Det var en gång en liten liten pojke, pojken hette Pelle! Han gillade fula fiskar och kåta ögon, men finast av allt tyckte han att gräset var! Ibland på rasten i skolan brukade han gå och räkna grässtrån, men han blev lite ledsen, för han hann aldrig räkna klart! De andra barnen tyckte att han var lite konstig när han gick där för sig själv på fotbollsplanen, men de klagade aldrig, för de visste att han bara duckade om bollen råkade komma mot honom. En dag tröttnade Pelle på att räkna grässtrån, då ville han vara med och spela fotboll med de andra barnen! Men olyckligtvis så var det mitt i vintern och 7 decimeter snö på hela fotbollsplanen. De andra barnen var i full färd med att ha snöbollskrig och Pelle visste inte vilket lag han skulle vara med i. Däremot visste han att han var grym på "kast med liten boll" på friidrottstävlingarna i skolan, och det måste ju vara ungefär som att kasta snöboll, tänkte Pelle och kände sig ganska nöjd. Vad han inte låtsades om var att "kast med liten boll" också var den enda sport han någonsin varit duktig på. Men glad i hågen tog han mod till sig och kramade en halvhård snöboll som han dängde iväg i full fart. Vad han dock inte tänkt på var att man inte behövde vara en hejare på att sikta i "kast med liten boll". Han tittade upp och insåg att han lyckats rätt bra ändå, han hade träffat skolans tuffaste kille, Stefan! Nu hade han sannerligen redan valt lag, han sållade sig till Stefans motståndarlag. Stefan skrek: "den som ger sig in i leken får tamejfan leken tåla!" och dängde iväg en stenhård snöboll i Pelles bakhuvud! Pelle blev förskräckt och visst gjorde det lite ont, men han insåg att det var det som var tjusningen och hann lagom komma igång med snöbollskramandet innan rasten var slut, Pelle tyckte dock skolan var rätt tråkig, så såfort han fick chansen tittade han mest ut genom fönstret och längtade tills snön skulle smälta, så han äntligen kunde fortsätta att räkna grässtrån. Under tiden fantiserade han om hur det skulle vara att kunna flyga. Att kunna flyga var Pelles absolut högsta dröm. Han brukade faktiskt till och med drömma om det på nätterna! Bara därför hade han sedan länge bestämt sig för att bli pilot när han blev stor. Pelles mamma däremot hävdade att det var väldigt farligt att vara pilot, för man kunde störta! Det brydde sig Pelle inte om, för han var trots allt en ganska tuff liten grabb! När nästa rast kom gick han in stenhårt för att vara sådär tuff, han kastade snöbollar på alla, lärde sig att krama dem riktigt hårt! Men rätt som det var fick han en snöboll rakt i ögat! Det gjorde så förskräckligt ont att Pelle började gråta. Plötsligt insåg han att han kanske inte var så tuff trots allt. Han gick in istället och när han kom hem från skolan frågade han sin mamma vilket yrke som var säkrare och vad hon tyckte han borde jobba med. Mamman, som var väldigt klok och förståndig, sa att det kommer han nog komma på i sinom tid. Pelle började fundera på vad "i sinom tid" kunde betyda, men vågade inte fråga mamman, för hon gav ju ändå bara så konstiga svar. Han funderade och funderade och tillslut hade han funderat så länge att han glömt bort att fundera på vad han skulle bli och plötsligt hade det till och med börjat bli vår och gräset började titta fram. Pelle blev så glad att han glömde allt annat och fortsatte i godan ro att räkna grässtrån.

[slut]