Jag har väldigt svårt för den moderata synen på många saker i vårt samhälle och en del grejer reagerar man mer på än andra.

Marielle har precis flyttat till en ny lägenhet, där har de gjort en reducering på hyran och lagt på en avgift för när man använder tvättstugan. Det kostar 9 kr per tvätt om man vill tvätta i tvättstugan. Detta är, självklart, för att man ska betala för hur mycket man själv tvättar och inte betala för mycket eller för lite i förhållande till sitt eget tvättande. Men detta tycker jag är helt sjukt. Det här visar verkligen hur samhället sakta men säkert utvecklas mer och mer dit moderaterna vill, här är det ingen solidaritet minsann!
Jag tycker att det här är sjukt, jag är verkligen inte någon som tvättar väldigt mycket i jämförelse med andra, så jag är inte den som tjänar på det om alla betalar lika mycket, men jag betalar hellre en avgift på hyran som är där varje månad och som jag har full koll på, så jag vet att jag betalar lika mycket varje månad. Sådana här saker leder ju bara till att fler skaffar egen tvättmaskin, vilket är kasst för miljön, dels eftersom det produceras bra mycket fler maskiner, men även därför att det är ganska uppenbart att man tvättar fler tvättar om man har en egen tvättmaskin. Man tvättar mer och oftare och säkert inte heller lika mycket i varje maskin.
Dessutom är det ännu ett steg från det gemensamma ägandet, ännu ett steg från att hjälpas åt och att ta bort en sådan här avgift är lite som att ta bort en viss skatt, fast på en helt annan nivå. Det är sjukt.

Sen är det ju självklart att det som hänt i regeringen den senaste veckan har väckt reaktioner. Jag orkar inte diskutera Schenström-grejen nåt särskilt, det har andra gjort fullt tillräckligt. Men jag måste säga att det här med hennes efterträdare är riktigt hemskt. Det är läskigt att folk kan göra som hon och bara ursäkta sig och säga att "det var dumt" och samtidigt inte kunna kommentera det alls. Hon kan inte berätta om de gjort något mer än de byggen som redan blivit avslöjande för "hon och hennes man måste kolla över det".  Hon vet inte om hon köpt svarta tjänster och det känns som något man borde ha koll på. Jag kan ju lova att jag skulle veta om jag hade anlitat svart arbetskraft och jag tror att de flesta har rätt bra koll på sådana saker. Det känns som att hon säger som hon gör bara för att hon inte vill berätta om allt hon köpt svart men samtidigt inte ska bli anklagad för att ha ljugit om det kommer fram något mer. Hon vill inte erkänna mer än hon måste, helt enkelt.
Eller så har hon helt enkelt alldeles för mycket pengar och bryr sig inte alls vart de tar vägen, men om det vore så borde hon väl kunna betala skatt?
Jag börjar bli ganska trött på allt fuffens som försiggår, varför kan folk inte bara vara solidariska och måna om alla andra på samma sätt som man månar om sina nära?

Hela tiden hör jag folk som klagar och jag börjar faktiskt bli riktigt trött på det. De har nyss gjort om hela bussnätet i Karlstad & alla bara klagar på att de har slösat så mycket pengar, det är ju ändå ingen skillnad och det är inget som är bättre. Men visst är det bättre, det är kanske inga radikala förändringar, men det är nytt & fräscht, det är enkelt och smidigt och mer praktiskt än tidigare. Ge det bara lite tid. Och att det kostade så hemskt mycket pengar.. Ja, visst kostade det pengar, men jag ser hellre att pengarna går till sånt än att de går till att reparera vandaliserade busskurer. Jag är sjukt trött på att se hur respektlösa folk i Karlstad är, hur allt bara slås sönder. Men samtidigt är jag glad att trots alla kostnader för att återställa allt som förstörs finns det fortfarande pengar att fräscha upp busssystemet.
Nyss, när jag åkte buss hem från Marielle, var det en kille som satt och rökte på bussen. Visst kan det vara irriterande & visst är det hemskt oförskämt, men jag orkade inte bry mig. Däremot satt det tre tanter lite längre fram som blev extremt upprörda. Grejen var bara den att de inte visade någonting förrän killen gått av bussen. Busschauffören hade inte märkt något och tanterna började klaga på honom och säga att det inte är någon som bryr sig när ungdomar gör fel, men äldre människor minsann, dem kan man klaga på! Visst är det hemskt att han rökte på bussen, men varför kunde inte tanterna som irriterade sig så fruktansvärt säga till honom? Eller be busschauffören göra det? Det hjälper liksom inte att klaga i efterhand.

"Det är synd att inte klaga", ord som jag hört så länge jag kan minnas. De brukar alltid yttras ganska ironiskt och när jag tänker på det är det absolut tvärt om. Det är synd att klaga! Att klaga är inte meningsfullt, i alla fall inte så länge man inte gör något åt saken. Man måste klaga till rätt person och man måste även slänga in något som kan vara en lösning, eller i alla fall något lite konstuktivt. Man kan inte bara säga "det där är skit" och inte utveckla det. Det är meningslöst, för gör man så kommer det aldrig, aldrig, förbättras!

-


Idag var jag på hockey, det var riktigt roligt & Färjestad vann över Luleå med 5-3. Självklart var det bra stämning och det gjorde även mig glad, och självklart klagar inte folk när man vinner.
Färjestad hade jubileumströjor på sig, de var grymt snygga. Gröna & helt utan reklam. Jag måste säga att det var sjukt snyggt att se matchkläder utan minsta reklam, det är synd att de inte alltid kan ha dem.


-


För övrigt har jag ganska många tankar att dela med mig av, men mitt bloggande ligger på lågvarv nu för tiden & jag behöver sova.
Ikväll har jag träffat Marielle & det var jättemysigt. Jag saknar henne när jag är i Norrland. Hon & Magnus har precis flyttat & den lägenheten har potential, minsann. Jag förväntar mig att de ska ha det supersnyggt där när jag kommer hem till jul!

Imorgon är det 'back to Fränsta' och min buss går klockan 8. Så nu är det minsann dags att sova gånger 1000!

Idag har vi haft rovdjursdebatt i skolan och den bästa lösningen på problemet jag kan komma på är att utrota alla jägare. Jag blev knäpp på debatten & sjukt upprörd.
Jag kan med säkerhet säga att i alla fall 10 av 11 av de som satt i panelen var jägare, så ni kan nog gissa vart den här debatten hamnade. Alltså, de flesta var rörande överens om att det finns för mycket varg osv här i trakterna, alla var överens om att de borde skjutas och alla var förbannat hatiska och mordlystna, alla ville döda alla rovdjur som finns, ungefär. Själv hade jag hellre utrotat jägarna, och mer än så orkar jag faktiskt inte säga. Jag är rätt upprörd trots att jag egentligen varken är särskilt insatt eller intresserad.

Förra veckan skrev min mor en kommentar i min blogg:
"Om det händer så mycket att du inte hinner sitta så ofta och länge vid datorn är det helt OK. Men om du slutar fundera och tänka känns det inte alls lika bra. Vad tänker du runt fotograferingen? Arrangerade bilder kontra ögonblick i verkligheten? Är kameran ärlig eller kan man ljuga hur mycket som helst? Är det sant att en bild säger mer än tusen ord???"
och här kommer ett officiellt svar, på det, på mitt liv och på lite annat som händer.

Jag vet inte om jag slutat tänka och fundera, men det är inte alls lika mycket som förut. Jag blir sällan lika djup och allvarlig i mina tankegångar och jag är sällan lika åsiktsfull och kritisk som jag brukat vara. Men visst tycker och tänker jag. Jag står självklart fast vid mina åsikter, men jag utvecklar dem inte så mycket. Jag har inte samma behov av att skriva ner tankar, funderingar, värderingar och att diskutera med mig själv. Men samtidigt tänker jag massor, samtidigt har jag massa åsikter, värderingar och tankar runt allt möjligt.
Imorgon ska jag och fyra andra i min klass ta vårt pick och pack och fara till Stockholm. Imorgon öppnar riksdagen för iår och då anordnas en stor demonstration, vi ska delvis delta och delvis bevaka - fota, intervjua, skriva.. Det ska bli intressant och roligt och vi är ganska taggade alla fem. Vi åker efter frukost och är nog tillbaka någon gång imorgon natt, framåt sent skulle jag tro.
I övrigt tar jag upp mitt teaterintresse genom att jag bestämt mig för att ha som projektarbete att följa en teaterförening och någon uppsättning de gör. Jag har hittat en förening i Ånge, bara ett par mil härifrån, och enligt deras hemsida ska de göra någonting i vinter, roligt! Jag ska ringa imorgon och kolla om de är intresserade av att bli fotade.
Det har, självklart, varit mycket med bilder & fotande här och det är väldigt kul. Jag lär mig hela tiden nya saker, nya saker med kameran, i studion, i photoshop och så vidare. Det är roligt och jag är glad och tycker att det är häftigt att man kan göra så otroligt mycket. Som svar till dig, mamma, kan jag säga som så att jag tycker att det är otroligt häftigt hur mycket man kan fixa i datorn även om jag sällan vill manipulera bilder till något annat än vad de egentligen är. Jag tycker att verkligheten är häftig, men ofta är det svårt att fånga den på bild, ofta är det svårt att fånga känslan och det är enklare att få det som man vill ha det när man tar mer arrangerade bilder. Studio är hur kul som helst, det blir snyggt och bra och jag gillar att kunna laborera mycket. Men samtidigt är det mycket häftigare när man lyckas fånga något ur verkligheten och får en grym bild på det. När man fångar ett ögonblick och ögonblicket liksom lever kvar i bilden. Men som sagt, det är sällan man lyckas. Man kan ljuga mycket, om man vill. Man kan alltid vinkla en bild, man kan alltid beskära bort eller lägga till, man kan alltid fixa otroligt mycket - man kan ljuga hur mycket som helst, men man behöver inte. Jag tycker att det är mycket mer intressant att fånga det riktiga, att beskriva och betrakta.
Om en bild säger mer än tusen ord? Jag vet inte, jag tror inte man kan jämföra ord och bild. Jag tycker att ord och bild är två vitt skilda saker, de passar bra ihop men ingen av dem kan ersätta den andra. Som du (och de flesta andra också) vet är jag intresserad av både bild och ord, även om jag är här för fotandets skull. Jag tycker att det är spännande att se hur en bild kan växa, hur en bild kan återge och hur man kan göra som man vill med en bild, och jag tycker att text är otroligt intressant. Jag tycker även att det är stort att sammanfoga dessa två och mixa och matcha, men jag vill inte sätta dem mot varandra, jag vill inte jämföra dem och jag vill absolut inte säga att det ena är bättre än det andra.

Tack för mig, och mamma jag hoppas att jag dämpat din oro om mina tankar.

Jag har precis läst "Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad", ett urval av Linda Skugges samlade krönikor mellan 1998 och 2001. När jag började läsa hennes krönikor trodde jag att jag skulle hålla med henne väldigt mycket, men ju mer jag läste desto mer tyckte jag att hon har väldigt konstiga åsikter när det gäller en hel del saker. Jag kan kanske förstå varför hon tycker som hon gör ofta, men hon är så hemskt olik mig och så hemskt långt från min värld att jag har svårt att hålla med henne och jag tror inte att jag sympatiserar med mer än kanske var 10e krönika eller så. Jag tänker inte gå in på vad jag inte håller med henne om och vad av det hon skriver som jag tycker är helt knäppt, men däremot tänker jag uppmärksamma en krönika som jag faktiskt tyckte var otroligt bra, förmodligen den enda som jag tyckte var riktigt bra också.

-

"Sluta pilla er på snoppen, killar!

Nu har jag fått nog! Man ser det överallt. På banken, i Konsumkön, på tunnelbanan. Jag vill inte se en enda gubbe till som helt öppet pillar sig på snoppen på offentlig plats. (...)
Jag har en teori som går ut på att man omedvetet uppfostrar killar till blottare och våldtäktsmän genom denna ständiga hype av deras snorre.
En liten pojke får dra i snoppen hur mycket han vill i simhallen eller på badstranden utan att föräldrarna säger till. Ingen tittar snett, det är bara gulligt. Medan en flicka som pillar i muttan åthutas. Hennes kön skuldbeläggs och det har inte ens något namn och hon vet inte ens hur det ser ut etcetera, ja ni kan den historien.
Så har vi sexundervisningen i skolan där killarna får lära om lust och sköna saker som stånd och utlösning. Medan tjejerna får lära sig att de måste skydda sig för annars blir de med barn. Killarna är stolta över sitt kön, tjejerna har inget.
Killarna slutar inte pilla på sina snorrar, det är ingen barngrej, det verkar höra ihop med hela deras identitet. (...) De skrevar framför oss på tunnelbanan. De tror att de är oövervinnerliga och Makten är inte fjärrkontrollen utan snoppen. Och om en kille sedan har något fel i skallen tror jag att han kan blanda ihop vissa saker och tro att han kan göra vad han vill med en tjej.
Bengt Ohlsson skrev i en DN-På-stan-krönika att om killar hade mens så skulle de byta tampong helt öppet och ogenerat i busskön. Tjejer smusslar med tamponger trots att de haft mens i 20 år. Killar onanerar i grupp, tjejer erkänner inte ens att de onanerar. Man ser dagligen gubbar som snyter sig ute på stan, helt ohämmat, genom att täppa till ena näsborren med fingret och fräsa så att snoret hamnar i en loska på marken. Tjejer går helst in på toa för att snyta sig. Killar sitter i timmar på toa i sin egen bajslukt, tjejer skäms över att de över huvud taget måste gå på toa.
Tjejer måste sluta skämmas.
Naturligtvis ska man inte börja uppfostra killar så de börjar skämmas för sitt kön. Däremot ska tjejer uppfostras till att bli lika stolta och säkra som killar. Så de är på samma våglängd. Tjejer utgår från att de är svagare än killar och det är en del av problemet. Tjejer, tänk efter, hur många killar i er bekantskapskrets skulle ni lätt kunna slå ner? Alla killar är inte kralliga utan de flesta är förvånansvärt taniga, som små spenar med fågelben. Utgå istället från att ni kan försvara er och ta aldrig själva på er skulden för något som en psykopatkille gör med er.
Det pågår ett krig! Några exempel: Rissne, Umeå, Göteborg (där tjejen våldtogs och slängdes i en å och blev uppsliten igen för att våldtas på nytt). Ska en tjej inte kunna stå vid en bankomat för att ta ut pengar 21.30?
(...)
En av rissnekillarna, 15, säger i förhör (citat ut Aftonbladet): 'X gav henne två hårda örfilar och skrek: Vakna din hora! Samtidigt knullade han henne.'
En kille tog hennes skor för att han ville ge dem till sin moster (!).
Hon sa aldrig nej, killen säger att hon borde sagt något om hon inte ville. När han får frågan hur detta skulle kunna ske, då hon var, som han konstaterat tidigare, helt borta, har han inget svar. Tjejen var full, borde det inte varit tvärtom? Att killarna var så fulla att de inte visste vad de gjorde och därmed gjorde detta oförlåtliga övergrepp?
Det är helt klart något fel på killar, särskilt dem mellan 113 och 20 år.
Vad är det som har hänt egentligen? Och det är inte bara i Sverige.
I marsnumret av Face säger 16-åriga Will McLachlan: 'Girl Power is bollocks. Now, if you go for a woman who's affected by this Girl Power thing, they're like, No, I'm not going to let you pinch my arse. Women: know your place!'
Och på frågan vad han skulle göra om han var premiärminister för en dag svarar Own, 15: 'I'd force all women to be prostitutes'.

-

Jag håller med Linda, tjejer måste sluta skämmas!
Vet ni, till exempel, att man gjort en undersökning på svenska förlossningsavdelningar där man filmat barnens första möte med omvärlden. Detta har gjorts på ett stort antal olika platser och med ett stort antal olika läkare och när man sedan tittat på filmerna har det visat sig att om barnet är en flicka så lägger man henne på mammans mage så fort som möjligt, medan en pojke lyfts upp och visas upp en liten sväng först. Man frågade barnmorskorna (?) om de gjorde någon skillnad på om det var en flicka eller pojke, men det tyckte de inte att de gjorde och när de sedan fick se filmen blev de helt chockade, detta är alltså något helt omedvetet.
Alltså gör vi skillnad på små barn, beroende på deras skön, helt omedvetet, redan från födseln. Om det sen fortsätter att vara medvetet eller inte spelar inte så stor roll, grejen är den att man gör skillnad.

Jag har funderat en del på det där och många tankar har slagit mig. En god vän berättade om hur killarna i hans klass brukade onanera i omklädningsrummet innan/efter gymnastiklektionerna. De bara satt där och pratade och onanerade samtidigt och när han berättade det blev jag helt chockad, jag hade aldrig hört talas om något liknande och kunde inte förstå hur man kunde göra så. Jag minns när jag själv gick i högstadiet och en kille roade sig med att fråga oss tjejer om vi någonsin hade onanerat, det var otroligt pinsamt att svara på det, de flesta sa nog nej, eller att de bara testat nån gång, men jag är helt övertygad om att nästan alla tjejer hade onanerat ganska många gånger. En tjej vågade berätta att hon onanerade och det tyckte killarna var jättehäftigt, medan vi andra tjejer mest skämdes över att det skulle pratas öppet om tjejers onani. Tanken på om killarna onanerade eller inte slog mig aldrig, det spelade väl inte mig någon roll och förresten var det väl nästan en självklarhet att alla killar onanerar? Ja, det klart killar onanerar, varför skulle de inte? Och visst, varför skulle inte tjejer onanera, det är väl samma sak?
Det handlar liksom inte om att onanera eller inte onanera, det handlar om att erkänna att man onerar eller att inte erkänna och det handlar om skillnaden mellan tjejer och killar.
Nej, killar pratar inte så mycket om onani heller, inte så jag hör i alla fall, jag har ingen aning om när någon kille jag känner senast onanerade, och det är inte det att jag vill veta det heller, men det känns ändå som att det är en så mycket mindre sak för killar att onanera. Det är mycket mer naturligt på något sätt.

Jag vet egentligen inte riktigt vart jag vill komma med det här, men det handlar om att synen på sexualiteten är så otroligt olika beroende på vårt kön. För jag har då aldrig hört talas om några tjejer som onanerat i grupp och jag har aldrig hört en tjej säga att om hon blev premiärminister för en dag skulle hon vilja att alla killar blev prostituerade.

Jag åkte bil ner till Karlstad idag och valde bland mina föräldrars skivor för att ha något att lyssna på i bilen, jag funderade en stund på Norah Jones eller Laleh, men till slut fastnade jag för Blå Tåget. Blå Tåget har jag vuxit upp med och deras texter finns etsade i mitt huvud, därför blev jag lite förvånad när jag inte var så sugen på att sjunga med till de välbekanta låtarna i bilen. Jag skruvade upp volymen och lät musiken liksom tränga sig på mig. Trots att jag inte kände för låtarna som jag brukar utan min musikhjärna snarare har blivit bortrövad av Byz, Basshunter & Kobojsarna (svårundvikligt på halvtråkiga svenska uteställen & under studenttider) på sista tiden så tar jag fortfarande till mig av deras texter och

...och nu kan jag inte alls koncentrera mig längre på Blå Tåget, då skamligt nog Byz - Jag smyger ut dök upp i min dator...

och varje gång jag lyssnar på dem upptäcker jag nya saker i texterna. Visste ni för övrigt att de var långt före Ebba Grön med Staten & Kapitalet? Staten & Kapitalet är för övrigt den låt med dem jag lyssnat mest på och det är nog också den enda låt jag kan utan att höra den. Men det finns vissa låtar som säger mer än andra, till exempel den om flickan som jobbade som strutbagare på en glassfabrik, lönen var dålig och till slut var hon för gammal & långsam och fick gå ute på gårdsplan för att plocka papper. Hon blev upprörd och gick till chefen som sa "du är som klippt & skuren som kurledare i företagsdemokrati", hon skyllde på kapitalisterna och blev bortförd av svartklädda polismän.

Och mitt i det här dyker Gustav upp i mina tankar, det är helt enkelt så att vissa människor skapar nya insikter. För ett tag sedan frågade Gustav mig varför jag inte är politiskt engagerad och jag kom på att jag har faktiskt inget bra svar på det, för jag vet ju vad jag tycker och tänker och jag vet absolut vart jag står (för att inte prata om hur väl jag vet vart jag inte står).

För att återvända till flickan i sången så får man även veta att hon har sämre lön än den manlige strutbagaren bredvid henne, man får veta att hon har det lika dåligt fortfarande efter 20 år, medan glassföretaget blivit multinationellt och mina tankar vandrar vidare till människor utan rättigheter och de som helt plötsligt ligger närmst är åter något Gustav pratade om för ett tag sedan, men att gå djupare på det känner jag inte riktigt för just nu.
I vilket fall så är de mänskliga rättigheterna just vad de utger sig för att vara; mänskliga rättigheter.

Idag såg jag en reklam för kondomer, om man köper de kondomerna går 5 kr till Zambia (jag hann inte läsa så mycket mer, man det handlade nog om något HIV-projekt eller något liknande), och visst fan, ska man ha sex kan man väl lika gärna göra lite nytta med det!
Så, nästa gång du ska köpa kondomer - köp ett rött paket som stödjer Zambia!

Imorse hade jag lite tid över och läste tidningen för ovanlighetens skull, och för att göra det hela ännu mer ovanligt läste jag inte ledaren så ingående att jag inte hann läsa något annat utan hann faktiskt ända till en bit in i kultur-delen där jag fastnade vid en rubrik om Emil Jensen, den texten blev den första i tidningen jag läste hela. Jag blev intresserad för att det var Emil, men jag hölls kvar av något annat. Reportaget handlade om att Emil ska cykla runt under sin sommarturné istället för att flyga eller ha en turnébuss eller vad som nu var alternativet. Emil vill vara miljövänlig och ska därför ta cykeln mellan alla olika platser han ska spela på, och detta för miljöns skull!

Och jag älskar det!
Jag tycker att människor som gör goda saker för miljön är hur mycket bättre människor som helst än alla andra. Jag kan bli lite smygkär i någon bara för att människan värnar om miljön.


Den här bloggen har faktiskt varit på gång ganska länge, ämnet och texten har malt runt inom mig under ungefär en månad, men jag har inte kommit mig för att skriva, jag har inte orkat och jag har inte haft tid. Jag har inte tid just nu heller, men jag har lust och Emil har motiverat mig.

Jag har funderat ett tag över om det finns något som skulle kunna få mig att ta självmord och det enda jag har kunnat komma fram till är
1. jag är verkligen ingen självmordsbenägen människa
2. skulle det vara något så skulle det vara mitt samvete och insikten att jag inte kan göra så mycket jag vill för miljön. Jag vet att jag inte kan rädda hela världen, men min miljömedvetenhet får mig att vilja. Jag vill, vill, vill & jag vill även få så många andra som möjligt att vilja.
Ja, skulle det vara något som skulle kunna få mig att ta självmord så skulle det vara att jag mådde så dåligt över vår dåliga miljö och skulle då ta självmord bara för att inte kunna förstöra miljön ännu mer.

Tro nu inte att jag skulle gå och ta självmord bara för att jag färdas i en bil som släpper ut mycket mer avgaser än ett tåg, men närmare självmordstankar än så kan jag helt enkelt inte komma.
Och vart vill jag komma med det?
Varför försöker man hitta en anledning till att ta självmord?
Det handlar bara om att jag vill visa på hur mycket miljön verkligen betyder för mig, hur viktigt det är. Utan en fungerande miljö kan ingen av oss leva.

På senaste tiden har man hört väldigt mycket om miljön och främst om klimathoten. Det är Al Gores film En obekväm sanning, som för övrigt tog mig ganska hårt, och det är tidningar och aktivister och det är etanolbilar och koldioxid och det är så mycket att man inte riktigt kan sätta ord på allt och än mindre förstå allt och kunna tänka på allt. Det är så mycket som inte är bra och man hör hela tiden om hur illa det är att världen blir allt varmare och polarisarna smälter, vi hör att många kommer bli översvämmade och om hur torrt det kommer bli och jag tror att de flesta i vårt samhälle faktiskt har insett att det faktiskt är såhär.
Men vad man inte hör alls så mycket är varför det blir såhär, vad vi kan göra och sådär. Visst vet alla att man inte ska flyga eller åka bil om man kan ta tåget eller cykla, och visst vet vi att om vi sänker temperaturen hemma drar det mindre energi, men det räcket liksom inte.
Jag anser att det största miljöhotet är att vi väst-människor är sådana förbannade materalister och konsumerar så otroligt mycket. Hela vårt samhälle bygger på konsumtion, på att köpa nytt hela tiden och på att aldrig nöja sig med vad man har.
Ta till exempel mobiltelefoner, hur ofta skaffar du en ny mobiltelefon? De flesta köper en ny mobil bara för att ha en ny eller bara för att få någon ny funktion som inte finns på deras nuvarande, men självklart finns det även de som inte köper någon ny telefon förrän den gamla inte fungerar längre. Själv har jag haft min mobil i drygt 2 år, jag tycker otroligt mycket om den och vill inte alls ha någon ny. Fast den fungerar inte längre! Inte alls som den ska i alla fall, batteriet är glappt och den tjatar hela tiden om att den inte kan känna av något SIM-kort. Den har varit såhär i ett år och jag har inte förmått mig att göra något åt det. I början tänkte jag skicka in den på lagning, men kom mig aldrig för. Nu lutar det mer åt att köpa en ny, men det känns så fel. Jag vill ju inte ha en ny mobil, jag vill ha min mobil! Egentligen borde jag kanske skicka in den på lagning, men samtidigt kostar ju det lika mycket som att köpa en ny och det är där vi har problemet. Vi är konsumtionsälskande och det tjänar mobilproducenterna stora pengar på, därför utvecklar de hela tiden mobiltelefonerna för att vi ska vilja köpa nya så ofta som möjligt. Det är även därför som det kostar ganska mycket att laga sin mobiltelefon - det ska inte löna sig, helt enkelt.

Det här är inget som gäller bara mobiltelefoner även om mobiltelefoner är väldigt typiskt i den här frågan.
Det här handlar inte om att jag tycker att folk som köper ny mobil trots att den de har fungerar är dumma.
Det här innebär inte att jag anklagar mobiltelefonsproducenter som vill tjäna pengar.

Nej, det här handlar om hela vårt konsumtionssamhälle och hur otroligt fel det är. Det handlar om att vi är så otroligt bekväma av oss att vi inte orkar cykla utan tar bilen istället, det handlar om att vi har så dåligt med tid att vi tar flyget istället för tåget. Det handlar om att man inte behöver nya kläder varje gång man ska på fest och det handlar om att man kan låna en bok på biblioteket istället för att köpa den. Det handlar helt enkelt om att alla inte behöver äga det nyaste av allt, att alla inte behöver göra allt, att man kan dela på saker och att man kan skicka in saker på lagning istället för att köpa nytt.

Jag är inte särskilt politiskt aktiv, inte som min bror som springer på olika möten dagarna i ända, men jag vet vad jag tycker och jag står för mina åsikter.
Och åsikter har jag, många och idag tänkte jag berätta om en av dem.

Jag har många gånger irriterat mig på all skadegörelse i den här staden, det verkar finnas många som tycker att det är otroligt kul att bara förstöra saker i Karlstad. Jag vet inte om det är mer än någon annan stans, men jag har aldrig tänkt på det på samma sätt i andra städer. Imorse var det dåligt väder, så jag tog bussen till skolan och bara på vägen mellan min lägenhet och stan hann jag se 4 saker som blivit vandaliserade. Det är irriterande att folk bara förstör och förstör. Egentligen kanske det inte är så farligt, kan man tycka, visst blåser det rakt genom busskuren om glaset är sönderslaget, men är det ändå inte lite skoj när hela fontänen på torget fylls med skum?
Nej, jag tycker verkligen inte det, jag blir irriterad och ledsen, det känns hemskt tråkigt att de som förstör så mycket inte kan inse att de pengar som det kostar att laga busskuren eller att göra rent fontänen skulle man kunna använda till något roligare. Kommunen har ju inte pengar i all oändlighet, självklart måste man snåla in på något annat om man hela tiden har massa skadegörelse att ta reda på, och vilken del av kassan tror ni kommunen drar in på först? Ja, det kanske är värt att fundera på!

Det låg en tidning på köksbordet imorse och på framsidan stod det om en flicka på två år som skickats hem från akuten och blivit både blind och döv. Jag läste inte mer, för jag hann inte, men jag kan inte låta bli att undra vad det egentligen är för fel på svensk sjukvård. Är det någon slags lottdragning om vem som får stanna kvar? 

Igår fick jag läsa ett tal som Helle skulle hålla i Svenska B, det handlade om huruvida vi är beroende av våra mobiltelefoner.


Jag funderade lite på det där när jag gick hem från affären idag och jag insåg hur mitt beroende av mobilen avtagit på sista tiden. Jag hade inte med mig mobilen under den tiden jag promenerade till affären och tillbaka, men det störde mig inte över huvud taget, på något sätt. Jag har absolut inget problem med att lämna mobilen hemma längre.
Min mobil lever för övrigt sitt eget liv och gör lite som den själv vill, den blinkar allt som oftast om att det inte finns något SIM-kort (fast det gör det ju självklart), och när den gör det fungerar ingenting (inte ens alarmet som till och med fungerar när mobilen är avstängd). Det här händer säkert 10 gånger om dagen, minst! I början blev jag knäpp på det och så fort jag såg att det var så blev jag tvungen att atarta om telefonen direkt. Jag blev jätterädd att jag hade missat något eller sådär. Nu för tiden orkar jag oftast inte bry mig, eftersom batteriet är glappt också så stänger den ofta av sig för den sakens skull också, om man inte är försiktig. Därför orkar jag nu för tiden sällan göra mer än att bara glappa lite på batteriet, så mobilen stänger av sig, när den blinkar om att SIM saknas. Sen kan det gå ganska lång tid innan jag orkar starta den igen, men det spelar mig ingen roll.
Jag tänker mest som så att om någon verkligen vill mig något, om det är viktigt eller så, så kan de väl läsa in på röstbrevlådan eller skicka ett sms. Eller, varför inte testa ringa lite senare?
Ja, får jag ett sms eller någon läser in på röstbrevlådan hör jag ju av mig, var så säker! Men det finns väl inte så mycket som är så akut att det inte klarar att vänta en timme?
Alltså, just på grund av att min mobil inte fungerar som den ska så har jag blivit mycket mindre beroende av mobilen, och det är väldigt skönt! Därför stör det mig inte längre att gå till affären och handla utan mobilen, det stör mig inte om mobilen är avstängd hela natten och det stör mig inte om jag inte hör att det ringer.

Därför tycker jag att det är något fler borde testa, gå ut ett tag utan mobilen! Låt den ligga hemma en timme eller två när du gör annat (du kan ju alltid låta den vara på så du ser om det hänt något när du kommer tillbaka om du inte vill vara så drastisk).
Det känns skönt, nästan som en befrielse, tycker jag!


Lämna mobilen hemma!



Och låtraden jag har på hjärnan ikväll är hämtad från Lily Allens låt Knock 'Em Out:
And no you can't have my number,
"Why?"
Because I've lost my phone.

Idag är det åttonde mars, det betyder Internationella kvinnodagen, därför passar det ju alldeles utmärkt att jag skriver några rader om feminism idag.
Den här veckan har bland annat Karlstads Tjejjour anordnat Festival för systerskap i Karlstad, det innebär en vecka med uppträdanden, workshops och massa olika aktiviteter. Allt för att främja jämlikheten.
I tisdags skulle vi (i hela den här bloggen kommer "vi" betyda jag & Emelie) gå på Café Modesty på tjejjouren, vi gick dit, men det var ganska tomt och efter ett tag bestämde vi oss för att gå och se på ett uppträdande istället. Uppträdandet bestod av en kvinna och hennes band, det var feministiska låtar till tusen, vilket jag redan berättat om. Igår var vi på Uno hela kvällen, det började med "muttworkshop" där det diskuterades hur tabu-belagt det kvinnliga könet är samt hur lite vi alla vet om vårat eget kön, hur lite männen vet om vårat kön och varför det är så, när det hela börjar och om skillnader på kvinnor och män. Det var mycket intressant och det hela avslutades med att alla skulle göra ett konstverk med en mutta, fast vi bangade där och gick och var sociala istället och åt lite.
Därefter bestämde vi oss för att dansa afrikans dans med Blå Björk och det var riktigt skoj, det var jobbigt och härligt på samma gång. Att dansa sådär med dem är riktigt skoj, den afrikanska dansen har ingenting med att vara duktig att göra och därför vågar man släppa loss och verkligen leva sig in i det hela. Dock har jag riktigt kass taktkänsla och därför är det ändå lite svårt, jag måste hela tiden titta på "ledaren" för att inte tappa takten.
Idag var Irene von Wachenfelt (jag vet inte om jag stavat rätt, men det spelar inte så stor roll), som tidigare var orfdörande för ROKS (Riksorganisationen för Kvinno- & tjejjourer i Sverige) i skolan och föreläste. Det här hade inget med systerskapsveckan att göra, men det var väl för att det är Internationella Kvinnodagen idag. Hon pratade om våldtäkter och det var väldigt intressant att höra. Dock finns det ju alltid några killar som bara ska vara löjliga och ifrågasätta allt "det där är inte sant, jag våldtar inte!" och så vidare. De är trångsynta och kan liksom inte förstå att den här statistiken inte betyder att alla är såna, men att det är många och att alla vi lever i ett samhälle där synen på könen gör att det är som det är.

Jag har bland annat fått lära mig under dessa dagar att det gjorts en studie på hur man behandlar nyfödda på BB, alltså vid barnets första möte med världen utanför mammas mage. Läkarna (barnmorskor eller vad det nu är) var helt övertygade om att de inte gör någon som helst skillnad på flickor och pojkar när de föds, men man har satt sig och varit med under förlossningarna och filmat hur det går till (detta har gjorts på många olika ställen runtom hela Sverige) och då har man kunnat konstatera att barnen faktiskt behandlas olika. När de ser att det är en flicka lägger de direkt barnet till mamman så ska känna trygghet, men när det är en pojke liksom håller de upp honom lite och gör något slags ärevarv med honom innan han slutligen hamnar på samma plats som flickan.
Intessant, va?

Jag vet inte om jag egentligen har så väldigt mycket att tillägga mer än att jag tycker att feminism är något väldigt bra, hur kan man inte vilja ha jämställdhet, liksom?

Som en direkt reaktion på mitt förra blogginlägg måste jag skriva det här.


Jag har, under en tid funderat ganska mycket på fenomenet "att vara bra på något" och, som Wille Craaford sjunger, tror jag att "Alla är bäst nån gång, till och med du".
Sen vad man är bra på anser jag inte vara det viktigaste, men det ligger alltid mer eller mindre status i att vara bra på olika saker.
Jag har många gånger tänkt på en människa och tänkt på vad den personen är bra på, men när jag tänker på mig själv och funderar på vad jag är bra på kan jag inte riktigt placera det. Det slutar alltid med att jag kommer fram till att "jag är bra i skolan", men det känns inte riktigt som det är något riktigt. Det känns inte som det är något som räknas riktigt.
Jag menar, om någon frågar hur det gick för en person som är väldigt duktig på sport hur det gick i den senaste tävlingen berättar man mer än gärna hur bra det gick, att man vann och så vidare, men att berätta att man fick MVG på det senaste arbetet känns nästan som något som man skäms över att berätta. I alla fall så gör jag det, det känns som att om jag berättar det för många så anser de att jag skryter och att det inte alls är något bra att ofta få bra betyg.
Detta gör självklart att jag inte tycker att det är lika roligt varje gång jag får MVG, och när jag pratar om mina betyg och säger att det känns meningslöst att läsa Matte B om jag inte får MVG i det eftersom det då drar ner mitt snittbetyg känns det som att folk tycker att jag är i det närmaste dum i huvudet.

Är det så det ska kännas?

När ska jag få vara stolt över vad jag är bra på?
(inte för att jag någonstans säger att jag är bäst)