Jag läste igenom några halvgamla bloggar på Lunarstorm alldeles nyss och en av dem skildrade ganska bra vissa känslor som jag känner lite av och till och även idag. Därför kopierar jag in den texten här.

-

Tänk dig känslan av en kram från någon du tycker om. Tänk dig hur känslan liksom stannar kvar i kroppen långt efter att kramen tagit slut. Kan du känna hur varmt och glatt allt känns?
Jag känner en person som kramas så otroligt underbart och rent teoretiskt skulle jag kunna få chansen att känna på en sådan kram från honom ganska snart. Tyvärr fungerar inte allt som man vill i praktiken, tyvärr händer det väldigt ofta väldigt mycket på samma gång. Det finns mycket jag vill göra, många människor jag vill träffa, men att prioritera har aldrig varit min grej. Min grej har snarare varit att alltid försöka göra allt, att alltid försöka klämma in alla människor på samma helg.
Men jag vet att det inte fungerar så, trots detta undrar jag varför, varför ska allt alltid hända samtidigt? Nu, den närmsta tiden (både framåt och bakåt) händer så mycket att det känns som jag missar hur mycket skoj som helst och ibland händer liksom ingenting på evigheter. Varför kan inte allt som händer vara lite mer utspritt?

Tänk dig känslan av att ha någon bredvid dig i sängen, att kunna känna någon annans hud närhelst du vill. Tänk dig värmen från någon annans kropp tätt intill dig, tänk dig hur du vänder dig om bara för att se personen som ligger där och hur ett leende brister upp i ditt ansikte. Tänk dig hur du vänder dig tillbaka och hur du inte kan sluta le eftersom du fortfarande känner värmen och vet att personen finns kvar bredvid dig.
Den känslan fick jag känna för inte så länge sedan, och jag kan fortfarande känna hur det kändes om jag blundar riktigt hårt och frammanar dessa minnen. Men att känna den känslan och veta att det inte är något tillfälligt, att veta att man kommer få känna på samma sätt framöver också, det är en helt annan sak, det är då man kan känna trygghet.
Jag har aldrig riktigt insett grejen med den där tryggheten, jag har aldrig kunnat känna att den funnits där och att jag njutit av den på det sätt som jag nu önskar att jag kunde göra.

Tänk dig känslan av att gå ut i snön och leka, kasta snöbollar, åka pulka, tumla runt. Tänk dig känslan av att göra det här tillsammans med någon du tycker om, någon som du blir alldeles varm av att bara titta på, du har så roligt och den där varma känslan gör att du inte tänker på kylan. Men när ni väl bestämmer er för att gå in igen, och kanske dricker en kopp varm choklad eller någon annan god varm dryck och tar på er varsitt par varma tofflor, känner du hur du tinar och hur kylan, den kyla du inte ens märkt av tidigare, försvinner ut kroppen. Och det bästa är att ni fortfarande är tillsammans.
Det här är en sådan känsla jag tror att många drömmer om, men som ganska få faktiskt upplevt, det är en sådan känsla som väldigt, väldigt få skulle neka till att vilja uppleva.


Kort sagt;
jag önskar att jag vore kär


-




I lördags var det fest. Det skulle vara fest hos mig, men vid 12-tiden tog vi en taxi hem till Emelie. Där fortsatte festen till 5-tiden.
Vi hann med mycket, men det hör inte hit. Den som är intresserad får gärna fråga på msn eller så.
Nej, det jag skulle komma fram till var att jag där mitt i natten började läsa Emelies gästbok och då läste jag vad folk skrivit på Peace & Love i somras. Jag läste vad söt-Petter skrivit och helt plötsligt fick jag för mig att skicka sms till honom. Vi skrev några sms till varandra och jag frågade bland annat varför han inte hade ringt mig som han lovade när vi hälsade på dem nere i Skåne för en dryg månad sedan. Han sa att han glömt det och sen hade vi ju pratat på msn och då tyckte han väl att det räckte, eller så. Men i alla fall så skrev han att han får väl ta och ringa mig någon dag i veckan och det tyckte jag var en bra idé. Igår pratade vi lite kort på msn, men han var tvungen att åka (tillbaka till lumpen, antar jag), men han sa i alla fall att han skulle ringa mig i veckan, det hade han ju lovat.
När jag tänker på det blir jag liksom lite varm i kroppen och jag vill verkligen prata med honom. Jag funderar på vad som ska sägas och sådär och ett trevligt telefonsamtal är nog vad jag behöver.
Sen vad mina känslor för Petter egentligen ligger på för nivå vet jag inte riktigt. Jag vet att jag tycker att han är otroligt söt och att vi har mycket gemensamt och att han är otroligt trevlig att prata med. Jag vet att jag fått någon slags crush på honom efter att jag träffat honom (eller ja, kanske inte bara efter) båda gångerna. Jag vet att jag kan sitta och titta på hans bild på msn en liten stund ibland bara för att han är så otroligt söt och jag vet att han har mysiga kramar.
Men sen då?


Jag vet inte riktigt vad jag vill komma fram till mer än att jag ser fram emot att få höra hans röst, som jag sagt till honom "jag behöver lite skånska i min tillvaro".

Och i mitt huvud snurrar Vapnets låt Thomégränd:
så är jag kär eller bara galen?

Inte helt oväntat eftersom Vapnets skiva var den senaste jag lyssnade på, men samtidigt känns det som att det finns en anledning till att just den raden snurrar i mitt huvud.
Fast jag skulle inte påstå att jag är kär.