Igår när jag hade sådär hemskt ont i magen och låg och vilade för att bli bättre kunde jag ändå inte riktigt släppa tankarna på jobbet. Dessa två saker tillsammans (magontet och jobbet) fick mig att tänka på det där hemska magontet förra året. När jag hade duschat imorse studerade jag mina ärr i spegeln och kom att tänka på det där ännu mer.

Jag åker till Tyskland om drygt två veckor för att jobba på BioFach, en jättestor ekologisk mässa. Det är den jag jobbar med dagarna i ända, jag organiserar en riktigt stor monter på mässan, med afrikanska företag, Organic Africa Pavilion.
Jag har varit där varje år sen jag var 15 år, det innebär att det iår blir 7e året i rad, men förra året blev inte allt riktigt som det var tänkt.

Första kvällen, när vi höll på att bygga upp montern, fick jag otroligt ont i magen, jag kunde inte stå, inte gå, ingenting. Jag åkte till hotellet men sov knappt någonting på hela natten, jag åt värktabletter, försökte spy och gjorde allt jag kunde tänka mig skulle hjälpa mot detta magont. På morgonen efter var det inte ett dugg bättre, men jag följde med ut till mässan. Där gick jag till den sjukvård som fanns där och beskrev var jag hade ont och så vidare. De beordrade mig att åka till det riktiga sjukhuset, så jag satte mig i en taxi till Klinikum Nürnberg.
På sjukhuset undersökte de hela mig, tryckte och klämde, tog graviditetstest och ultraljud, gjorde gynundersökning, pillade mig i rumpan och så vidare. Jag kände mig otroligt utblottad men hade så ont att jag inte orkade bry mig. Efter många om och men, många timmar på sjukhuset och över ett dygn efter att jag fick den första värken fick jag opereras.

Jag hade fått veta att jag hade blindtarmsinflammation, så den skulle opereras bort, efteråt fick jag också veta att den varit jättenära att spricka när de tagit ut den och det är tydligen väldigt farligt. Inte konstigt att jag hade ont, sa jag.

Därefter fick jag ligga på tyskt sjukhus, dela rum med en galen tant (som skrek på nätterna, sa till mig att släcka lamporna mitt på dagen när jag låg och läste, tittade konstigt på mig, sa konstiga saker...). Jag fick riktigt vidrig mat och fick inte under några omständigheter ta av mig stödstrumporna (gissa hur de luktade efter fem dagar) eller ha på mig något utöver dem och en såndär sjukhusdräkt som är öppen bak (så fort jag gick ur sängen visade jag alla i min omgivning min rumpa). Det var en ganska hemsk upplevelse, måste jag säga. Och att kommunicera med sjukhuspersonal på tyska var inte det lättaste, det svåraste var nog när en sköterska kom och ville ge mig en spruta och jag inte förstod alls vad som skulle hända (behöver jag säga att jag har sprutskräck?).
Efter fem dagar fick jag under väldiga protester komma ut från sjukhuset. De ville inte släppa iväg mig trots att jag kände mig helt frisk, men de gav sig när de insåg att jag tänkte flyga hem till Sverige samma dag vad de än sa.

Summa summarum: jag missade hela mässan på grund av denna blindtarm. Iår har jag ingen blindtarm kvar och kommer till Nürnberg med nya tag!


Idag är allt jag har kvar de tre ärren, ett på varje sida i ljumsken och ett i naveln - det var där de plockade ut den. Alla tre ärren är bara en dryg centimeter stora, så jag kom nog ändå ganska lindrigt undan.