mer ha maskerad i ateljen.
Jag kommer aldrig mer leka kurragömma i källaren på Västgård och gömma mig under ett bord med Magnus i en timme.
Jag kommer aldrig mer hoppa i Pers säng med Elin och Angelica, jag kommer aldrig mer hänga uppe i datasalen till klockan 5 på torsdagsnätterna.
Jag kommer aldrig mer tycka att skämtet om att duscha tillsammans med Thomas är lika roligt. Jag kommer aldrig mer sno hamburgare mitt i natten med Julia. Jag kommer aldrig mer bo på Ålsta med alla fina vänner.

Och detta väcker en otrolig saknad! Jag har tittat lite på årets bildjournalisters blogg, och jag ser allt som jag saknar: sofforna, utsikten från datasalen, balkongen, Fränsta, den rosa delen av Nygård, äventyrsparken, Håkki, Skolhuset, Ljungaverk, Jäger, iMacarna och allt det där andra som bara är Ålsta för mig. Allt som jag skulle vilja stanna kvar vid resten av livet. Jag vill vara kvar på Ålsta, med MINA fina Ålsta-vänner!