Jag kom precis hem från Marielle. Min älskade, älskade bästa vän, MIN Marielle! Vi sa hejdå, utan tårar och inte särskilt långdraget. Men båda låtsas som att vi kommer ses igen imorgon. Det känns inte som det är minst ett halvår tills vi ses nästa gång, som att det lika gärna skulle kunna vara två år tills vi ses igen. Men så är det, faktiskt. Det är hemskt, men sant. Jag kommer dö i vinter, vem ska lysa upp vintermörkret här i Värmland? Vad ska jag göra om dagarna? Helgerna? Jobbet och familjen kommer vara det enda jag har, när jag inte åker bort, till Karlstad eller hälsar på någon någon annan stans. Det kommer bli tomt och ensamt, jag kommer inte kunna ringa så fort det hänt något, jag kommer inte kunna berätta om varje känsla jag känner! Det känns hemskt.

Jag är kanske lite blödig och bladig ändå, men Marielle är bäst och hon åker från mig. Jag undrar när tårarna kommer, när jag inser att vi inte kommer ses imorgon eller i helgen!
Marielle, kom ihåg att du är världens bästa vän & jag finns alltid kvar här och väntar på dig!