Det var en snubbe som vann nobelpriset som sa så, och just nu känns det väldigt sant. Likgiltighet sårar väldigt mycket. Likgiltighet är nästan det värsta, det är värre än att någon är sur, det är värre än att någon skriker och svär.

-

I helgen har jag varit i Göteborg, på Way Out West. Det var trevligt och bra, men kunde varit mycket bättre. Mitt humör svängde som en jojo, vissa stunder tyckte jag det var underbart och hur bra som helst, vissa stunder var jag jättebesviken och nästan ledsen.

Jag såg, i kronologisk ordning:

Florence Valentin - bra och härliga, glatt och jag trivdes men såg ändå inte så stor del av konserten, dels för att de redan börjat när vi kom och dels för att vi gick i förväg till...
Shout Out Louds - de var bra, men konserter är aldrig lika kul när man inte kan så många låtar. Jag såg dem på Siesta! i maj och jag tyckte nog att det var bättre då, jag var nog inte riktigt sugen på dem helt enkelt. Det var varmt och jobbigt, men visst är de bra.
Moneybrother - satt i öltältet och tittade, det var trångt och jävligt, men hemskt trevligt. Någon sa/skrev att Moneybrother aldrig gör en dålig konsert, och jag börjar tro på det. Dock är det lite mycket samma sak, men Anders är alltid glad och hans dalmål gör mig också glad.
Regina Spektor - hon är oerhört bra, även om jag lyssnar mindre på henne nu än jag gjorde tidigare så kändes det häftigt att få se henne. När hon spelade de låtar jag kunde (främst låtarna från Begin to Hope) kändes det alldeles underbart, men när det var låtar man inte kunde blev det lite långtråkigt. Hon är otroligt duktig, det märks att hon är skolad, men hon vågar leka och det är trevligt. Men det kändes lite tomt, ljudet var inte ens så högt att man behövde öronproppar, och jag hade nog hoppats att det skulle vara lite roligare än det var.
Timo Räisänen - Timo är alltid Timo, ingen Timo-konsert utan att han strippar, ingen Timo-konsert utan svett, ingen Timo-konsert utan glädje och dans. Inte heller denna, trots att jag verkligen saknade Pussycat. Dock är även han en sån jag börjar känna att det här har jag redan sett. Men Timo gör mig glad och den här konserten var inget undantag, Timo är bra på scen helt enkelt.
Säkert! - jag kände för att stå långt fram och jag kände för känslor. Jag kände för Säkert! och Annika är fin och bra. Jag trivdes och det var bättre än sist, på parksommar. Annika kändes inte lika svår, hon kändes mer nära och hon skämtade om Hello Saferide och jag tycker hennes Schizofreni är trevlig. Alltså, Säkert! var en av höjdpunkterna.
The Ark - det regnade och jag kände inte för att bli blöt utan satte mig i min ensamhet inne i tältet där Säkert! spelade alldeles innan. Jag satt där ett tag, tills jag var för hungrig för att orka sitta kvar. Jag gick på toa, och sen köpte jag en korv. Först därefter gav jag efter för the Ark. Det hade slutat regna och det var liv och glädje, folk dansade och stämningen var hög. Jag ångrade att jag inte sett hela konserten men tänkte inte så mycket på det utan var glad i min ensamhet. Främst var jag ledsen för att jag missat Let you body decide, som är deras roligaste låt att dansa till, men slutet var häftigt med många extranummer och mycket glädje, The Ark bjöd på ovanligt mycket liv och glädje!
Teddybears Sthlm - jag stod långt bort, framför scenen där the Ark spelade alldeles innan, jag hittade L0tt och vi dansade. Det var riktigt skoj och även om Teddybears verkligen inte är någon värdig ersättare för Lily Allen är de alltid roliga och det är skoj att dansa. För dansade gjorde vi, minsann, och skoj var det.

Sen åkte vi hem.

-

Jag hade trott att jag skulle få träffa Stefan & Pelle på Way Out West, eller i ärlighetens namn så trodde jag det inte, jag var helt övertygad om det. Om var inget alternativ, det handlade snarare om när. Sen, helt plötsligt fick jag veta att de inte var kvar på området utan hade åkt tillbaka till hotellet och då kändes det inte roligt längre, helt plötsligt kändes ingenting alls roligt. Jag ville hem och sova och så blev det också.
Jag skriver inte det här för att anklaga eller för att jag är arg, jag skriver det här för att det är så jag känner. Jag känner mig besviken och ledsen, jag känner mig förbigången och bortglömd.
Två av de saker jag sett mest fram emot med Way Out West fick jag inte vara med om, att se Lily Allen och att träffa Pelle & Stefan. Men tack och hej, inget av det kommer hända förrän tidigast nästa sommar, om ens då, om ens någonsin.

Idag undrar jag om det verkligen var värt pengarna att åka dit, jag undrar om det bra kan väga upp det som inte var bra, om det bra kan väga upp mina besvikelser, men jag kan inte komma fram till om det var det eller inte. Igår, fram till efter Teddybears var jag glad för det mesta, men så pang, poff, försvann all glädje och det kändes totalt ovärt. Nu kan jag minnas hur glad jag var när L0tt var glad och vi dansade, hur glad jag var när jag såg på Säkert! och hur roligt det var att se the Ark igen, det var ett tag sen sist och jag hade glömt hur bra de är live. Men samtidigt finns känslan av besvikelse kvar i magen, och jag vet inte vart jag ska slänga den - helst nånstans där skogen kan växa igen runt den och kväva den. Men jag kan inte.

-

Som avslutning kan jag berätta att GöteborsPosten har väldigt bra recensioner av många konserter, jag håller med om mycket och blir glad av att läsa, de får mig att tycka att festivalen känns lite mer värd.

"Regina Spektor
Hon blandar språk, byter mellan piano och gitarr, spelar på en pall, leker med rösten och rytmen och ser sådär skönt glad ut hela tiden. Och nej, det handlar inte om Laleh. Det handlar om Regina och gör allt det som Laleh gör fast med betydligt större skärpa och svärta.
Jag gillar Laleh, visst, men om hon är Hisingen är Regina väldigt mycket downtown Manhattan. Det är en charmerande spelning, publiken och stor och ler lika mycket som artisten och hon Lennons Real love och allting är väldigt varmt och vackert."

eller

"Teddybears Sthlm
Lily Allen ut Teddybears in. Nä, det var faktiskt inget vidare byte. Men säkert. Teddybears vet ju naturligtvis hur man kastar ett party.
Så det blir dans på gräsmattan och armarna upp i luften och hits som travas på hits och bomtschi-bomtschi, dunkelidunk. Det är svårt att tycka direkt illa om ett band som får folk att bli så glada så snabbt men den inverkan har förstås tequila också.
Och när man mot slutet trampar igång Guns 'n' Roses Paradise city så är det mycket mer after-ski än popfestival."