Fjärilar i magen talar man om. Fjärilar?
    Något som fladdrar i magen är det, men inte liknar det något så lätt och poetiskt som fjärilsvingar. Snarare kvarnvingar i så fall: tunga mörka vilt flaxande.
    Eller en turbin. Vassa blanka blad som roterar, runt runt runt, skär genom försvarslösa inälvor, på nytt och på nytt.


(Gun-Britt Sundström - Maken)

-

Igår hade jag humörssvägningar så jag vet inte vad det tog åt mig, på senaste tiden har jag blivit otroligt irriterad bara av min brors närvaro och när jag nu träffade honom igen efter att han varit på arvikafestivalen var det inte ett dugg bättre! Jag var sur på honom mest hela tiden.
Sen var vi och såg på Emil Jensen, han var bra som alltid, men bäst är han för att han cyklar. Eller, han är otroligt underhållande också. Det var många fina människor som såg på Emil, bland annat Emelie & Olof och jag blev glad att träffa dem och jag vill träffa dem mer!

När vi skulle därifrån stod min bror och pratade med Emil och jag sa "jag går och hämtar bilen så kan du väl komma.." och jag har aldrig någonsin känt mig så hemsk över att köra bil, jag skämdes över mitt uttalande och hade helst velat lämna bilen där den var och cyklat med Emil till Trollhättan (var det dit han skulle? jag tror det)! Jag menar, vad är det för miljötänkande? Att åka och titta på en kille som cyklat 230 mil och ta bilen dit? "För miljöns skull?" BAH! Jag skäms över mig själv och vill slänga körkortet i skogen. Åtminstone ville jag det de sekunder (kanske en hel minut) som det tog för mig att gå uppför trappan och bort till bilen, men när jag väl satt i bilen hade jag ju absolut inget emot att köra den.

Därefter fortsatte jag att vara sur på min bror och var det hela vägen hem, jag körde lite fortare än vanligt, mest för att jag var sur, tror jag. Men varken mamma eller Valdemar kommenterade det och därför lät jag det bero och fortsatte köra så.
Sen kom vi hem, jag var sur och gick och la mig, kunde inte sova och tog upp en bok och läste. Men boken hjälpte inte, huvudpersonen var deprimerad och jag kände med henne, jag kände hennes känslor och helt plötsligt var jag inte längre sur utan kände mig helt förkrossad över allting (eller ingenting?). Jag kom till texten som jag citerat i inledningen av den här bloggen och det kändes som det var något i min mage som hon beskrev!

Till slut somnade jag väl, med tårar i ögonen och bara några få timmars sömn framför mig.
Och när jag vaknade mådde jag bra (ja, förutom att klockan var tidigt på morgonen och jag & sånt inte passar ihop)
Idag har jag läst ut ovanstående bok och kan inte bestämma mig för vad jag tycker om den, men det får bero. Jag lyssnar på Regina Spektor, förfäras över att jag inte visste att hon var på Hultsfred förra året, Pelle berättade det precis (och två sekunder senare slutade jag förfäras, när Pelle kom på att det inte alls var på Hulstfred utan på Arvika), och är glad för att jag ska se henne på Way Out West, för dit ska jag banne mig! Om jag så ska åka dit själv och sova på tågstationen!

Banne mig.