Med gåshud på armarna och svett längs med vaderna
rinner tårarna utmed kinderna när jag tänker på hur mamma tidigare ikväll tyckte att jag ska komma hem,
hem så hon kan pyssla om mig,
hem så jag kan bli omhändertagen
och i denna stund känner jag hur
jag saknar min mamma.

Min mamma och jag har alltid haft en god relation,
min mamma och jag har alltid varit goda vänner,
vi har alltid vetat vart vi haft varandra
och har därför heller aldrig haft något problem med att inte höras på en vecka. Eller mer,
jag minns när jag gick i nionde klass och vi åkte på klassresa till Kos,
de flesta ringde hem relativt ofta, jag ringde nästan aldrig. De vuxna som var med blev oroliga och sa "ska du inte ringa hem?", jag svarade "varför då?", men till slut lät jag mig övertalas och jag minns inte om jag ringde hem en eller kanske två gånger under den veckan vi var borta.
Men mamma har alltid litat på att jag hört av mig om det är något, så länge hon inte hör något är allt bra och lugnt och det är allt hon behöver veta.
Nu för tiden ringer jag aldrig hem om jag inte har något att fråga om eller något att berätta, och det är ömsesidigt.

Därför blev jag väldigt rörd när mamma ringde idag
"jag hörde att du är sjuk, hur är det med dig?"
och när mamma började prata om att ta hand om mig och så där kunde jag inte hålla tårarna inne (vilket jag inte kan nu när jag tänker på det heller),
min mamma kan få mig att gråta ganska lätt, men i dessa lägen tar min maskulina sida över och jag vill inte visa för någon att jag gråter, jag tycker att det är hemskt pinsamt att gråta. Därför var jag ganska glad att jag för närvarande är sjuk och låter så hemskt snörvlig ändå att mamma knappast kan ha hört att jag började gråta.
Jag vet inte vart jag har fått det här med att jag inte vill visa någon att jag kan gråta, men det stannar inte där, jag vill inte visa någon mina känslor över huvud taget. Jag vet inte varför det är så, men så har det alltid varit, jag har aldrig kunnat vara en känslofull person, jag har svårt för att lägga känslor i mina ord.