Idag har jag faktiskt pluggat en del, och jag känner mig nöjd över vad jag åstadkommit.
Så här kommer resultatet, för er som någonsin undrat varför Katarina endast gett mig något annat än MVG en enda gång på någon uppgift i alla ämnen jag haft henne, under hela min gymnasietid. Detta var på den muntliga delen av det nationella provet i Svenska B. (Okej, det fanns även en del som man bara kunde få VG på, men hon sa att om det gått hade hon velat sätta MVG, men jag borde väl ändra mig till "något annat än det högsta betyget". För övrigt fick jag MVG på en annan uppgift som vi hade med henne som man bara kunde få VG på, men hon sa att jag gjort så mycket mer än vad som förväntats att det inte gick att "bara" sätta VG.)

Det här handlar inte om att jag vill skryta med att jag är någon slags favoritelev eller att jag vill skryta med mina betyg, det handlar om att jag är stolt över mig själv och om att jag behöver peppa mig själv lite för att kunna ägna hela den här lovveckan åt att plugga.

Analys av Hummelhonung av Torgny Lindgren

 

I natt drömde jag att jag läste den här boken igen, i en annan version. Jag drömde att boken egentligen inte var svensk utan att det jag läste var en svensk översättning och att den här andra boken bara var en annan översättning på samma bok. I drömmen tyckte jag om boken ganska mycket och när jag läst den funderade jag på varför jag tyckte om den här, men inte den första versionen. Jag kom fram till att det måste ha med språket att göra, språket var ju den enda skillnaden. I boken i drömmen var det ett språk som föll mig i smaken, det kändes inte lika gammalmodigt och det var mer fängslande. För mig är språket i en bok väldigt viktigt, det är språket och formen som gör att man fastnar i en bok. Självklart är handlingen minst lika viktig, men att läsa en bok som inte har så väldigt fängslande handling kan vara trevligt om bara språket är lockande. En bok med riktigt bra handling kan jag tröttna på att läsa om språket inte alls faller mig i smaken, därför skulle jag vilja påstå att språket är det som gör att man stannar kvar i en bok men att det är handlingen som får en att minnas boken som läsvärd.

Hummelhonung handlar om en kvinna som forskar och skriver böcker om helgon, i bokens början har hon rest till Norrland för att ha en föreläsning om helgon och efter föreläsningen kommer en man fram till henne och säger att hon ska sova hos honom den natten. Hon antar att det är vad kommunen ordnat för henne för att göra det så billigt som möjligt och hon följer med honom. De åker långt ut i skogen och där bor han i ett ensligt hus. Den enda grannen är hans bror som bor ungefär så långt bort att man precis kan se huset från köksfönstret. Dessa två bröder, Hadar och Olof, avskyr varandra och de är båda svårt sjuka. De är så sjuka att de skulle kunna dö vilken minut som helst, men båda två lever vidare, bara för att ”överleva den andre”, det ligger en stolthet i att inte vara den som dör först. På natten snöar det och när morgonen kommer är det för mycket snö för att kvinnan, som inte namnges en enda gång i boken, ska kunna ta sig därifrån. Hon blir kvar hos Hadar och tar hand om honom och med tiden börjar hon även hälsa på brodern Olof och hjälpa honom med vardagliga sysslor. Hur hon stannar där hos bröderna och hjälper dem är bokens hela handling, bokens mål är den rivalitet som finns mellan bröderna och hur de kämpar ända in i slutet, fram tills de äntligen dör båda två. Man får aldrig något perspektiv på hur länge hon är där hos bröderna, vilket kan vara lite förvirrande samtidigt som det egentligen inte har någon betydelse alls. Genom hela boken berättar även de två männen om händelser ur sina liv, de har länge levt på samma sätt, och trots att de är varandras värsta fiender kan man hela tiden märka att det finns ett starkt band mellan dem. När de berättar om minnen och saker som hänt berättar de hela tiden samma saker fast ur olika perspektiv, de berättar aldrig om en händelse på samma sätt.

 

Språket i Hummelhonung känns lite gammalt och tråkigt, det skildrar ett talspråk som jag inte är van vid, ett talspråk som får mig att känna att ”det är inte såhär någon pratar” och det gör att boken inte känns så verklig. Språket är inte högtravande på något sätt, som man kanske kan tro när man pratar om lite äldre böcker med ett språk som känns onaturligt, nej tvärtemot, det är väldigt ”down to earth”. Språket är nästan lite barnsligt på något sätt, det är korta meningar och enkla ord. Dessutom är meningsuppbyggnaden lite av ett barns sätt att tala, här är ett exempel på ett meningsutbyte mellan kvinnan och Hadar:

”Det är inte särskilt långt, sade han. Bara några mil.
Du har körkortet? Sade han också.
Ja, sade hon, körkort har jag.”

Det är främst mittendelen i det här jag menar, ”Du har körkortet?”, det känns inte som en mening som någon verkligen skulle uttala, men på det sättet pratar bröderna hela tiden, de säger ofta saker som ”Det är som honungen” och det är precis samma sak, att lägga till den bestämda formen på en sådan mening känns inte naturligt över huvud taget. Jag tror att det är detta som får mig att inte riktigt kunna ta till mig boken helt och hållet. Samtidigt använder Torgny Lindgren sig även mycket av annorlunda meningsuppbyggnader och upprepningar som för mig ter sig helt onödiga, till exempel finns det många utdrag liknande det här:

”Jag skulle kunna hjälpa dig, sade hon.
Hur? Sade han. Huru skulle du kunna hjälpa mig?
Med handen, sade hon. Med handen så som en kvinna gör med en man.”

Även det här är för mig ett meningsutbyte som jag har svårt att läsa utan att reagera på hur onaturligt det känns, och den här känslan är med mig genom hela boken.

 

Jag skulle säga att man inte märker av författaren alls när man läser den här boken, Torgny Lindgren känns inte närvarande, så jag skulle vilja säga att han använder sig av berättarperspektivet där han agerar som den utomstående och allvetande författaren. Jag tänkte inte på honom över huvud taget när jag läste boken och när jag i efterhand tänker på författarskapet och min känsla av Torgny Lindgren och hans delaktighet i Hummelhonung kan jag inte se honom och boken tillsammans över huvud taget, för mig känns det inte som att de hör ihop alls. Boken skulle kunna vara skriven av vem som helst och jag skulle antagligen känna på samma sätt i vilket fall, så därför måste jag säga att jag verkligen inte anser att författaren är närvarande i boken.

 

Som jag sa när jag gjorde min muntliga presentation av den Feministiska analysmetoden så tror jag att man skulle kunna använda den metoden till en analys av i princip alla böcker och då självklart även den här boken.

Jag skulle vilja säga att det är väldigt typiskt att könsrollerna är fördelade just som de är i den här boken, att det är två bröder som är rivaler och att det är en kvinna som kommer dit och tar hand om dem. Det har alltid varit kvinnan som varit den omhändertagande och rivalitet är traditionellt något som är främst manligt. Att två män kämpar ända in i döden är inte alls lika upseendeväckande som det hade varit om två kvinnor gjort detsamma, då hade man snarare förväntat sig att de velat ta vara på den sista tiden, att de skulle ge upp sin stolthet och försonas för att kunna glädjas åt att ha varandra. Männen, däremot, glädjs snarare av att ha någon att tävla mot, det håller dem starka.

Att det är en kvinna som kommer till dem och tar hand om dem och hjälper dem känns helt naturligt, de öppnar sig och anförtror sig åt henne och jag skulle vilja påstå att detta har med just att hon är kvinna att göra, hon finns där hela tiden för dem, precis som en kvinna ”ska”. Med det här skulle jag vilja säga att den här boken inte ifrågasätter könsrollerna utan snarare tar fasta på dem. Därför skulle den här boken heller aldrig kunna klassas som feministisk litteratur.

 

Slutsatsen är, vilket redan framgått ganska väl i den här analysen, att det här inte direkt är någon bok jag skulle rekommendera. Jag har svårt för språket och för hur könsrollerna späds på, men jag tycker inte heller att handlingen känns alls fängslande, jag känner inte att jag fått ut något av att läsa den här boken eller att något av mina sinnen blivit extra stimulerat under läsningen. Jag anser, som sagt, att språket känns onaturligt, men jag upplever även att handlingen är ganska orealistisk. Det känns inte som att det som händer i boken skulle vara något som skulle hända på riktigt, ett exempel är att Olofs fru även träffar Hadar och att de har sexuellt umgänge, hon föder en son och säger till båda männen att det är deras. Man får inte veta om sonen vet vem som är den riktiga pappan, kanske vet inte ens mamman det, men han träffar dem båda och behandlar dem båda som sina fäder. Olof vet om att frun träffat Hadar, men man kan inte känna någon som helst ilska över det. För mig känns hela den här härvan väldigt onaturlig och att båda bröderna sedan även berättar detta för kvinnan gör det hela än mindre verkligt.

Därför skulle jag säga att det här inte är en bok som tilltalar mig.