Evig vänskap?

Ibland kan man önska att saker var lite mer som förr... Jag kan verkligen känna det ibland, hur jag önskar att livet inte förändras vart jag än går, och hur jag önskar att det med vissa människor alltid kommer vara vi två.
Idag har vår teater premiär, jag är inte med och spelar iår, men jag kallar ändå teatern för vår eftersom jag är med runtom och eftersom jag sitter med i teaterföreningens styrelse. Teatern väcker en hel del gammalt inom mig, men främst är det vänskapen med min barndomskompis Hanna som gör mig helt överrumplad. Jag har skjutsat hem henne några gånger och vi sitter och pratar i bilen, vi har alltid hemskt mycket att prata om och vi har väldigt mycket gemensamt. Vi har otroligt lika musiksmak och vi har väldigt roligt tillsammans och när jag åker till henne känns det som att jag kan den vägen i sömnen, så mycket har jag åkt den. När vi var små var vi som ler och långhalm, våra föräldrar var väldigt goda vänner och likaså våra bröder. Hanna och jag lekte på dagis, vi lekte efter dagis och vi lekte på helgerna. Våra familjer umgicks mycket, vi firade högtider, till exempel midsommar, tillsammans och det kändes som att jag och Hanna sågs jämt, jämt, jämt. Men så slutade jag på dagis och började förskolan, Hanna, som är ett år yngre, var kvar på dagis, vi sågs inte lika ofta, våra föräldrar umgicks inte lika mycket som förr, och saker förändrades med tiden. Senare började även Hanna i skolan och vi kom återigen att träffas oftare, mer. Men ändå, ändå fortsatte vi att utvecklas åt olika håll. Jag minns när Hanna började på gymnastik, jag ville också gå på gymnastik, men det var Hanna som började och jag var avundsjuk. Jag och Hanna har alltid varit kompisar, men periodvis har vi knappt setts alls, de senaste åren (sen jag började gymnasiet) har vi knappt setts alls förutom på sommaren. Men det blev inte samma sak, det var aldrig vi på samma sätt. Men ändå märker jag fortfarande hur bra jag trivs i hennes sällskap, hur mycket vi har gemensamt och hur lika vi faktiskt är. Hanna & jag fortsätter alltid att vara vänner när vi väl ses, vår vänskap blommar upp så fort vi träffas och det är som om tiden sen sist inte finns.
På måndag flyttar jag till Sundsvall och kommer inte träffa Hanna på länge, länge. Men hon är ändå inte en sån person som jag verkligen går och saknar när vi inte ses, det är först när vi väl ses som jag märker att vi trivs bra ihop och det är då jag kommer att tänka på att det var länge sen sist.
Det är då jag slås av alla minnen, av alla våfflor jag ätit i familjen Bergströms kök, av hur jag tyckte att Stellan var läskig när jag var liten, av hur Hanna och jag lekte som små och av hur roligt jag hade tillsammans med familjen Bergström.
Ibland kan man verkligen slås av hur bra man hade det som barn.

Kommentarer
Postat av: M.

Oj. Den första jag stött på som skriver lika låååååååååångt som jag. Trevligt.

Postat av: Olle

Evig Vänskap? Trust me!

2007-11-16 @ 19:33:30

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback