Bild 1: Gaba Road, Kampala, Bild 2: Julia på en boda på väg mot stan från Kabalagala, Bild 3: Fotbollsplan vid Buganda Road, Bild 4: På väg till Moses workshop i Kampala, Bild 5: Barn i en minibuss under en av alla våra oändliga resor, Bild 6: Utsikt över Nilen, Jinja, Bild 7: På vägen från gorillorna i sydvästra Uganda.


Okej, jag har bestämt mig. Jag åker tillbaka till Uganda i mars. Hur kan man inte sakna stället när man ser bilder som de ovan? Hur kan man inte vilja åka dit hellre än något annat? Jag har bestämt mig för att åka tillbaka, förmodligen köper jag en ombokningsbar biljett som jag kan åka hem på när som helst inom två månader efter avresa.

Jag ska vara ärlig, det här handlar inte så mycket om Uganda som det handlar om kärlek. Jag har alltid varit världens kärlekspessimist, jag har aldrig trott på kärleken, sällan på förhållanden heller, för den delen. Men även jag ska väl falla dit någon gång, och det råkade hända i Uganda. Jag föll pladask och erkänner mig nu förälskad, och jag vet att det är på riktigt och jag vet att jag gör rätt som åker dit och träffar honom. Sen vad det leder till har jag ingen aning, men jag behöver det för att orka fortsätta.

Jag velade väldigt mycket idag, tvekade fram och tillbaka. Det känns ju lite löjligt att åka tillbaka, för några veckor, så snart efter en tremånadersvistelse där, men behövs det så behövs det. Jag har diskuterat med familj och vänner och fått det stöd jag behöver och alla är överens om att det här är det bästa.