Dear long lost penpal,
I was lying the whole time! (I'm really a 46 years old man named Luke)


Hej, minns du mig? Du vet redan att jag ljög för dig, men ibland kan jag inte låta bli att minnas dig, att tänka på dig och att sakna dig.
Du var min vän, en av de käraste, och "jag" var din. Vi blev alltid lika glada av att höra ifrån varandra och så, helt plöstligt, bröt jag sönder allt vi hade i miljontals små, små bitar och ingenting var längre som det varit.

Den våren lyssnade jag på Hello Saferide, den våren kände jag igen mig i Long Lost Penpal och den våren var jag ibland kanske inte mer än någon kilometer ifrån dig, vem vet?

Den våren slutade jag ljuga.

Jag kan ibland, såhär i efterhand, fundera över vad som var meningen med att sluta ljuga, inte gjorde det väl någonting bättre i alla fall? Inte blev jag gladare av det, och inte blev du det. Allt som vi byggt upp bara bröt samman, allt som vi byggt upp - på mina lögner.
Vad kan man bygga upp på lögner? Inte något hållbart i alla fall och det var väl det jag insåg när jag satt där ensam och saknade allt som inte fanns i min närhet och bestämde mig för att berätta för dig. Jag skrev ett långt brev, jag har fortfarande kvar det i datorn, och sen hördes vi nog inte mer. Sen var det slut på oss och på en del av mig, den del av mig som var uppbyggd på mina lögner. Den delen var en väldigt lycklig del och när den togs ifrån mig blev det otroligt tomt. Jag hade inte längre den vännen som min lögnperson var, jag hade inte längre hennes vänner och jag hade helt plötsligt bara mig själv, ensam i en okänd stad - i samma stad som du bodde!

När jag tänker på dig får jag alltid någon slags klump i magen, jag kan inte förmå mig att vara lika glad som vanligt och jag känner en längtan efter att ha det som det var då, inann den våren. När det var du och jag och vi och skratt och härligt och lögnerna var djupt dolda och allt kändes enkelt och min glädje var din glädje, din sorg var min sorg och så vidare. Vi var nog så goda vänner man bara kan vara utan att ha träffat varandra, men det stämmer ju inte, för det var inte vi. Det var du och det var mina lögner och det är det som svider så hårt. Ofta kan jag undra om vi hade blivit lika goda vänner om jag inte hade börjat ljuga från början, men jag tvivlar på det. Jag tror att det är svårt att bli så bra vän med mig, mina lögner var nog roligare än jag var och det var väl därför jag ljög.

Det händer att jag försöker utvidga mina internetkontakter och att jag försöker hitta någon att bygga upp en sådan där vänskap tillsammans med, men det enda jag kan hitta är killar som bara vill se mig naken och prata snusk, och det är inte det jag är ute efter.

Ibland kan man undra om det inte vore bättre att vara en 46-årig man som heter Luke.