Tillbaka på praktiken, jag räknar ner tills det ska ta slut! Jag vill inte mer, jag är trivs inte här för fem öre. För första gången har jag insett vad alla som inte tycker om att ha praktik pratar om. 

Jag är konstant trött och uttråkad och vill inte alls göra vad jag får i uppgift. Nej, tack och lov är det bara tre dagar kvar (idag medräknat)! 

Här utanför leker barnen och jag önskar att jag också var liten och gick på dagis igen, allt var så enkelt! Nu är allt mest jobbigt. 

Ibland kan jag längta tills jag får egna barn, bara för att ha en ursäkt för att få leka massa, men varför inte leka nu? Det har nog mest att göra med att jag inte har så många att leka med.. Om du vill leka med mig - hör av dig nu! Vi kan bygga sandslott eller åka rutschkana, vi kan göra kullerbytor eller gunga eller lägga pärlplattor, vore det vinter kunde vi ha snöbollskrig eller åka pulka. Välj själv, jag är öppen för alla lekförslag! 

Nu börjar jag minnas alla lekar från när jag var barn, kurragömma, hitta nyckeln, och allt vad det var. Jag minns när det var öppet på övervåningen hemma, mellan vad som idag är min brors rum & mina föräldrars sovrum. På den tiden hade vi det rummet tillsammans och mitt rum fanns inte över huvud taget, men då kunde man liksom gå runt hela övervåningen och det uttnyttjades när det gällde lekar! När vi hade kalas och var många barn var mamma & pappa onda och sprang och jagade oss, själva grejen var alltid densamma, pappa fångade oss och fångade var vi i mammas & pappas säng, där mamma vaktade. "Bo" var i min & min brors säng, där kunde de inte ta oss. Men lekarna var olika, ibland var vi apor som de fångade och ibland var de häxor, ja fantasin är god när man är barn. Fast min pappas fantasi har alltid varit lika god, det är nästan så man misstänker att han fortfarande är barn. Barnasinnet finns i alla fall kvar! 

Ja, jag saknar mitt dagis och det känns otroligt sorgligt att det inte finns längre. Jag vet inte ens vart barnen där hemma kan gå på dagis nu för tiden. Men Buskryddan, som mitt dagis hette (fast vi sa alltid Busis), var världsbäst, tyckte jag. Där trivdes jag hur bra som helst och jag kommer nog aldrig riktigt kunna förlåta mig själv för att jag valde att sluta dagis och börja på förskolan redan när jag var fem år! Hade jag valt att vänta ett år hade jag kunnat gå kvar på dagis flera år till och det där ångrade jag bittert, för direkt jag kom till förskolan saknade jag dagis! 

Och det gör jag fortfarande.