Vi är tillbaka i Masaka, det hade jag inte trott för tre dagar sedan. Dock blev det bara en natt eftersom vädret är riktigt trist. Vi tänkte åka och bada i stadens enda pool, och bättra på brännan som vi blivit näst intill besatta av sen vi insåg att vi bleknat och att vi åker hem om mindre än en månad. Men icke, istället tar vi oss tillbaka till Kampala i eftermiddag. Hit kommer vi ju tillbaka redan nästa vecka igen.

Sen sist har vi varit i Rwanda och Congo, jag har fått en nervös mamma som inte kan sova för att vi är så äventyrliga och jag är glad att jag inte berättade innan att vi åkte till Congo, då hade hon nog dött av nervositet. I alla fall, vi var bara i en stad alldeles på gränsen till Rwanda, stannade en natt och åkte tillbaka. Men det var riktigt trevligt! Vi hade skoj och drack stora öl och fick massa nya vänner!
Rwanda däremot tyckte vi var rätt trist, men kanhända att vi inte riktigt gav stället en ärlig chans. Men det är otroligt mycket mer ordning där än i Uganda. Rent, städat, fina vägar, motorcyklister med hjälm och max en passagerare som även den måste ha hjälm. Bussarna åker till och med på utsatt tid. Ja, det är sannerligen inte något man är van vid.

Idag tar vi sista bussetappen i den här svängen, tre timmar om det går som det ska. Det känns skönt, vi har spenderat runt 50 timmar på buss sen ungefär en och en halv vecka tillbaka.


Nästa gång lovar jag att bjuda på lite bilder också.

Nu återstår två månader av vår vistelse i Uganda, det innebär att vi varit hemifrån i en månad och en tredjedel av tiden. Rätt som det är är det december och vi är på väg hem igen. Jag vill inte tänka på det, men det är oundvikligt. Uganda är fortfarande alldeles underbart, jag trivs finfint även om man ibland blir lite trött på folk som ska ta på en, tjata på en och aldrig låter en vara ifred.

Jag ska inte tråka ut er med allt tjat om hur bra det är här, vill ni läsa om det kan ni kolla några inlägg ner, där står det om vädret ochså för den som är intresserad.
Istället ska jag bjuda er på en kort summering av den tid som gått.

Läskigaste upplevelsen: När vi såg en kobra bredvid vägen, en lärare petade upp den på vägen och stampade huvudet av den, jag sprang därifrån.
Största bedriften: Att få en lärare avskedad från skolan för att han slog en elev.
Roligaste utflykten: Igår åkte vi till en nationalpark, Lake Mburo, där såg vi zebror och vildsvin, gaseller och antiloper och en himla massa apor.
Bästa beslutet: Vi har bestämt oss för att tillsammans stödja två elever som går ut sista klassen på skolan, så de har råd att fortsätta plugga. Vi har i princip valt två killar som vi ska betala för.
Godaste maten: Förmodligen fick vi även den igår, då vi åt på vårt favoritställe för tredje gången. Jag fick i alla fall den godaste kyckling jag ätit hittills i det här landet.
Bästa färdmedlet: Boda Boda (motorcykeltaxi), det är jättehärligt att sitta bak på en motorcykel med vinden fladdrande i håret, hur livsfarligt det än är!

Ssenyange Education Centre är skolan där vi hittills spenderat det mesta av vår tid i Uganda. Skolan har ungefär 500 elever varav runt 300 är föräldralösa. Det är en Primary School, vilket innebär de första sju skolåren plus vad man kan likna vid förskola, det innebär att barnen är mellan fyra och sexton år. Klassrummen (bild 1) ser ut ungefär som i Rädda Barnen-reklamen, minns ni den? Den där man zoomar in ett skotthål framme i svarta tavlan. Varje klass består av sisådär 50 elever och de sitter på trånga bänkar. Vi har spenderat mest tid tillsammans med den äldsta klassen, P7, och de är hur härliga som helst!
Skolgården är ganska stor (bild 2), den rymmer allt från en stor yta där de har samlingar varje dag (samlingarna innebär att de står i raka led, hissar tre olika flaggor, sjunger fyra olika sånger och ber en eller ett par böner) till vattenkan där de hämtar allt vatten till trådar som går kors och tvärs där de hänger upp tvätten till alla olika byggnader såsom toaletter (hål i golvet), klassrummen och sovsalarna.
De har en stor sal, som är som en aula (bild 4 & 5), som de använder bland annat som matsal, kyrka, samlingsplats när hela skolan ska samlas och som provsal (bild 5). De som bor på skolan får också mat där, vilket innebär te vid 10-tiden, lunch och middag. Maten som sereveras består av samma sak varje dag (bild 3 & 4), poscho. Poscho är som en slags gröt gjord på majsmjöl och kasavamjöl (det finns dock lyxigare varianter än just den här kombinationen) som serveras tillsammans med en sås med bönor och vitkål. Vi har ätit med barnen ungefär en gång i veckan, maten är helt okej men man tröttnar fort.
Bild 6 visar en flicka som jag vill hävda är bland de sötaste på skolan. Hon har alltid jättetrasiga kläder och är hemskt blyg, så fort jag ler mot henne springer hon, jag tror inte hon märkte när jag tog den här bilden.
Alla barnen är himla glada och livfulla, man märker att de är tacksamma att få gå på skolan och de har väldigt roligt. Skolan innebär så mycket mer än bara studier för dem, eftersom så många också bor där. De sjunger och dansar hemskt mycket, även utöver "assembly-sångerna" (som består av Ugandas nationalsång, en skol-sång, en sång som är som en nationalsång för kungariket Buganda samt en sång där de hyllar Sveriga) som är en riktig disciplinuppvisning. De spelar också en hel del trummor (bild 7) och det är verkligen maffigt.
På lördagar (med andra ord idag) tvättar de alla kläder (bild 8), det innebär varsin balja vatten och en tvål. Ett evighetsprojekt och lördagar är den absolut tråkigaste dagen att spendera på skolan, så vi skippar det idag.

Skolan drivs, utifrån vad vi förstått det som, uteslutande av svenska pengar, privata välgörare. Kvinnan som håller i trådarna heter Matilda och när hon kom i kontakt med skolan var den bara en bråkdel av vad den är idag, med 19 elever som bodde där och ett antal "dags-elever". Det är även genom henne vi kom i kontakt med skolan och där har varit ganska många svenska volontärer före oss.


Som ni förstår är det här väldigt långt från en svensk skola, men det är väldigt härligt att få uppleva och det känns nästan lite sorligt att vi inte ska vara kvar mer än runt en vecka. Dock vet vi ju att vi kommer komma tillbaka i november, så det känns ändå bra!

Bild 1: Julia fotar vilda djur i djungeln. Eller utsikten från rika engelsmäns trädgård i Kampala, Bild 2: Rika vita i Kampala spelar volleyball, med dem spenderade vi tiden vi var fast i staden, Bild 3: En gata i Masaka - staden som är vårt hem för närvarande, Bild 4: Jag intar första inhemska måltiden på en restaurang där två galet stora portioner + vatten kostade runt 5000 Shilling, vilket inte ens är 20 svenska kronor, Bild 5: Köttförsäljning på gatan.

Vi har gått och blivit sjuka, båda två på samma gång har åkt på en förkylning, men vi tror att det går över snart, det är nog lite som när man börjar skolan på hösten och hela skolan blir förkylda, nivet. I övrigt är allt jättebra, vi trivs och skolan är supertrevlig! Den tänker jag skriva om och lägga upp bilder från i ett senare inlägg, jag kan ju inte ta allt på samma gång!

Just nu hyr vi i alla fall ett hus i Masaka, där vi ska stanna till 11e oktober, huset tillhör Vi-skogen och är ett gästhus som hör till det där deras Project Manager bor. Det är kanske lite dyrt, men det är det värt! Det är bekvämt, vi har varsitt rum, kan laga vår egen mat och så vidare. Sen är planen lite mer diffus, vi kommer nog att åka runt en hel del, försöka hinna uppleva så mycket som möjligt.

Saker funkar inte riktigt som man vill här alltid. Idag tänkte jag bjuda er på lite bilder, men det verkar det inte bli något med. Så ni får nöja er med en hälsning och försäkran om att allt är bra. Samt att idag varit varmaste dagen hittills. I förrgår regnade det massor och vi frös. Det är bortglömt nu, men i det undermedvetna vet vi att regnperioden är på väg!

Hoppas allt är bra hemma!

Vi kom till Masaka igar kvall, det ar en ganska trevlig stad som vi agnat morgonen idag at att utforska. Vi bor pa ett hotell som ar ratt nice, men som vantat ar frukosten ratt kass.
Nu sitter vi pa ett internetcafe som faktiskt har okej internet, vi var pa ett annat forut, dar hann man knappt kolla mailen pa en halvtimme. Vi ar ratt nojda anda, man kan ju inte ga och ha skyhoga forvantningar pa tekniken har.

This is Africa, you know!


I lordags var vi, som sagt, med de vi bodde hos till nagon slags volleyballgrej. Den var seriosare an vi hade trott, men nar val olen kom fram blev vi nojda. Nar vi kom hem darifran var barnen i familjen pa vag ut, vi hange med dem till en bar pa samma gataoch det var riktigt skoj och vi hann fa i oss ganska manga ol.


For ovrigt ar de enda vita vi sett sen vi kom till Masaka fyra ryssar som bor pa hotellet, de spelar kort och roker massor. Pa stan har vi inte sett en enda.

Ja, that's all. Vi ska val ata lunch om ett tag och sen ta oss till skolan och saga hej till dem dar. Mer planer an sa har vi inte.

Justja, det ar lugnare har nu ocksa, vi har inte dott an och risken ar val mindre an i fredags sa att saga. Nar vi akte ut fran Kampala igar sag vi vart de brinnande vagsparrarna varit, det var stora svarta marken pa vagarna. Vi sag ocksa ett stalle dar det stod massa bilar som brunnit och en polisstation som brunnit. Eld ar sannerligen ett maktigt vapen. Men som sagt, det ar lugnt nu, det sager Svenska Ambassaden ocksa.

Hur ar laget hemma?