Som en direkt reaktion på mitt förra blogginlägg måste jag skriva det här.


Jag har, under en tid funderat ganska mycket på fenomenet "att vara bra på något" och, som Wille Craaford sjunger, tror jag att "Alla är bäst nån gång, till och med du".
Sen vad man är bra på anser jag inte vara det viktigaste, men det ligger alltid mer eller mindre status i att vara bra på olika saker.
Jag har många gånger tänkt på en människa och tänkt på vad den personen är bra på, men när jag tänker på mig själv och funderar på vad jag är bra på kan jag inte riktigt placera det. Det slutar alltid med att jag kommer fram till att "jag är bra i skolan", men det känns inte riktigt som det är något riktigt. Det känns inte som det är något som räknas riktigt.
Jag menar, om någon frågar hur det gick för en person som är väldigt duktig på sport hur det gick i den senaste tävlingen berättar man mer än gärna hur bra det gick, att man vann och så vidare, men att berätta att man fick MVG på det senaste arbetet känns nästan som något som man skäms över att berätta. I alla fall så gör jag det, det känns som att om jag berättar det för många så anser de att jag skryter och att det inte alls är något bra att ofta få bra betyg.
Detta gör självklart att jag inte tycker att det är lika roligt varje gång jag får MVG, och när jag pratar om mina betyg och säger att det känns meningslöst att läsa Matte B om jag inte får MVG i det eftersom det då drar ner mitt snittbetyg känns det som att folk tycker att jag är i det närmaste dum i huvudet.

Är det så det ska kännas?

När ska jag få vara stolt över vad jag är bra på?
(inte för att jag någonstans säger att jag är bäst)