Igårkväll, när jag skulle hem från Marielle, gick jag av bussen på Brogatan och följe gångvägen längs med älven, förbi kyrkogården, och fortsatte över bussbron. Det är en väldigt mörk väg och jag såg inte en människa från att jag gick av bussen tills jag kommit över till Haga. I hjärnan malde Säkert! - Allt som är ditt och förmodligen är den vägen en sån som de som varnar flickor att gå ensamma på när det är mörkt. Mellan älven och kyrkogården, vem skulle kunna märka vad som händer där?
Jag tänkte inte så mycket på det där och framför allt var jag inte alls rädd, det är jag aldrig. Marielle säger att jag är sjukt lugn, och hon har nog rätt.
När jag bodde i Karlstad gick jag nästan alltid hem ensam från krogen, klockan 2 på natten i mörkret. Det var 20 minuters promenad och det var sällan jag mötte en enda människa. Men inte var jag orolig för det.

Än så länge har jag fått behålla allt som är mitt.