It seems that I can't shake those memories

Jag skrev ett sms till Olof inatt, det löd:
"Jag slogs av en väldigt absurd tanke! Eller självinsikt, kanske man ska kalla det... Jag kom på att jag alltid, sen jag var tillsammans med Jocke, har försökt återskapa känslan av att vara med honom med alla killar jag träffat. Jag vill ligga på samma sätt som vi alltid gjorde, men jag har aldrig insett att det har med honom att göra. Det har bara aldrig blivit samma sak, inte lika mysigt! Jag har trott att jag bara gillar att ligga så helt enkelt, men antagligen var det bara min & Jockes grej. Det kommer aldrig kunna bli samma sak med någon annan! Vilken hemsk insikt!"

Detta var en reaktion på en tanke jag hade, en tanke jag skrev ner i en liten bok jag har liggandes bredvid sängen, där jag ibland skriver ner olika tankar. Det där är väl egentligen en sammanfattning av allt jag skrev, men det blir mer emotionellt när man skriver det för hand och inte ska begränsa sig i ett (fyra) sms, så jag tar det också!


17/9 -08 01.20
Minnen fungerar konstigt, när de fortfarande är färska kan man fortfarande känna och leva sig in i minnena. Man ka n återskapa känslan man hade och nästan uppleva igen.
Men när ett minne börjar få några år på nacken är det en annan sak, då minna man mer som en utomstående observatör. Jag kom att tänka på tiden med Jocke & när jag tänker tillbaka och minns kan jag inte längre känna något. Jag bara ser framför mig; hur vi låg i soffan, alltid på samma sätt; hur vi alltid vände oss från varandra när vi skulle sova eller hur hemma jag var i hans kök. Vårt kök.
När jag tänker tillbaka har jag faktiskt till och med lite svårt att referera det till "när jag bodde med Jocke", det är hellre "när jag var tillsammans med Jocke". Varför vet jag inte, men det känns så avlägset, att jag skulle bott med honom, delat lägenhet med honom.
Ändå är det fina minnen jag har och det är lite trist att inte kunna känna hur det var utan mer minnas det som om jag var någon som råkade komma in genom dörren och fick syn på oss och vände i princip i samma stund, som för att inte störa.
Det kanske är det det är? Att jag inte vill störa mina minnen?

Ändå, ändå om jag vaknade med honom bredvid mig, med hans arm runt mig, med hans hand på mitt bröst (så som jag efter Jocke försökt få så många killar att ligga), känns det som att det skulle vara världens mest naturliga sak. Det skulle vara den mest naturliga känslan i världen, som om jag aldrig gjort annat.
Som om det fortfarande var vi.
Ändå kan jag inte säga att jag saknar det och jag saknar inte honom. Men det är fina minnen.

Kommentarer
Postat av: valle

Väldigt fint skrivet.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback