Jag får så galet dåligt samvete av att göra folk besvikna, ändra planer, komma för sent och liknande grejer. Jag har precis skrivit ett brev till Mr Mutesasira, rektorn på skolan i Uganda, för att berätta att jag och Julia inte kommer i höst. Det känns jättejobbigt att behöva skriva så, jag får så dåligt samvete. Särskilt med tanke på att jag igår fick ett sms från en tjej som varit volontär där tidigare och som nu är nere och hälsar på, hon skrev att de höll på att försöka fixa boende åt oss, undrade om vi kunde dela rum och vilket datum vi kommer. Det känns jobbigt.
Och saken blir ju inte ett dugg bättre av att jag inte ens vet vad jag ska göra istället för att åka till Uganda!

Något annat som jag tycker är jobbigt är att bli sen, eller när andra kommer senare än utsatt tid. Igår skulle jag vara hos Helle vid 19, men pappa ville att jag skulle vänta på att Lars kom med bilen och skjutsa honom på vägen istället för att låna Kolbjörns bil. Det innebar att jag blev sisådär 20-25 minuter sen, ingen fara på taket och knappast någon som brydde sig alls, men jag gillar det inte! I just den situationen hade jag inte heller brytt mig om det var någon annan som kom sent så, men det känns ändå dumt.

Ibland undrar jag om mitt samvete kanske är lite för stort?