+ gratis lunch på nöjes
+ praktik
+ inga stygn längre
+ träffa marielle - helgmys
+ kent imorgon
+ vårsol
+ stockholm & håkan med marielle

Igårkväll, när jag skulle hem från Marielle, gick jag av bussen på Brogatan och följe gångvägen längs med älven, förbi kyrkogården, och fortsatte över bussbron. Det är en väldigt mörk väg och jag såg inte en människa från att jag gick av bussen tills jag kommit över till Haga. I hjärnan malde Säkert! - Allt som är ditt och förmodligen är den vägen en sån som de som varnar flickor att gå ensamma på när det är mörkt. Mellan älven och kyrkogården, vem skulle kunna märka vad som händer där?
Jag tänkte inte så mycket på det där och framför allt var jag inte alls rädd, det är jag aldrig. Marielle säger att jag är sjukt lugn, och hon har nog rätt.
När jag bodde i Karlstad gick jag nästan alltid hem ensam från krogen, klockan 2 på natten i mörkret. Det var 20 minuters promenad och det var sällan jag mötte en enda människa. Men inte var jag orolig för det.

Än så länge har jag fått behålla allt som är mitt.

Nej, jag är inte bitter.

Det är bara det att
Munkfors är världens tråkigaste ställe & jag blir deprimerad av att åka dit, det är bara det att
jag har varit i Tyskland men missat allt för att jag behövde opperera bort blindtarmen, det är bara det att
jag saknar Norrland, Ålsta och alla underbara vänner, det är bara det att
jag vill träffa Marielle, Helle och andra härliga människor hemma, det är bara det att
jag skulle varit på praktik nu men måste vara och hemma och vila blindtarmen som inte finns längre, det är bara det att
jag blir rastlös och uttåkad av Torfolk, det är bara det att
pappa är inte hemma och det är väldigt tråkigt, det är bara det att
jag vill vara aktiv och göra något roligt.

Men,
på lördag ska jag se Kent, men
på torsdag ska jag till praktiken, men
jag får träffa Marielle snart, och andra härliga fina människor med hoppas jag, men
på söndag fyller pappa år, då blir det fira, men
jag har frisknat till och är mycket piggare nu.



Alltså, jag missade hela mässan i Tyskland på grund av blindtarmsinflammation, fick operera bort den och tydligen höll den nästan på att spricka - det kan vara farligt har jag hört. Jag har kostat svenska samhället, dig som skattebetalare, 4700 euro, men nu är jag i alla fall ganska frisk. På tyska sjukhus har de vidrig mat och man får aldrig kalla drycker. Dessutom bodde jag tillsammans med en jobbig tant, men jag ska sluta klaga på henne nu, hon var hemsk men nu är det över och jag ska inte vara bitter.

Jag ahr inte tid och ork att skriva så mycket mer, det kommer förmodligen. Jag har hunnit tänka en del på sjukhuset och under all tristess och vila. Men det kommer kanske.
Jag vågar inte ens tänka på hur många bloggar jag inte läst, jag kollade igenom bilddagboken idag, 23 personer som uppdaterat, det tog flera timmar. Jag vågar inte ens tänka på bloggarna.

Jag känner mig alldeles vårig, det är soligt ute och hur härligt som helst! Jag längtar till våren och för en gångs skull tycker jag att det är synd att jag bor i Norrland, här kommer ju våren senare. Som tur är kommer jag vara i Karlstad hela mars, så lite vår får jag njuta av där hemma.
Det känns i hela kroppen som att det är vår, jag vill vill vill, tyvärr är det lite för kallt bara. Och lite för mycket snö, kanske.
Jag hoppas att våren börjat komma i Nürnberg, eller i alla fall att det inte är alldeles slaskigt. Ja, snart åker jag till Tyskland och sen är jag hemma hela mars, som sagt.

Jag lyssnar på LDN och inbillar mig att det är vår, solen värmer och jag längtar efter att få sitta ute på brandbalkongen utanför datasalen och njuta av våren!

Jag har löst all världens klimatproblem:
Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder!

Vi var på föreläsning om klimatproblem igår, det var intressant. Men nu när jag löst allt behövs det ju inte längre.

Hej och välkommen,

till att börja med vill jag yttrycka hur nöjd jag är att få skriva ett litet gästinlägg i denna tyskinspirerarde blogg.
om jag skriver nazi här nu, blir lena stämplad som terrorist då?

lena gav mig ett skittrist ämne att skriva om. nakenhet.

jag återkommer när hon givit mig ett inspirerande topic.

over and out

robin

Vår klass är nog världens sämsta, vi bestämde att vi skulle ta gemensam sovmorgon idag och ha möte klockan 10. Resten av skolan tyckte att vi var idioter som inte tog chansen och sov ännu längre.

10 minuter efter vi egentligen börjar ringde Åsa, den enda i klassen som, uppenbarligen, inte tagit sovmorgon, till mig och sa att vi skulle ha lektion. Jag fick ringa resten av klassen och informera.

Ingen hade någon aning om någonting, vår lärare hade ingen aning om att vi fått veta att vi inte har några lektioner den här veckan och därmed inte heller någon aning om att vi tänkte ta sovmorgon idag.
Vi hade ingen aning om att vi ska ha lektioner den här veckan och jag blir knäpp på att kommunikationen på den här skolan är så förbannat kass!

Kan inte folk bara informera? Kan ingen berätta för oss vad som gäller? Igår skulle vi tydligen ha massage med dans-Anna, ingen visste någonting så vi hann inte dit, varför hade ingen berättat det för oss?
Det är alltid samma sak & det börjar gå så långt att jag håller på att bli knäpp!

Igår fyllde jag 20 år, jag hade nya, röda skor och vi skulle på punkkonsert - jag skulle äga kvällen! Vi förfestade hos Benjamin, precis är vi skulle gå slog jag sönder ett glas, skar mig i fingret och blödde hur mycket som helst. Sen, när vi gick till bussen, gick klacken på mina nya, röda skor av. Jag blev tvungen att åka och byta skor och nu plötsligt kändes det inte som att det var min kväll längre.
Väl på Pipeline blev det hela i alla fall bättre, vi röjde en hel del, Simon var svettigare än svettigast och anna välte 10 pers över mig. Asta Kask var röj, de två andra banden missade vi. Därefter drog vi rakt över gatan, Angelica fick en kille att bjuda oss på varsin drink och Tommy var kvällens hjälte! Vi dansade och hade grymt skoj och jag var glad, jag glömde skorna, men fortsatte ha ont i fingret.
Kvällen var, på det hela taget, skoj och det är ju inte varje dag man fyller 20, så jag är nöjd minsann!